|   766   0     0
  Tyckmycken

Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget, men jag måste.
Bara några hundra meter från vårt hus ligger Wal-Mart. Ingen kan väl ha undgått vad Wal-Mart är? Tänk er Coop Forum fast större, billigare och bättre. Och Amerikanskt. Typ.
Ni har kanske även hört folk skämta på film om att de ska bli "Wal-Mart greeters" när de blir gamla. Det är inget skämt. Det finns ett sådant yrke. Jag har inte sett arbetsbeskrivningen, men den måste lyda ungefär såhär: "Gammal eller handikappad person att stå i dörren och hälsa folk välkomna, samt erbjuda en vagn, alternativt peka på en vagn."
På just vårt Wal-Mart har det varit en äldre herre samt en överdrivet överviktig person. Sådär överviktig som man bara ser på TV, kanske 300 kg. Han var så pass tjock att han satt i rullstol och hans arbetsuppgift var alltså att stå i dörren och hälsa folk välkomna.

Jag tyckte alltid så himla synd om honom, han såg ut att vara i min ålder, kanske lite äldre. Jag hälsade alltid på honom med ett leende och växlade några ord. När jag åkte ner till köpcentret brukade han åka omkring i sin permobil och han brukade hälsa på mig där. Jag undrade alltid om det var för att han kände igen mig från Wal-Mart.

För en vecka sedan, när vi gick in på Wal-Mart satt det ett stort foto på honom vid ingången och nedanför stod det att han gått bort. Han var 30 år. Övervikten tog hans liv. Det stod att han brukade träffa folk på köpcentret på sin lediga tid. Jag såg honom alltid ensam där, han verkade inte ha några vänner. Ett så tragiskt liv som övervikten till sist tog.

Jag brukar inte ödsla många tankar åt folk jag inte känners öde, men det här nådde igenom min bubbla och jag har försökt undvika Wal-Mart på sistone, för att slippa mötas av det där fotot på honom uppkläd i slips och skjorta. Många gånger sista veckan har både jag och Greg pratat om det.

Här, precis som i Sverige, är det olagligt att ta livet av sig och man kan tvångsintas på psyk om man tros vara självmordsbenägen. Hur kommer det sig att de inte tvångsintar folk som äter ihjäl sig, super ihjäl sig eller knarkar ihjäl sig? Är inte det på ett sätt värre; en långsam, plågsam död? Konstigt egentligen.

 766   0     0
  
Reklam
  |   439   0     0
  Uncategorized

Det här med blog candy (som jag nu döper om till bloggodis) verkar ju populärt. Jag vill också ha bloggodis.

Regler: Gå in i valfri affär och lokalisera dessa godingar. Köp valfritt antal och skicka till följande adress:

 

Vinst: God karma för att ha hjälpt en blogkamrat i nöd.

 439   0     0
  
  |   350   0     0
  Tyckmycken

Jag besöker många både scrap- och fotobloggar och ibland undrar jag hur många foton folk har på sina ungar? En del verkar dagligen ta hundratals bilder på sina barn. Det får mig att fundera på om det inte kommer att gå inflation i fotografierna? Kommer de ha något värde överhuvudtaget i framtiden?

Jag tänker på min egen skatt. Mitt rosa album. Det är i tryggt förvar hemma hos mamma och där har jag foton från mina första levnadsår. Skulle jag uppskatta dem lika mycket om det fanns tiotusentals bilder från mina tidiga år? Skulle jag uppskatta dem alls?

Jag har funderat på att begränsa mitt eget fotograferande av mina barn den dagen jag får barn. Kanske bara fotografera sådant man brukade fotografera på den analoga tiden och istället satsa på att leva i nuet MED mina barn, istället för att alltid leva genom en kameralins.

För när jag tänker efter så är de minnen som betyder mest för mig sådana minnen som inte finns i några album.
Som den gång då jag, min mamma, min kusin och min moster sprang runt i en skogsdunge i Stockholm och lekte indianer och oo-oo-oo:ade högljutt med händerna viftandes framför munnen. Kanske betyder det minnet extra mycket just för att det bara är ett minne? Jag kan försköna det hur mycket som helst, det finns inte där svart på vitt (eller färg på vitt om ni så vill). Vi var stora maffiga indianer, med vackra färgsprakande fjäderbeklädda huvudbonader, skinnbyxor och ansiktsmålningar, för så kommer jag ihåg det. Ingen kan komma dragandes med ett foto och ta mitt minne ifrån mig.En annan bidragande faktor är såklart inlevelsen från de vuxna som var med, de sprang inte runt med en kamera och bad oss posera, näe, vi var indianer allihopa!

Foto är ju en hobby jag har, så det här kanske tycks vara en konstig åsikt. Som vanligt får ni gärna argumentera mot mig.

Gör det mig lyckligare att veta att jag var på Disney när jag var fyra? Jag minns det ändå inte och jag hade kunnat vara utan det här fotot.

 350   0     0
  
  |   386   0     0
  Vardag

Hurra för medellåga skatter!
19.5% betalar jag och Greg betalar 21%.

 386   0     0
  
Reklam
  |   403   0     0
  Foto & Film

Har lekt lite mer med Tombow:
YouTube Preview Image

 403   0     0
  
  |   390   0     0
  Hantverk

Ekorrpojken blev en liten Dexter :)

 390   0     0
  
  |   386   0     0
  Vardag

Sommaren har hittat hit, det är 25 grader (feels like 29 with humidity), klarblå himmel och sol. ME LOVE.

 386   0     0
  
  |   432   0     0
  Arbete

Vi gjorde en av varje igår, och de ska skickas till konstnären idag :)
Helst vill jag bara äta upp dem, så söta är de!

 432   0     0
  
  |   452   0     0
  Vardag

Jag har två top Note dies från Stampin' Up till salu. 335 kronor styck med frakt.
De ska tydligen passa i Cuttlebugen.

Det här är formen, och det här kortet har jag liftat av Anita. Här kan ni se vad Anita har hittat på med sin Top Note.

Kommentera inlägget ifall ni är intresserade.

SÅLDA!

 452   0     0
  
  |   385   0     0
  Hantverk

Jag är så sjuuuukt nöjd! Fatta hur snyggt det blev? Den snurrar, den håller mina Stickles och mina Tombows och har färgkartor på sidorna, både för Stickles och Tombows. Färgkartorna är laminerade och sitter fast med kardborreband så att jag kan titta närmare på dem vid behov :)


Efter.


Före.


Utgångsläge.


Borrar stora hål.


Hade ingen gradskiva eller kompass, men det rekommenderas.


Skär ut skåror i det som ska bli pennhållaren.


Passar som hand i handske, hurra!


Limma och spika ihop.


Limmad.


Slutresultat.

 385   0     0