|   447   0     4
  Familjen

Min farmor ringde idag. Hon är alltid arg för att jag inte ringer till henne. Hon skäller på mig för att jag inte får iväg framkallade bilder till henne i tid.
Idag ringde hon och frågade vad för kläder barnen behöver och det är ju jättesnällt. I nästa mening skäller hon på mig för att jag inte har ringt och det har ju gått över en vecka sedan hon ringde sist. Att hon ständigt ger mig dåligt samvete gör ju inte att jag blir mer sugen på att ringa.

Så fungerar det inte med min svenska familj. Jag har inte ringt mormor. Mormor har visserligen kommenterat i min blogg :) Men med min familj så tar man vid där man avslutade, det är inte konstigare än så. Mormor skulle aldrig skälla på mig för att jag inte har ringt utan bli glad över att jag ringer.

Anyhow, min farmor undrade också om vi ska till Europa i sommar. Jag svarade att vi ska till Sverige i juni.
”Vad bra, då kan jag flyga till Sverige så att jag får träffa den lille.” (Hon skulle aldrig kalla honom Milo för hon tycker inte om hans namn.)

Det sista jag vill är att ta tid från att träffa min familj för att åka till Stockholm och träffa min farmor. Men nu ska jag ju se positivt på allt och jag kan ju ogärna tala om för henne att jag inte vill slösa två dagar på att träffa henne.

Hur kan jag vända detta till något positivt?
-Jag funderade på att ha henne flyga till Örebro, då har vi någonstans att bo och hon kan ta in på ett hotell. Det blir inte lika komplicerat som att åka till Stockholm och vi är nära mamma.
-Kanske kan vi ta med henne till Astrid Lindgrens värld. Jag har funderat på att kanske ta Noëlle dit så då kan vi göra två flugor på smällen.

Just det. Vi lade på men sen ringde hon upp igen. Jag hann inte svara (vårt telefonnummer är ju kopplat till Skype och jag hann inte moffla på mig hörlurarna). Hon lämnade ett meddelande – hon ville bara tala om att min faster berättat att jag minsann inte hört av mig om att jag fått Milo, bla bla bla. Perfekt, precis vad jag behövde. Lite mer ångest och dåligt samvete.

Nu ska jag ta av min korta, dyrbara kvällstid och författa ett ursäktande mejl till min faster och förklara att den sista månaden har varit lite hektisk, att jag inte riktigt haft tid över att ringa… Sen ska jag ta ytterligare lite mer av min dyrbara kvällstid och rota fram lite bilder på båda barnen att skicka med i mejlet.

Det är tur att folk är så förstående.

0
 447   0     4

4 svar på Det ständiga dåliga samvetet

  1. sanna skriver:

    Men gud vad trött jag bilr :). Alltså vilken energitjuv.
    Jag förstår ditt dåliga samvete absolut. Men du jag tar på mig en peruk och träffar tanten ist för dig, ja så kan hon få se mina ungar…eller så lånar vi en annan i lagom storlek så hon blir nöjd. Hon kan skälla på mig (hon ger nog upp efter en stund :)).
    Näe men helt ärligt fy vilken jobbig människa. men är man universums centrum så…

    Ha en härlig dag!

  2. Anna skriver:

    Det är SÅ jobbigt med sådana människor, har själv släktingar som är likadana. Jag har helt slutat bry mig om dem som får mig att må dåligt, det är sååå skönt:) det kanske låter grymt men jag tror inte man ska lägga ner sin dyrbara energi på sådant som får en att må dåligt, man lever bara en gång bättre då att må så bra man kan i stället;)
    Hoppas din faster är lite mer förstående iaf…
    iHusvagn svarar: Ja, jag fick ett fint svar från min faster om att hon var glad att vi var lyckliga och att hon fick foton. Ingenting om att jag inte hört av mig tidigare. *phew*

  3. Anna Forsberg skriver:

    Gaaah jag blir nästan arg av att bara läsa din text;) för jag känner hur jag mår när jag pratar med min mormor. Det är PRECIS så med henne! Man skickar små kort ibland och bilder på hennes barnbarnsbarn hon frågar kanske tre frågor sen får jag bara skit kastad i min riktning för det är såååå synd om henne och jag ringer eller kommer aldrig. Tillslut bara struntade jag högaktingsfullt i att ringa överhuvudtaget och där är vi i dag. Hon kan banne mej rannsaka sig själv. Finns nog en anledning till att jag ringer så sällan. Vet inte hur svårt det skulle vara att säga NÄMEN va kul att du ringer det var länge sen! Istället för att skälla. Grädden på moset då, hon vägrar acceptera min dotters namn, Skorpan. Nä det kan hon inte säga. Då kallar hon henne för lill-Anna istället (jag heter Anna).
    Jag förstår dig till 100%!
    kram!
    iHusvagn svarar: Skorpan som är så sött :)

  4. susanne skriver:

    Jag vet inte….själv skulle jag var lite ”easy going” Men jag är ju 57 år……då tänker man kanske lite annorlunda…Jag skulle inte bry mig så mkt. Jag skulle försöka vara lite extra följsam…vem bryr sig i slutändan….

    Mitt råd är att ”ta det som det är”….vem vet vad som händer framöver…..

    Jag har oxå haft lite ”issues” med några familjemedlemmar genom åren…Men trots allt så f ö r s ö k e r jag göra att familjemedlemmar kan bonda…i nästa generation om inte annat….

    Vem ORKAR ha agg…..man ska bara må bra så gott man kan…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *