|   1 712   0     0
  Gravid

Det är lite svårt att förklara för vänner och bekanta varför jag börjar få så himla svårt att ta mig fram… Det låter ungefär såhär:
"Ja, jo, det gör ont i magen."
"Har du provat ett sånt supportbälte?"
"Ja, jo, men alltså, det gör ont längre ner, bältet hjälper inte."
"Men ger det inte lite stöd?"
"Alltså, det gör ont nedanför magen. Inte i magen… utan under… där nere…"

Helst vill jag bara skrika att det gör ont i f*ttan, men det kan man ju inte göra?
Men det gör det alltså. Nedre delen av magen och muffen.
När jag går. När jag ställer mig upp. När jag vänder mig i sängen.
Mer eller mindre hela tiden, förutom när jag sitter på arslet.

Fast det vägs såklart upp av det ständiga puffandet och buffandet och sparkandet i magen…Åhh, så mysigt det är. Som när vi var hos Gregs föräldrar igår.
"Hon sparkar på min urinblåsa så jag blir alldeles kissnödig." *ler stort*
"Men gå och kissa då?"
"Nej, då kanske hon slutar sparka."

 1 712   0     0
  
Reklam
  |   518   0     0
  Gravid

Det var några som undrade över all blodgivning. Jag fick ge extra blod vid ett par tillfällen för vi gjorde en så kallad "Prenatal screening". Greg har haft ett par fall av ryggmärgsbråck i sin familj, så han ville vara på den säkra sidan. Detta gav oss två extra tillfällen att ge blod, samt ett extra ultraljud. Samtidigt testar de för Downs Syndrome och några andra sjukdomar.
Tack och lov kom allting tillbaka negativt.

Nu är en del av julen avklarad… Julklappsöppning på tisdag och sen stooor julfest på onsdag, sen är vi klara. Det ryktas att det blir många julklappar till Peanut, hoho.

 518   0     0
  
  |   482   0     0
  Gravid

De som känner mig vet att jag är oändligt spruträdd… Oändligt.
Det fick mig nästan att flytta tillbaka till Sverige en gång för 4 år sen.

Sen blev jag gravid och Gud och hans faster blev helt plötsligt väldigt intresserade av mitt blod. Först på tur stod barnmorskan. När hon nämnde att det skulle ges blod blev jag alldeles kall. Och svettig. Jag grät nog en skvätt eller två också. Sen sansade jag mig och gick och köpte Embla-plåster (tack gode Gud för svenska uppfinningar). Jag satte på plåstret en timme före vårt möte och så skulle hon få ta blod. Jag fick ligga på en säng, hålla Greg i handen och tänka på vårt lilla pyre. Det var för bebisens skulle. Jag måste vara stark. Barnmorskan var så snäll och förstående att jag inte ens grät. Barnmorskan hittade ingen blodåder, så det blev inget blod.

Så vi bestämde att vi skulle ge blod på det labbet där vi skulle göra vårt andra ultraljud, detta var i vecka 12. Jag tog i vanlig ordning på mig mitt Embla-plåster. Vi gick in för att ge blodet och kärringen som skulle ta blodet börjar skratta åt mig.
-"Hahaha, det är väl ingenting att vara rädd för. Vad är du rädd för?"
Varpå jag börjar stortjuta. Jag var så jävla spänd redan, men när någon började göra sig lustig på min bekostnad kunde jag inte hålla uppe fasaden längre. Jag kallade henne diverse fula ord på svenska, bland annat "kärringjävel" och Greg log. Det ordet vet han vad det betyder. I tio minuter stack de mig i armen medan jag låg och grät. Återigen inget blod. De här kärringarna gör det här på heltid och kunde inte hitta en vettig blodåder i min arm.
Greg var inte det minsta stöd. Han kunde väl ha stått upp för mig och sagt åt kärringarna att det är en fobi och inget att skratta åt. Jag var arg. Han var arg. Jag var tvungen att få ur mig det här blodet den dagen, allra senast nästa dag, för att det skulle matcha ultraljudet.

Greg åkte till jobbet och jag ringde runt från lab till lab för att hitta någon som kändes vettig och som hade kvällsöppet. Jag började med att fråga om de hade någon som hade bra hand med människor och så förklarade jag min fobi. Till sist hittade jag ett ställe här i närheten där de lät vettiga. Klockan var sju på kvällen och jag åkte dit. Där stod han. Cade. Min egen vampyr. Jag förklarade min fobi, att ingen kunde hitta blod i min arm och bad honom hitta en ådra och sen sätta på Embla-plåstret. Han var väldigt lugn och sansad, och det kändes bra. Jag fick på mig plåstret, åkte iväg en timme och kom tillbaka.
Medan han tog blodet pratade han om bebisnamn och frågade om vår bebis, allt för att få mig att tänka på annat. Och tänka sig, innan jag ens hunnit säga "aj" så hade han tappat mig på två, tre stora rör med blod. Wow! Jag tittade på hans namnbricka och sade att han skulle bli den enda som får ta mitt blod.
"Jag är ledig på onsdagar."
Jag lade det på minnet.
Fyra veckor senare var det dags igen. Jag ringde mottagningen men Cade var sjuk, så jag väntade ett par dagar innan jag gick dit igen. Den här gången gick det inte lika smidigt, men efter tre försök och att jag nästan svimmat fick han tillslut ut blodet. Inga tårar. Hela han bara inger trygghet.

När vi var klara tackade jag honom så mycket och sade på skämt:
"Jag hoppas vi inte behöver ses igen."
"Jo, du kommer behöva ge mer blod, senare i graviditeten för att testa för diabetes."

Nu har vi alltså kommit dit, till det där fruktade "senare i graviditeten". Mellan 28-30 veckor vill de att jag ska dricka något sliskigt, vänta två timmar och sen ge blod igen. Jag känner mig inte alls lika stressad den här gången. Jag har redan ringt labbet för att se vilka dagar Cade jobbar i mellandagarna. Allihopa, menade han. Den 28:e tänker jag gå dit.

 482   0     0
  
  |   558   0     0
  Gravid | Hemmet

Tack för all input om blöjorna :) Tror jag ska följa Ylvas förslag och köra med vanliga blöjor ett par veckor, tills vi får in vanan att ens byta blöjor :)

Igår var jag och inhandlade bröstpanelen som ska upp… Tror det heter så. Trä som täcker från golvet och en bit upp på väggen… Det blir vitt och sen ska väggarna vara ljusrååååsa! Satan vad ont det gjorde igår, efter att jag hade varit och släpat på det och veckorhandlat. Argh! Men nu på morgonen hade jag lite kraft kvar, så jag slet loss alla…uhh…lister! (YAY, jag kom på ordet helt själv)
Greg undrar varför jag måste börja nu och inte vänta tills han är klar på jobbet, men det är nog bäst för husefridens skull. Annars kommer jag vara på honom hans första lediga dag och tycka att vi minsann kan börja, och då blir han inte glad.

Härnäst ska bröstpanelerna upp, det kommer nog ta några dagar eftersom jag måste springa upp och ner i källaren för att såga bitar i rätt storlek, och jag kan inte springa i trapporna som innan… Men lite i taget, det blir perfekt.

Gardinerna borde jag kanske plocka ner också, ser jag.

 558   0     0
  
Reklam
  |   5 132   8     9
  Gravid

Nu har jag bestämt mig för att det får bli tygblöjor :)

Billigare, samt bättre för bebis och för miljön…för att inte tala om plånboken! Frågan är bara om lata mamman kommer orka tvätta blöjor? Fast jag måste nog göra mig vän med tvättmaskinen, för jag har en känsla av att det kommer bli en himla massa tvättande.

Fick en fin demo av tjejen i barnaffären. Hon har en 9-veckors, en 2-åring och en 3,5 åring hemma och hon använder BumGenius, som jag tycker verkar bäst. Har man bara tillräckligt många behöver man inte tvätta varje dag, utan kan nöja sig med varannan till var fjärde dag. Hon rekommenderade att man har minst 24 stycken, för det går åt sisådär 8 om dagen. De som jag tittat på är One-Size också, vilket innebär att man kan använda samma blöjor på sin 2-åring som sin nyfödda, vilket är perfekt.
Vore jag bebis skulle jag lätt välja dessa istället för Pampers, de verkar mycket skönare och mjukare :)
Här finns en bra recension på YouTube.

Annat än det så har vi köpt spjälsäng. Eller svärmor har betalat och lagt undan den, så att vi kan hämta den så fort vi målat rummet.Det blir en sån här:

Kände att jag ville ha en ny, fräsch spjälsäng, men resten av möblerna tänker vi inhandla i antikaffärer och måla vita :)
Jag tog mått så att jag kan börja planera sängkläder lite smått. Hittade ett bäddset som jag gillade, men det kostade 2000 kr,för bara sängkläderna… Tänk om man vill ha en kudde eller lampskärm också? Så nu har jag letat tyg istället, men kan förstås inte hitta något jag gillar…
Men däremot hittade jag världens coolaste hemsida – Spoonflower. Där kan man trycka sitt eget tyg, för inte en alltför dyr penning. Hur coolt som helst! Nu ska jag bara fundera ut hur många meter jag behöver, sen ska jag designa mönstret i illustrator och sen skicka iväg för tryck. Kommer bli apcoolt! 😀

 5 132   8     9
  
  |   469   0     0
  Övrigt

JAG VILL INTE FIRA EN JUL TILL HÄR. JAG VILL HEM.

 469   0     0
  
  |   747   0     0
  Gravid

Såhär ser magen ut vecka 25 :) Mamma efterlyste bilder, haha.

 747   0     0
  
  |   517   0     0
  Gravid

Tänk att min livmoder är stor som en fotboll nu och att peanut är ungefär 35 cm, utsträckt. Det är ju helt otroligt!
Om Peanut föddes den här veckan skulle hon ha 50-80% chans att överleva och om två veckor är siffran uppe i 90%…
Inte för att jag har några planer på att föda redan, men det känns ju skönt att veta :)

 517   0     0
  
  |   485   0     0
  Blogg & Design

Det blev tydligen något mupp i koden i förra inlägget så att ni med Explorer inte kunde se hela inlägget och läsa/skriva kommentarer…
Har fixat det nu :)

 485   0     0
  
  |   579   0     0
  Gravid


Our heart beats for you too, sweetie!


Halvprofil. Peanut håller fingrarna i kors.


Händerna i ansiktet… hela tiden! 😛


Vilar huvudet på händerna där fingrarna är i kors.

I Am Not Alone
Running errands and talking on the phone,
I am pleasantly reminded that I am not alone.
Little tiny hands a precious rounded knee
pushing and twisting that no one can see.
Oh sweet child kicking up your heels,
it is our little secret that only I can feel.
I look forward to your birth,
when I can kiss your skin,
but for now I will just smile,
As I feel you play within.
Author Unknown

 579   0     0