|   869   0     0
  Uncategorized

Jag har skrivit en del om Axel vid det här laget. På KTH var han till en början den där störiga killen i parallellklassen som härmade mig i allt jag gjorde. Kom jag till föreläsningssalen med en Rubiks kub en dag, så kom han med en nästa vecka. Satt jag och reciterade decimaler på Pi, så gjorde han detsamma veckan därpå. Så småningom hamnade vi i samma kompisgäng, vi var totalt sex stycken.
Jag ska inte säga att jag bara har dåliga minnen av Axel, för det har jag inte, men det som har etsat sig fast var hans behov av att hävda sig gentemot mig. Att alltid försöka toppa mig. Det hela nådde sin kulmen när jag köpte min första digitala systemkamera 2004. Givetvis var han ett halvår senare tvungen att köpa en bättre, större och dyrare kamera än mig. Det störde mig inte, utan jag var glad att jag skulle få dela det intresset med någon. Men icke. Ibland skickade vi enstaka bilder till varandra som vi var nöjda med, men jag fick aldrig någon positiv feedback, bara negativ. Han kunde aldrig säga något positivt om något jag gjorde.
Det tärde på min energi och till slut orkade jag inte mer. Jag talade om för honom hur jag kände, att jag inte orkade med den negativa energi han utsöndrade och att jag inte ville vara vän med honom längre. Han har senare berättat att en annan vän hade sagt samma sak i samma veva, och att våra ord fick honom att tänka över sitt beteende.

Sakta men säkert började han uttrycka att saker och ting jag tog mig för var bra, jag såg att det tog hårt på honom, att det var svårt, men han gjorde det. Idag är jag så innerligt tacksam att han tog till sig av mina ord.
Om någon för fem år sedan hade berättat att Axel skulle vara den i gänget som jag fortsatte att i princip ha daglig kontakt med fem år senare skulle jag bara ha skrattat.

Igår körde Axel upp hit från Detroit. Vi spelade ett brädspel tillsammans med G och med Axel får jag motstånd. Det var så skönt att känna det igen. På sistone har jag fått lägga min vilja att vinna åt sidan, för att många gånger låta G vinna. Om jag vill fortsätta att spela med folk måste jag låta dem vinna har jag insett. Antagligen lite för sent i livet, men ändock. Men med Axel är det annorlunda. Han är intelligent, en sådan som utan tvekan skulle komma med i Mensa om han försökte, och han får mig att minnas min tid på KTH. Den enda tiden i livet som jag fick riktigt intellektuellt utbyte med folk. Som jag kände att jag var med mina gelikar. Ni må tycka att det låter förmätet, det struntar jag i.

När vi hade spelat klart tyckte Greg att vi skulle visa Guitar Hero för Axel. Jag var tvärsäker på att han skulle göra bra ifrån sig, och efter fyra låtar satt han och jag och spelade på Very Hard. Jag blev så lycklig. Han satte sig inte och surade för att jag var lite bättre, utan han gav sig fan på att slå mig. Han klarade 3% av låten, sen 5% och sen 8%. Han gav sig inte förrän han fått samma poäng som jag. Gamla Axel var där igen… Han blev inte avskräckt av att jag var bättre, han ville toppa mig.

Och vet ni vad jag insåg? Att det gjorde mig överlycklig! Det här med att jag vill ha motstånd, kanske var det något jag utsöndrade redan för fem år sedan. Kanske tog det mig fem år längre att inse det? För när jag har tänkt tillbaka på "den jobbiga killen Axel som härmade mig i allt jag gjorde" så var det kanske inte just det som störde mig, utan bara hans negativa energi?
Det är det här jag behöver! Någon som försöker klå mig, lite motstånd. Alla andra bara lägger sig så fort jag gör något, och det är så förbenat tråkigt.

Jag hade gladeligen gått ut  och spenderat en 500-ing på en till gitarr för att vi skulle kunna duelera varandra, för jag vet att ingen annan någonsin kommer göra det med mig.

Hela kvällen igår låg jag och funderade på det här, vad det betyder. Jag vill ha motstånd, jag vill se folk som är bättre än jag och jag vet att jag alltid kan bättre. Inte än dem, utan bättre än vad jag kan just nu. Därför kommer jag aldrig hamna i kassan på Konsum, för jag kan bättre. Jag nöjer mig inte med 15 000 kr i månaden, för jag kan bättre. Only the sky is my ceiling.

Jag har antagligen någon rubbning i hjärnan, som gör att jag aldrig är nöjd. Detta är svårt att leva med och ibland önskar jag att jag skulle kunna få känna den där känslan av belåtenhet. Att vara nöjd med något jag utfört eller något jag äger eller besitter. Jag har aldrig riktigt upplevt den känslan, men den måste vara underbar.

Nu ska jag väcka Axel och trycka i honom lite frukost, sen kanske vi kan gå ut och fotografera lite, eller varför inte försöka klå varandra i något spel?

 869   0     0
  
Reklam
  |   508   0     0
  Uncategorized

Tänk så olika vi uppfattar saker, min kamera och jag. När jag tittar ut genom fönstret ser det ut såhär:

Medan min kamera bara tycker att det ser ut såhär:

Men jag lovar, den översta bilden är vad jag ser utanför fönstret. Fy bubblan.

Något braigt är att Axel kommer hit ikväll. Imorgon kväll kommer Kris hit också, och vi ska spela lite tyska brädspel 😉 Typ Settlers och kanske kan jag få till ett Riskspel? På söndag är det Super Bowl (nåt jävla sportevenemang då hela Nordamerika snöar in sig framför TV:n) och då ska jag och Axel trotsa vädret och åka ut på Toronto Island. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite fina bilder… Stackars kameran har knappt fått jobba sen i somras…

 508   0     0
  
  |   430   0     0
  Uncategorized

Det godaste som finns är nybakt bröd med smör på. Mums!
Jag kämpar på med min brödbakning. Nu har jag kommit på hur man gör dem i form och får ur dem ur formen, hurra för mig! Sånt svenskt, gott, sött bröd. YUMMI! Greg älskar det också :) De är lite små, nästa gång ska jag nog göra tre limpor istället för fyra. Eller kanske ha i mer jäst? Jästen här är ju lite tveksam…

När jag lagade mat tidigare så lyckades pastan koka över medan jag gjorde något annat… Detta händer flera gånger i veckan, att saker och ting kokar över. Värst är det med mjölk. När det hände funderade jag på att jag aldrig sett mamma koka över mat. Varför? Är det en skill man får när man föder barn – från och med då kommer ingenting någonsin mer att koka över? Eller är det så att hon kanske visst får mat att koka över bara det att jag aldrig var i köket med henne när jag tonåring?
Eller är det mitt tålamod jag ska skylla på? Jag kanske aldrig kommer lära mig. För ni vet hur det är med mig och tålamod… Vi är inte bästa vänner direkt.
Nej, fort ska det gå. Upp på högsta värme så att vattnet kokar så fort som möjligt. Allt ska gå undan! Eller hur CG? 😉

 430   0     0
  
  |   581   0     0
  Tyckmycken

Vad tusan är det för uttryck? Jag frågade en kompis:
-"Tjena, det var inte igår. Hur är läget?"
-"Jo tack, det är jämna plågor…Själv då?"

Dummaste uttrycket jag hört någonsin. Jag avskyr det.

 581   0     0
  
Reklam
  |   428   0     0
  Uncategorized

Det syns inte på bilden, men det snöar supermycket ute :(
Redan 10 centimeter som jag har varit ute och skottat.
Det är ju jättebra att Greg är värsta uppfartsnörden och skottar så fort det är 2mm snö på backen, men det har resulterat i att vi har gatans högsta snöhög. Försök slänga en stor jäkla skyffel med snö upp på en snöbank som är högre än du själv… 200 gånger. Precis. Jag kommer typ ha träningsvärk överallt imorgon :(

 428   0     0
  
  |   404   0     0
  Blogg & Design

Nu blev det bättre! Kände mig inte alls nöjd efter att ha städat ut julen här på bloggen igår 😛
Jag gick ut för att mata fåglarna idag, men de tyckte visst att det var lika kallt som jag. Två stycken hittade jag, och inte en enda ekorre. Fy bubblan för vinter.

 404   0     0
  
  |   387   0     0
  Blogg & Design

Blev inte riktigt nöjd med temat, men jultemat är borta iallafall 😀
Jag är så fasligt sugen på falukorv. Kan någon skicka lite falukorv?

 387   0     0
  
  |   385   0     0
  Hantverk

En till LO om lillebror som jag gjorde i höstas. Fick till en hel del bra kort på honom :)

 385   0     0
  
  |   442   0     0
  Hantverk

 442   0     0
  
  |   409   0     0
  Uncategorized

Imorgon skulle vi ha svärföräldrarna och en moster med man på middag, men jag avblåste det. Vi bjöd in dem innan vi hade köpt TV:n, så jag tänkte att vi kanske kunde umgås och ha lite trevligt. Sen köpte vi TV:n förra veckan och svärfar såg den på bloggen och ringde. "Vad bra, då kan jag kika på  hockey på lördag" tyckte han.

Varför ska jag lägga ner energi på att bjuda hem dem när det enda han vill göra och alltid vill göra är att se på TV? Jag hatar TV! TV kan man se på i enskildhet, det är fruktansvärt osocialt. Usch. Så har jag gått och mått dåligt över lördagens bjudning hela veckan och valde till slut att avblåsa.

När jag var deppig och hade tagit på mig för mycket i höstas lovade jag mig själv att inte ta på mig eller göra saker som tar på min energi eller som jag inte tycker om, och det här hade bara blivit att slava framför spisen medan svärfar tittar på TV, häver i sig maten och sen tittar på mer TV typ. Både svärmor och moster och mosters man tycker om att umgås, spela spel, prata, diskutera… Ni vet sånt som man gör när man går hem till någon.

Tråkigt att svärfar ska behöva förstöra. Eller tråkigt att jag låter honom förstöra, men sådan är jag. Jag kan inte bara ignorera. Barnsligt, säkert, men som sagt, ett löfte till mig själv är ett löfte.
Jag vill jättegärna ha hit mostern, men vi får nog helt enkelt bjuda över bara henne och hennes man någon gång, för de är jättegulliga.

 409   0     0