|   1 853   0     32
  Familjen | Tyckmycken | Vardag

Jag har bestämt mig för att göra mig av med distraktionerna. Bli ännu mer delaktig i mina barns liv. Det har cirkulerat några sådana där sorgliga dikter/texter på Facebook och jag får alltid tårar i ögonen när jag läser dem och till viss del känner jag såklart igen mig. Jag är inte extrem, men jag har en iPhone och den är proppad med distraktioner. Det är främst Facebook och Instagram som distraherar mig, tar tid från den familj jag älskar.

Igår raderade jag Facebook, Instagram och Pinterest från min telefon och jag har bestämt mig för att låta telefonen ligga när barnen är vakna. Kolla mejlen kan jag gå till datorn för att göra. Det blir så lätt en runda på Facebook och Instagram när jag ”bara” ska kolla mejlen.

Först tänkte jag skriva någonting om att jag inte dömer andra, att alla får göra som de vill. Fast det är ju såklart en sanning med modifikation. Eller rent jävla ljug. För jag dömer, det gör jag. Innan jag själv hade en smartphone minns jag att jag kunde se föräldrar på lekland och lekplatser som hade näsan i sina telefoner istället för att ge sig in i leken eller ge barnen uppmärksamhet. Jag minns hur hemskt jag tyckte att det var. ”Vad är de för jävla föräldrar?” Men sedan vi skaffade våra första smartphones och för ett år sedan skaffade iPhones har jag gradvis trubbats av. Jag har kommit på mig själv med att kolla mejlen när vi varit på restaurang. Jag har också kikat på Facebook eller blivit fast på Instagram efter att ha laddat upp en bild där, trots att vi varit på en lekplats. Jag håller på att bli den där mamman och jag vill stämma i bäcken.
Hade det inte varit för att jag måste kunna kolla mejlen ofta med jobbet hade jag bytt tillbaka till en vanlig telefon.

Jag vet, med säkerhet, att när jag sitter där i min gungstol när jag är 70 år kommer jag knappast att önska att jag hade spenderat mer tid åt sociala medier och mindre tid med mina barn. Troligtvis kommer jag att ha glömt den där bilden på Instagram som fick 70 likes och 17 kommentarer. Det betyder ingenting. Det är distraktioner från det verkliga livet.

Hands Free Mama är en blogg jag hittat till via en sådan text. Hon skriver mycket klokt och i ett av sina inlägg (mycket läsvärt om ni behärskar engelska), ”The children have spoken”, hade hon tillfälle att fråga barn om de tycker att deras föräldrar använder telefon för mycket, och hon fick svar som:

“My mom is on the phone all the time. She never gets off.”

“My dad has a problem putting down his phone.”

“My mom texts and drives.”

“My mom talks on the phone the whole time she is driving. She doesn’t even say ‘goodbye’ when I get out of the car.”

“Sometimes I say something and my dad doesn’t hear me because he is typing on his phone.”

Vad skulle era barn svara om ni frågade dem om ni använder telefonen för mycket? Skulle ni ens våga ställa frågan?

Här är två av de texter som tagit hårdast, och som båda fått mig att gråta vid olika tillfällen.
How to miss a Childhood (av Hands Free Mama)

Dear mom on the iPhone (av 4 Little Fergusons)

Här är ett annat inlägg av Hands Free Mama (Taking away my daughter’s smile) som också fått mig att böla som en gris. Det har inte med mobiltelefoner att göra, utan hur enkelt det är att bara se negativa saker istället för positiva. Jag känner inte riktigt igen mig, men visst är det lätt att bara se det negativa och inte det positiva. Det är något jag försöker arbeta med också. Igår var ett bra exempel. Jag hade hoppats få sy lite på Noëlles klänning på kvällen när de två äldre somnat. De somnade inte förrän vid 21-tiden och jag lägger mig vid midnatt, så jag tänkte att jag kanske kunde få klämma in iallafall ett par timmar. Jag ammade och försökte lägga ned Nicolas, till ingen nytta, han ville vara vaken och sitta fastklistrad vid mitt bröst. Till slut blev jag fem år gammal och surade och gick och lade mig och tyckte att det var en jävla skitkväll för att jag slitit fram alla sygrejer och bara fått sytt EN söm. När jag lade mig i sängen kände jag mig så himla otacksam. Jag tänkte istället på det positiva, jag har en frisk, stark, söt och alldeles underbar liten 3-veckorsbebis, hur kan det överhuvudtaget bli till något negativt? Onödigt. Jag försöker att inte jaga upp mig och bli arg över småsaker, men det går såklart inte alltid.

Hur tänker ni kring mobiltelefoner?
Hur viktigt är det om 30 år att ni uppdaterat er med att Annie som ni var bästis med i trean har köpt en ny häst?
Hur tror ni att det påverkar barnen att alltid behöva tävla mot mobiltelefonen?
Hur påverkar det våra relationer med våra barn, med varandra?

Jag vill höra hur ni tänker.

Här är en dikt som jag vet att jag skrivit här förut och som också får mig att gråta som ett barn. Den här kvinnan är dock distraherad av att städa och laga mat – något som måste göras.

”To My Grown-Up Son”

by Alice E. Chase

My hands were busy through the day,
I didn’t have much time to play
The little games you asked me to,
I didn’t have much time for you.

I’d wash your clothes; I’d sew and cook,
But when you’d bring your picture book
And ask me, please, to share your fun,
I’d say, ”A little later, son.”

I’d tuck you in all safe at night,
And hear your prayers, turn out the light,
Then tiptoe softly to the door,
I wish I’d stayed a minute more.

For life is short, and years rush past,
A little boy grows up so fast,
No longer is he at your side,
His precious secrets to confide.

The picture books are put away,
There are no children’s games to play,
No goodnight kiss, no prayers to hear,
That all belongs to yesteryear.

My hands once busy, now lie still,
The days are long and hard to fill,
I wish I might go back and do,
The little things you asked me to.

Och lite random bilder från Disney:

131105f
Så vackert med en regnbåge över slottet idag.

131105g
Trött? Japp! Det här var framåt kvällen. Vi var på Disney i 10 timmar! Har träningsvärk överallt nu, haha.

131105b
Ja, äntligen fick Noëlle återse de kära hästarna!

131105c
Sebastian var såklart tvungen att åka också :)

131105d
Sebastian framför slottet.

131105e
Mina två stora älsklingar ♥

131105i
Hos Långben.

131105h
Coola Sebastian hos Långben och Kalle Anka.

0
 1 853   0     32
  

32 svar på Ett distraktionsfritt liv

  1. Frida Granås skriver:

    Du har ju så rätt i det du skriver. Jag och min sambo pratade om detta här om dagen då vi väntar barn ( äntligen!!! ) och sa det att man måste börja slita sig från telefonen. Man är ju beroende men vågar typ inte erkänna det för att man tycker inte att man kikar på den så ofta som folk säger. Det är ju jätte hemskt att en pryl ska gå före ens barn. Jag har alltid gillat dina tankar kring barnuppfostran och jag tänker ofta på det du skrev om att du låter dina barn sitta ner i en vattenpöl om dom vill det för att låta dom upptäcka och utforska världen. Att det går ju att torka dom medans en del mammor blir alldeles stressade och sliter upp barnen. Jag vill bli en sådan mamma som du är till mitt barn och tar verkligen till mig saker du skriver och hoppas jag kan göra det nu med. Våran bebis kommer i slutet av maj och det ska bli så spännande :) är i v 12 nu och har börjat berätta för fler o fler. Den största osäkra tiden har passerat och jag kan bara hoppas och tro att allt ska gå bra för detta har jag väntat på länge :) kram på dig!!

  2. Henrietta skriver:

    Jag vet känslan som vuxen att behöva konkurrera med en dator om makens tid. Nu har vi kommit förbi mycket av det men det är inte skoj!
    Så vad känner inte ett barn då?
    //Henrietta

  3. Frida skriver:

    Jag som började följa din pin igår haha.
    Tråkigt för oss men ett jätte bra val, bra gjort! Jag kan inte heller låta bli att döma när jag ser föräldrar vid telefonen inför sina barn, dom är ju som i dikten bara små en gång.
    Fler borde lägga telefonen på hyllan eller iallafall dra ner på användandet lite.
    Ha det så bra! :)

  4. Alima skriver:

    För mig är telefonen ett andningshål. Jag har två barn med speciella behov, jag jobbar deltid och har hand om hushållet med allt som behöver göras och allt extraarbete jag lägger ned på mina barn. Jag balanserar stundvis på gränsen och telefonen hjälper mig hålla kontakt med omvärlden så jag orkar.

  5. Henriettae skriver:

    Intressant ämne, som alltid (det är ju inte nytt direkt). Som vanligt tror jag det bästa är att inte se allt i svart eller vitt, utan i en gråskala.
    Jag skall definitivt läsa den bloggen du länkade till, mycket spännande! För något år sedan hittade jag en liknande, som jag tyvärr tappade bort, den kan jag sakna ibland fortfarande.
    Det är alltid bra att ifrågasätta hur man lever sitt liv och fundera på om man vill ändra någonting för att leva som man vill.
    Det jag tycker är negativt, är att folk alltid tar telefonen som boven. Jag gör otroligt mycket positiva saker med min mobil, och hade helt klart saknat den om jag bytte till en som inte var smartphone (se mitt inlägg om detta: http://henriettae.typepad.com/allman/2013/10/nej-jag-tänker-inte-lägga-undan-iphonen.html)
    Några saker som man kan använda som motviktsargument:
    – jag tror inte att barnen mår bra av att få 100% uppmärksamhet, hela tiden. Jag tror det är bra med en balans, att visa att mamma och pappa måste göra andra saker också (sedan behöver det inte vara telefonen, så klart, men typ städa, laga mat, etc). Visst skulle man kunna städa när barnen lagt sig, men jag tror det är viktigt att involvera dem i ”tråkiga” saker och visa att de också behöver göras. Dessutom tycker jag det är viktigt för barnen att få ”egentid”, och lära sig använda sin fantasi och leka själva, utan att vi vuxna är involverade hela tiden.
    – När det inte fanns smart phones gjorde folk (mammor? Varför vänder sig folk alltid mot mammorna? Papporna då?) andra saker, ex handarbetade, träffade fler vänninor etc. Vi har till viss del även ersatt sådana saker, inte bara tid med barnen.
    – Folk brukar fråga hur jag hinner med så mycket. (Även om jag tycker att jag hinner en bråkdel nu än vad jag gjorde tidigare). Vissa tror att det självklara svaret är att jag försakar tid med barnen. Så är det dock inte! Vi har exvis ingen tv hemma. Jag saknar det inte för fem öre. Jag svarar på mina mail när barnen sover (och skriver även detta när ett barn är på dagis och ett sover). Jag involverar barnen i bakning, städning, etc. Och sedan är jag mer effektiv än många andra. För att vända på det tror jag inte att folk som hinner med mindre än mig nödvändigtvis gör det för att de är mer med sina barn. Många sitter nog i soffan och kollar på TV eller surfar på nätet…

    Det var mina fem cents, i en gråskala. :)

  6. Anna,Gbg skriver:

    Jag tycker det är oerhört viktigt att låta telefonen vara när man är med sina barn. Jag har i ren demonstration undvikit telefonen på lekplatser och istället lekt med mina barn. Jag är en av de få som lekt när man varit där med flera andra föräldrar. Men, jag har inte varit lika bra på det hemma, där fastnade jag ofta i telefonen och märkté att jag blev irriterad när barnen ”avbröt” mig, man man var likadan. För ca 3 veckor sedan bestämde vi att vi skulle inte pilla på telefonerna förrän barnen gått och lagt sig på kvällen och istället använda tiden till att leka med dem. Självklart egentligen men något vi blivit sämre och sämre på ju mer telefonerna tagit över. Jag är inte så beroende av Facebook och Instagram, spel är snarare min last. Men sedan vi bestämde ”förbudet” mot telefoner på kvällen så har det kännts mysigare att vara hemma med barnen, de har inte ”tjatat” lika mycket (dvs fått den uppmärksamheten de förtjänar) samt gjort mer tillsammans som familj. Bara plus på att låta telefonen vara helt enkelt!

  7. LillaJag- skriver:

    Det är ju helt underbart att läsa att fler än jag har tagit mod till att ”våga vägra sociala medier när barnen är vakna”. Vet att många känner så men inte vågar. Jag har instagram kvar men jag har inte telefonen i nyllet hela tiden. Märker stor skillnad på min sons humör.

  8. Monnah skriver:

    Jag tog bort Facebook jag också! (appen också, efter din inspiration) :) Alltså, för mig är FB ett nätverk, ett sätt att få inspiration och dela med mig av vad jag har upptäckt mer än att säga ”nu tar jag ett glas rött för det är jag värd”. Jag kände mig ändå träffad och bestämde att jag vill föregå med gott exempel och behöver bara telefonen till kommunikation. Läser du mina länkar om PISA-rapporten nu så kanske du förstår varför jag tror att vi är på väg åt fanders om vi inte gör något, vi som är vuxna. Jag älskar datorn, jag älskar internet, jag älskar den nya kunskapen. Jag hatar att vi nästan alla bilvit slavar under tekniken. Amen. 😉

  9. Nina skriver:

    Jag har varken facebook eller instagram, just av orsakerna du nämner, det hade tagit för mycket av min tid. Tid jag hellre lägger på mina barn. Visst kan man sitta med det då de lagt sig, men då har jag annat att göra. Din blogg läser jag dock, men den kan man ju inte låta bli!

  10. hanna b skriver:

    Skulle gärna ta bort dom men har så mycket jobbkontakt på sociala medier och är rädd att inte synas. Vill typ lägga upp bts på instagram när jag plåtar osv. Jag behöver dom sociala medierna där när jag jobbar men inte annars. Man borde kunna låsa dom på något sätt för jobbigt att radera och ladda hem inför varje plåtning. Vad tycker du jag ska göra? 😀

    • Mysmasken skriver:

      Haha, förstår verkligen folk som använder det till jbobet! =) Kan du inte begränsa det till arbetstid då?

  11. Malin skriver:

    Jag använder inte telefonen nämnvärt hemma innan barnen lagt sig, jag tycker också det är helt förkastlige när en del tittar mer på telefonen än på barnen. Däremot brukar jag titta en del när de sover, något min man tycker är astråkigt.

    Så mitt problem är mer, vad gör telefonen för förhållandet ;)Man kanske bara skulle titta på samma program och kramas lite istället =)

    En annan sak jag reagerat på är allt fotande. Vi var på Astrid Lindgrens Värld i somras och det var väldigt många föräldrar som inte lekte med barnen utan bara sprang efter med en stor kamera och tjatade på dem att leka så det passade bilden. Det känns inte heller så kul.

  12. ylva skriver:

    åh, en mysmaskendebatt :). jaaa… alltså jag har väldigt svårt för sådana där inlägg och barnkommentarer som du länkade till. jag tycker att de är lite för svartvita. de driver sin linje så hårt att det blir för mycket och på gränsen till fundamentalistiskt, men… jo, för det finns ett stort men. jag har inget facebook-konto (jag vet, det är här jag får galna blickar och folk tror jag att jag är helt konstig) och inte heller något instagram. jag är så radikal att jag anser att det inte skulla tillföra mig någonting alls. jag har en riktigt smart telefon och den använder jag till att kolla jobbmejl, ringa med, leta fram recept och lyssna på musik när jag springer i lika stor andel. på flygplatser använder jag den också till att läsa bloggar med OM jag måste vänta och barnen är upptagna med varsitt nintendo. bloggar läser jag annars på min ensamma (jo, ensamma, för sambon tycker att det är jättetrist om jag sitter framför datorn när jag inte måste) fritid. jag använder den väldigt sällan när barnen är i närheten och har inga som helst problem med att lägga ifrån mig den eller att… helt enkelt glömma bort den. Den är bra att ha, men står inte på min lista för saker att ta med mig om huset börjar brinna liksom.

    betyder det att jag ägnar mina barn 100-procentig uppmärksamhet jämt? näe. om sambon fick bestämma så skulle jag göra det, men nu anser i alla fall jag att barn måste inse att mat och tvätt och disk och liknande inte bara magiskt finns klart och rent när de vaknar eller kommer hem. det betyder heller inte att jag alltid leker med dem. ibland är jag bara där, för de måste kunna leka själva också, och visst skulle jag kunna använda den där ”bara där-tiden” till telefonen, men det har jag faktiskt ingen lust med. min svaga punkt är böcker! jag älskar att läsa och helt uppriktigt händer det att jag försjunker i text istället för att vara alldeles där. det verkar inte störa dem nämnvärt emellertid. och nu har vi infört middagsläsning på helgdagar! efter lunch ska barn egentligen sova här, men de börjar bli så stora nu att jag har sagt att de får vila istället. och man får vila med en bok :). så nu läser vi allesammans ett par timmar efter lunch, var för sig, men ändå tillsammans!

    vad barnen skulle säga om du frågade dem om min telefon förresten? haha! jag kan höra dem: ”mamma är så himla taskig och snååål! vi får aaaldrig leka med hennes telefon!”. för nope, jag lånar bara ut den till att lyssna på musik med ;). finns inga spel i den ens vad jag vet.

    glömde ju säga att jag använder pinterest förresten. men bara istället för att ladda ned bilder och organisera dem i filer på hårddisken. jag använder det som inspiration till jobbet, skrivandet och saker att göra tillsammans med barnen. fast jag letar aldrig aktivt och jag använder det som sagt bara under jobbtid (när jag ska) och under ensamtid ;). inte heller bryr jag mig ett dugg om eventuella kommentarer, vänner där, vidarepinning och annat. det är liksom inget socialt media för mig, bara en väldigt praktisk organsierad anslagstavla och inspirationsfil online :).

    kram,

  13. Dina tankar och åsikter om föräldrarskap har jag alltid gillat (och gillar!) så även det här! Jag har ju inga barn själv så, men hoppas verkligen att jag inte blir en mobilmorsa. Eller.. jag SKA inte bli det. Och texterna som cirkulerar på FB har även jag sett och får en verkligen att tänka till.. just den där i stil med ”när dottern är på dans och du sitter bredvid med näsan i telefonen och missar dotterns stolta leende mot dig när hon klarar av något och du inte ens tittar, besvikelsen som sedan tar över dotterns ansikte”.. eller något i den stilen… BUUUÄÄÄÄHHH!!

  14. malin skriver:

    Nu har jag inte barn men känner igen mig av din beskrivning ändå. Speciellt när man hänger med vänner ibland. Blir väldigt irriterad när människor kollar på mobilen när man träffar de. Visst om det sker nån gång men att titta flera gånger i timmen känns inte så roligt. Vi umgås ju just här och nu och jag vill inte prata med någon som sitter med mobilen i ansiktet flera gånger under tex en middag.

    • Mysmasken skriver:

      Ja, så tragiskt. När vi åt på restaurang på Disney häromdagen satt det två par vid borden bakom oss. Vid båda borden samma sak – de satt med näsan i telefonerna, fotograferade sin mat och yttrade inte ord till varandra och såg inte särskilt glada ut…

  15. Karin skriver:

    Klok du är. Tiden med små barn kommer ju aldrig tillbaka, smart att spendera så mycket av den som möjligt med barnen!!

  16. Tant Sviskon skriver:

    Jag har rätt svårt för de där överemotionella texterna som jag, ursäkta, uppfattar som typiskt amerikanska. Självklart bör man fråga sig om man använder sin telefon på ett rimligt sätt, den kan ju verkligen vara en tidstjuv, men om du frågade mina barn om vad de tycker om dagstidningen/mammas böcker skulle de ju kunna komma med diverse kommentarer om att det är så tråååååkigt att mamma vill läsa tidningen ifred till kaffet ibland. Och det ser jag inga snyftiga facebookdelningar om. Sen har jag svårt att bortse från moralismen i att det alltid riktar sig mot mammor också…

    • Mysmasken skriver:

      Resten av världen har inte hakat på den överdrivna jämlikheten och hen-debatten, så i resten av världen är det majoriteten mammor som tar hand om barnen.

      • Catharina skriver:

        I Portugal har man 6 månaders föräldraledighet. 1,5 månad är vikt åt mamman, 1 månad åt pappan. Resten får man fördela som man vill. Jag tror (gissar hej vilt) USA är bland de mer konservativa västländerna i den frågan.

  17. Catharina skriver:

    Jag använder min telefon lite mer än vad jag egentligen vill. Tänker att jag ska bli bättre på att lägga undan den då och då. För barnen, men också för att själv göra andra saker…

    Jag tror inte att alla föräldrar var mer aktiva på ex.vis dansträningar osv förut! Många läste säkert bok/tidning eller fikade med andra föräldrar. Det är lätt att göra telefonen till den enda boven, men så är det ju inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *