|   1 211   0     18
  Familjen | Tyckmycken

Så svårt det kan vara! Noëlle och maken kom hem efter Disney och hade haft roligt, men när Noëlle gick upp på övervåningen och såg att jag och Milo hade byggt Lego och haft det kul medan de var borta var det som om luften gick ur henne 😥
Inte nog med att hon inte fick egentid med mig på Disney häromdagen (det fick Milo), idag fick hon egentid med pappa, som hon egentligen inte vill ha.
Det är inte så mycket att få åka till Disney som var det fantastiska, utan att få mer mammatid.

Det spelar ingen roll att vi båda är hemma hela dagarna, det är mig de vill ha, alla tre.
Våra Disney-pass går ut på torsdag, så jag tänkte att jag kanske skulle köra en heldag på Disney imorgon igen, med Noëlle, men näe, jag pallar inte och det är ju inte det hon vill ha. Hon vill ha mig. Jag började fundera på vad vi kan göra här i krokarna, bara hon och jag. Så kom jag på ett ställe jag har hört talas om här i Clermont. Man kan gå dit och måla gipsgrejer eller göra mosaik. De har tydligen massa olika gjutna gipsfigurer, de billigaste kostar 1 dollar. De tillhandahåller alla färger, glitter och allt man kan tänkas behöva. De har även porslinsgrejer man kan måla, men då måste de brännas och man får komma tillbaka och hämta.

Det blir ju en perfekt grej för Noëlle och mig. Hon älskar att pyssla, och helst med mig. Vi packar helt enkelt lunch och åker dit, hon och jag!
Mitt älskade lilla hjärta ♥

0
 1 211   0     18

18 svar på Att vara förälder…

  1. Catarina skriver:

    Stor igenkänning, det är hårt för pappan att alltid komma i andra hand och tufft för barnen också såklart. Och om inte ens ni som är hemma tillsammans har balans i detta förstår jag inte hur vi ska lyckas där pappan arbetar borta från hemmet. Tycker det här är jätteintressent och hade gärna läst mer om hur du /ni tänker om detta. Hoppas ni får det mysigt ihop med gipspysslet. Så fint att du genast tänkte att hon skulle få mer mammatid.

    • Mysmasken skriver:

      Ja, det är ju bara att försöka mata in mer tid. Men finns det någon gräns där barnen blir nöjda? Antagligen inte.
      Äldsta är ju den som kan ”roffa” åt sig mest, minsta är den som naturligt får mest och jag försöker kompensera för mellannamnet så att det inte dka bli det klassiska mellanbarnssyndromet. Inte lätt.

      • Catarina skriver:

        Nej nöjda kan de nog aldrig bli, går inte att ge barn för mycket uppmärksamhet och kärlek tror jag så det är väl bara att fortsätta mata utifrån sin egen förmåga. Jag är uppvuxen med 2 yngre syskon och upplevde att jag och yngste fick minst uppmärksamhet men troligtvis tycker mellansyskonet att vi andra 2 fick mest 😉

  2. Lena skriver:

    Är det inte till att sätta sig själv på lite höga hästar?
    Känner ungen så betyder det nog att hon behöver mer tid med sin pappa.
    Att hon reagerade så beror nog mest på åldern, de är små egoister och har svårt att dela med sig.det finns 365 dagar om året, i det långa loppet får hon nog din tid lika mycket.

    • Mysmasken skriver:

      Vilket konstigt resonemang, Lena/Malin eller vilket alter ego du nu vill använda. Hon vill ha mer av mig, så jag ska kontra med pappatid!? Ett barn gråter, så jag ska kontra med att skapa mer gråttid, eller? Väldigt udda uppfostringsmetoder. Nej du, jag är oerhört lyhörd för mina familjemedlemmars känslor och är trygg i mina uppfostringsmetoder, så med det kommer du ingen vart.

  3. Malin skriver:

    Det är så svårt det där, med mammarättvisan. Vår stora var aldrig varken mammig eller pappig men lillebror däremot är en riktig mammagris! Han får ju av naturliga skäl mer av min tid än storebror, en 2,5-åring är ju lite mer med mig än en snart 6-åring. Storebror är dock i en fas där det ska vara millimeterättvisa om allt mellan syskonen…

    Jag försöker gå iväg med storis på sånt som han vet att lillebror inte kan, typ bio. Då känner han sig lite stor och får mysmammataid.

    Att ett av våra blev mammig och ett inte trots lika mycket mamma/pappatid tycker jag visar på att det inte är något man skapar själv, utan det beror mer på deras personligheter. Det jämnar säkert ut sig längre fram, men när de är små så måste man ju möta deras behov på nåt sätt, inte stöta bort.

    • Mysmasken skriver:

      Men om stora hade 3,5 år med dig själv kanske han fick tillräckligt? Han behövde inte ”kräva” din uppmärksamhet och upplevdes kanske inte som mammig?

      • Malin skriver:

        Så kan det ju säkert vara, när han var i samma ålder som lilleman är nu hade han ju fri tillgång till oss båda… Har inte tänkt så innan…tack!

        Man får försöka vara lyhörd och hänga med i deras känslor och faser. Som nu när båda plötsligt vill sova nääära, jag skulle aldrig neka till det så det är bara till att bädda ner oss hos varsitt barn

  4. Annika K skriver:

    Gör det du och din man känner är bäst i era hjärtan. Man vet oftast på känsla vad som behöver göras eller inte

  5. Kajsa skriver:

    Här är det bara pappa som gäller!
    Tror inte man ska göra en stor grej av det utan det jämnar ut sig med tiden och imorgon har hon nog glömt att hon inte var med dig utan hade kul med pappa. Tror du inte?

  6. Johanna Åberg skriver:

    Uppfostran är inte en lätt sak, oavsett om man har 1 eller flera. Alla har de sina personligheter och det enda man kan göra är att ge dem kärlek, närhet och vara lyhörd! Ingen föräldrar lyckas perfekt, men gör man bara sitt bästa så kan man inte misslyckas!

  7. Dixie skriver:

    Jobbigt det där, du verkar vara oerhört lyhörd och engagerad så jag förstår att det känns svårt för dig. Det kan jag också tycka och då har vi bara två, vilket nästan är som inga jmf med någon som har fler 😉 Jag älskar att vara gravid o föda barn och skulle kunna ha 10st om det inte var för att jag är så rädd att fler barn fuckar upp familjedynamiken (tex om det är något med nya barnet som kräver väldigt mycket tid o kraft från oss föräldrar) och gör att jag inte kan ge mina äldre barn lika mycket tid dom behöver, bara för att jag vill ha fler barn :/ Stor kram till dig, du verkar vara en fantastisk mamma!

    • Mysmasken skriver:

      Ja, jag känner också lite likadant faktiskt. Tänk om man får ett gravt handikappat barn. Vi har tre friska barn, varför chansa? Men nu har jag ju inte råd att skaffa ett till barn, så det får bli tre helt enkelt.

  8. ninaerica skriver:

    Tänk själv hur det skulle vara om den man vill ha mest i världen skulle stöta bort en?? Vilken hemsk känsla!
    Jag har en dotter, barn nr 2, som i hela sitt liv har varit mer eller mindre mammig. Ibland är det jättejobbigt, för jag har ju ett barn till som behöver mig och som jag vill vara med. Det är en svår balansgång ibland, men man får göra så gott man kan. Jag har aldrig trott på det där att låta barn ligga och gråta när de är små osv. Barn kan inte bli bortskämda av kärlek och omtanke. Det ger istället trygga och självständiga barn, som vet att mamma och pappa finns där när de behövs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *