|   985   1     15
  Familjen | Tyckmycken

Lyssnar ni på era barn? Alltså verkligen lyssnar?
Jag ska erkänna att jag ibland säger ”mmhmm” och ”är det sant?” men om jag ombads återberätta vad min älskade treåring precis berättat skulle jag inte kunna det. Efteråt får jag alltid dåligt samvete. Det händer oftare än jag skulle önska.
En av mina favoritbloggare, som jag har här i menyn också, HandsFreeMama skrev ett bra inlägg om ”the listening face”. Att verkligen lyssna och se barnet i ögonen. Ta bort telefonen från ansiktet, ta 30 sekunder från ”att göra”-listan, se barnet i ögonen och lyssna. Snälla läs inlägget, fast det är på engelska.

Hon skriver så bra om hur man vill bli ihågkommen.
Om jag dog imorgon, hur skulle jag vilja att barnen kom ihåg mig?
Som ett skrikande monster? En mamma som aldrig tar sig tid att lyssna? En mamma som alltid har fullt upp och inte har tid? Som jäktar och skyndar på barnen fast vi egentligen inte alls har bråttom?

Näe. Jag försöker att börja göra oss i ordning för dansen 30 minuter innan vi ska åka, för att Noëlle ska få ta den tid hon behöver att klänga på soffan medan vi tar på strumpbyxorna, springa ett varv runt matbordet mellan strumpbyxorna och bodyn. Det blir så lätt så att jag börjar 5 minuter innan vi måste åka och sen hasplar jag ur mig en rad med ”kan du ställa dig upp så att jag kan ta på bodyn, vi har bråttom”, ”kan du skynda dig?”, ”så, kom nu, vi måste åka!”

Allt det här är sådant man måste arbeta med. Att vara förälder är ett tufft jobb och jag vill såklart göra det bästa jag bara kan.

Jag tänkte ge mig själv lite utmaningar och den här veckan tänker jag fokusera på att lyssna. Inte bara höra, utan lyssna. Lyssna på Noëlle när hon berättar om sin lilla karta hon har ritat, den hoptejpade lilla bollen som är ”eldstoft”, när hon kommer och visar en ”skylt” eller ”kupong” hon har klippt – då ska jag ta mig tid att verkligen titta och besvara.

För vet ni? Min plastpappa har en kusin som heter Janne. Han fick aldrig några egna barn och vi träffade honom kanske max en gång om året när vi var små, men han har ändå gjort ett avtryck. Han lyssnade nämligen. Han gav oss barn tid. Sin tid. Oavsett om det var äkta eller ej så fick han oss att känna att våra åsikter var viktiga, att han var intresserad av det vi berättade. Han tog tid från småpratet med de vuxna och vände sig till oss och konverserade oss. Trots att jag inte har träffat honom på 15 år så minns jag hur gott det kändes i lilla barnahjärtat att ”bli sedd” av en vuxen som inte behövde. Detta har gjort att jag alltid försöker låna barn mina öron, men jag måste bli ännu bättre på att låna mina barn mina öron.
Min mamma fanns alltid där för att lyssna på oss och jag tror att det är viktigt att tidigt lägga grunden för att barnen ska vilja prata med en, våga prata med en, så att de när de är i tonåren även vågar komma med problem.

Någon som vill vara med på utmaningen? =)

140305g
Jag och Noëlle i förrgår :)

 

1

15 svar på Lyssnar ni på era barn?

  1. Linda skriver:

    Det här är otroligt viktigt för mig och jag är gärna med i utmaningen. Min son är bara snart 14 månader och pratar således inte än men han kommunicerar ständigt, fast på sitt sätt. Jag är noga med att, trots att jag lagar mat eller är mitt uppe i en syssla se på honom och sätta mig ner och exempelvis läsa när han kommer med en bok han själv valt och vill att jag ska läsa. Jag har svårt för ögonkontakt generellt så jag jobbar verkligen på att bli bättre på det, och att göra det med just honom är otroligt bra eftersom hans stora nyfikna ögon verkligen tittar djupt in i mina när jag ser på honom. Han är det viktigaste som finns och han är värd att bli sedd, det gäller att vara medveten, så jag jobbar med det varje dag.

  2. Frida skriver:

    Jag! Men det är inte aktuellt just nu 😉 Bebis kommer i maj men jag vill absolut bli en sådan mamma! Och det där med skåpluckorna verkar ju knas? Vilka enorma summor ni kommer upp i? Fast iof vet jag inte vad det kostar här i Sverige, antagligen dyrare 😉

  3. Therese skriver:

    Jag håller helt med dig. En gubbe jag träffade på öppna förskolan sa att det viktigaste vi kan visa våra barn är att ”jag ser dig, jag hör dig, jag svarar dig” och redan från det första jollret ska man lägga ner vad man gör, vända sig mot barnet, ha ögonkontakt, lyssna och svara. Det har blivit som ett litet mantra för mig ”jag ser, jag hör, jag svarar” även fast det svaret kanske kan vara ”jag hör dig, men mamma är mitt i ett samtal med X just nu så du får vänta en liten stund tills mamma och X har pratat klart!” Barnen kan inte få ALL uppmärksamhet hela tiden och det tror jag också är viktigt att dom lär sig :)

    • Mysmasken skriver:

      Nej, självklart kan de inte det, och jag har dessutom tre att dela min uppmärksamhet med, men jag vill inte låts petitesser vara viktigare än mina barn.
      Jag har ju tagit steg som att ta bort Facebook från telefon etc. Jag behöver inte uppdatera mig hela tiden om vad son pågår i världen runtomkring.

  4. Malin skriver:

    Åh jag är verkligen på, tack för inspiration!!!

    Jag är så dålig ibland på att lyssna… min stora kille klipper, klistrar och gör tusen olika mojänger som han visar och jag svarar typ mmm samtidigt som jag läser nåt eller lagar mat.

    Hemskt! Det är ju såklart världsviktigt i hans värld!

    Vi ska vara lediga och åka skidor en vecka nu, och bara vara vi i familjen. Det ska bli så skönt att bara följa barnens rytm och inte stressa någonstans!

    Sonen sa för ett tag sen ”det är aldrig någon som vill bygga lego med mig, jag får alltid bygga själv” Fy vad det sved! Skärpning på oss!

    • Mysmasken skriver:

      Ja, det är inte lätt, alltid. Jag måste också försöka ta mig mer tid att leka med barnen. Det har varit några tuffa månader nu när Nicolas har varit liten och vägrat bli nedlagd, men snart sitter han och då blir det enklare :)

  5. Frida skriver:

    Jag antar utmaningen! Bra skrivet, jag håller med dig. För det meningsfulla i våra liv måste väl ändå vara relationerna? O speciellt då de till våra barn.

    • Mysmasken skriver:

      Japp. Läste om hur all teknologi påverkar barn och ungdomar… Vi tappar en massa färdigheter, bland annat minne, intuition, osv. Folk pratar inte längre, de SMS:ar…

  6. Mimmi skriver:

    Mycket tänkvärt!
    Jag har börjat tänka på det mer och mer men har fortfarande lång väg kvar.
    Är jag på lekdate eller ute på stan med barnen använder jag nästan bara telefonen för att kolla när bussen går hem och på bussen hem om barnen råkar somna.
    Hemma använder jag dator och telefon om barnen sysselsätter sig med något annat tex film eller tablets eller när de sover.
    Försöker bli bättre på att lyssna, är lätt att bara säga mmm, jaaa men inte lyssna på VAD de säger.

  7. Thereza skriver:

    Absolut, jag är med! Tog även och gav alla barnen lite egentid med mig idag och det ska jag fortsätta med både som heldagar och som idag någon timme var. Tror det är viktigt också, att de får all uppmärksamhet av mamma eller pappa ibland utan att behöva ”konkurrera” med syskonen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *