|   3 379   10     37
  Arbete

***Obs, det här är inte bilder på mig och min familj utan ett fotouppdrag!***

Det blev en bebis strax efter fyra i morse! Så hur gick det?

02.37 ringde mamman mig, jag hade precis fått en 1,5 timmes sömn eftersom vi aldrig kommer i säng före ett. Jag klev upp, packade kameraväskan som hunnit bli opackad den senaste veckan och gav mig ut i mörkret. Jag brottades med bilstolen i Volvon i nästan en kvart men kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle få loss den, det kommer fula ord ur min mun och jag fick gå in och dra ut stackars maken mitt i natten.

Jag kom fram runt 03.50 och skulle checka in och uppge mammans namn. Ingen där med det namnet. Jag blev lite orolig att jag trots allt lyckats få fel sjukhus, och medan jag försökte messa mamman kom det ett par i raketfart förbi mig, eller ja, så långt de kunde komma tills mamman var tvungen att lägga sig över disken och för att uthärda en värk!

De togs in på triage, rummet där de avgör om det är på riktigt eller ej, och dit fick jag inte följa med. Sköterskan kom ganska snabbt ut och berättade att de flyttats upp till förlossningen och i vilket rum de var. Jag hann bara in dit, de vände henne från sida till rygg och hon började krysta! Tre krystvärkar senare var det lilla miraklet ute, så det gick snabbt!

Jag skäms för att skriva det, men jag var rädd att jag skulle bli ”äcklad” av missbildningen. Det är den smutsiga sanningen. Men ut kom en liten bebis, en ny liten människa med plirande ögon, som nyfiket lyfte på huvudet för att ta in den nya världen runt omkring honom. Inte var det läskigt, inte. Han var lika söt för det. Mina äggstockar hjulade och dansade hula-jula och skrek ”vi vill också, vi vill också”.

Jag var återigen så tacksam över att jag valt att föda hemma. Lugnt och sansat, jag har fått hålla mina barn från stunden de har kommit ut, alla var positiva till hud-mot-hud, låta navelsträngen få pulsera färdigt, inte slita bebisen ifrån mig. Här fick jag återigen bevittna en mamma som fick kämpa för sina rättigheter. De tänkte bara visa upp bebisen och sen springa iväg med den, men hon sade åt dem att lägga honom på hennes mage. Hon var påläst och visste att läpp- och gomspalt inte var anledning för dem att springa iväg med bebisen, att det är EXTRA viktigt att de knyter an till varandra eftersom att hon antagligen kommer att behöva pumpa för att han nog inte kan amma, osv.

Sen skulle de hävda att det är standard med läpp- och gomspalt att de tar honom två timmar upp till nån transitionsvåning där de ska avgöra om han behöver gå till NIVA (heter det så? Neonatalintensivvård? NICU på engelska). Hon vägrade, de ringde till hennes läkare och hävdade att om han sade att bebisen ska upp dit måste de göra det, hon fortsatte att stå på sig att hon minsann har rättigheter och bestämmer över sitt barn och till slut efter att föreståndaren varit där kom de överens om att hon skulle få följa med honom upp dit. Som hon sade: ”Det finns ingen anledning att ni inte kan observera honom MED mig.” Om man inte är påläst eller har skinn på näsan är det verkligen lätt att bli överkörd inom vården. Bra för henne och bebis att hon stod på sig! Här är man bara en siffra, en pengakälla.

Förresten så fick bebisen exakt samma namn som Nicolas, lustigt va? Nicholas James, och vår lille heter Nicolas James, bara stavningen som är annorlunda.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

10
 3 379   10     37

37 svar på Första fotograferade förlossningen

  1. Frida skriver:

    Vilken upplevelse att få vara med!! 😀 och han är ju så söt så! När korrigerar man gomspalten, vet du det?

    • Mysmasken skriver:

      Näe, jag är inte helt säker. Men det här är ännu en sådan grej där mellanklassen hamnar i kläm. Underklassen får ju lite bidrag och hjälp, men den här familjen har det inte jättebra ställt, men ändå för bra för att kvalificera till något av alla de program som hjälper till ekonomiskt med sådana här operationer. Tror att jag ska läsa på lite, hur fixar man en gom liksom? Och den växer väl med åldern?

  2. Märta skriver:

    Det var snabba ryck, ur att du hann få upp kameran i tid! Jättefina bilder! Och så tänker jag att det nog är bra att blivande föräldrar vet i förväg att barnet kommer att se ”annorlunda” ut för när man vet om det så ser man ju lite förbi det och kan se att det är en fin liten bebis. Vänner till mig fick en flicka med läpp-och gomspalt för 18 år sedan och pappan fick en smärre chock vid födseln, något som han länge hade väldigt dåligt samvete för. Hoppas att du får fler sådana här uppdrag!

    • Mysmasken skriver:

      Ja, jag kan tänka mig att det kommer som en chock annars! Har inte bestämt om jag gillade det eller inte. Att vara jour är inte min grej, jag som gillar att flänga runt, så det vore om jag kan fixa det på annat sätt 😉 Typ sista-minuten-fotograf, haha!

  3. Viktoria skriver:

    Superfina bilder, du är riktigt duktig. Tänker mig att familjen är supernöjda med ditt uppdrag.
    Om du nu inte tänker dig fler barn så får du ju här upplevelsen ”gratis” även om det inte är samma som att föda egna såklart.
    Proffsigt och fint.

    • Mysmasken skriver:

      Tack! =) Jag sitter här och känner mig som att jag har fött barn men liksom inte har ”belöningen”, haha! Blev många fler bilder än såhär, men vill inte visa varken hennes eller hans privata delar :)

  4. Em skriver:

    Vilken stark mamma som orkade säga emot vårdpersonalen och få det som hon ville!! Förstår att dina äggstockar fick spel, mina vaknade bara av att se bilderna (o då ligger min 2månaders bebis bredvid mig o snosar så jag borde vara nöjd för stunden kan man tycka!)

    • Mysmasken skriver:

      Om jag bara kunde få den där känslan av att vara färdig, som vissa får… 😛 Mysigt med 2-månaders!

  5. Karin b skriver:

    Fina och stämningsfulla bilder!

  6. Mamma skriver:

    Jag blir så imponerad över hur stark man kan blir som mamma i sin beskyddarinstinkt 😀

    Vi har det alla inom oss :

    Hon är så duktig i sin argumentering där hon står upp för sina rättigheter och sin älskade son.

    Vilken fin liten pojke, alla tio fingrar och tår på plats. Det problem han har fötts med går att ordna (samtidigt som jag gråter över smärtan efter alla operationer för det underbara lilla gossebarnet). I det stora hela är han ändå en vinnare med dagens kirurgiska expertis jämfört med andra barn som föds med problem som inte går att rätta till.

  7. Mamma skriver:

    Bild nummer fyra och fem är så vackra att de tar andan ur mig. Jag vet ju att föräldrarna visste att sonen Nicholas skulle födas med gomspalt. När jag tittar på bild fyra och fem ser jag så mycket kärlek att löknerven utlöstes. Okontrollerat!! Det bara rinner.

    Jag vet allvarligt talat inte hur jag skulle ha reagerat om något av mina barn hade fötts med gomspalt. Jag tror dock att mina beskyddarinstinkter hade gått in på högvarv. Som normal förälder älskar, älskar, älskar man sina barn, alldeles oavsett om de är ”perfekta” eller inte.

    • Mysmasken skriver:

      Ja, de kunde inte sluta tala om för honom hur fin och vacker och perfekt han var och pappan sjöng och vaggade på honom…

  8. Sandra skriver:

    Åh så fina bilder! Jisses, jag vill också ha en bebis (till) nu!

  9. Ida skriver:

    Wow, vilka fantastiska bilder! :)

  10. My skriver:

    Vilka underbara bilder! Måste ha varit en häftig känsla att vara med vid någon annans förlossning. :)

  11. Annika K skriver:

    Kanonfina bilder på den lilla familjen. <3
    Heja mamman som visste vad som gällde och stod på sig.

  12. selma skriver:

    Åh fantastiska bilder! Det är verkligen obeskrivligt häftigt när ett litet barn kommer till världen. Tänk vad roligt för dem att ha så fina bilder och att inte behöva tänka på att ta bilder i stunden utan att bara kunna njuta.

  13. Elin skriver:

    Jag förstår att du tänkte så innan. Men vilka fina bilder du tog! Det är ju känslan för det nya barnet som riktigt lyser i fotona. Härligt att se att pojken är så älskad direkt. <3

  14. Malin skriver:

    Åh vad mysiga bilder!! Det finns ju inget som slår känslan av att få upp sitt älskade barn på magen. Tursamt nog har mina dessutom fått ligga kvar där ett bra tag och allt har gått väldigt lugnt och stilla till. Kanske för att det inte varit några komplikationer alls.

    Nu längtar jag om möjligt ännu mer till vi får möta vår trea för första gånger, livet!!

  15. Eva-Lena skriver:

    Hej. Fina bilder även om jag blev en aning provocerad över din kommentar över att du trodde att du skulle bli ”äcklad”. Även om du sedan ändrade dig. Idag går det ju att få barn med läpp – och gomspalt väldigt fina, egentligen utan att det faktiskt syns så mycket. Även gommen rättar man till så att barnet ska få möjlighet att äta ordentligt men också tala rent. Även om det kan behövas viss hjälp av talpedagog. Det går alltså allt som oftast att leva och se ut ”som alla andra”. Nackdelen för denna pojke är väl då att han inte är född i Sverige exempelvis som har ett fantastiskt nät kring dessa barn där man opererar tills det inte finns mycket mer att göra- om man själv vill. Hoppas han får det ordnat.

    Med vänliga hälsningar en tjej som föddes med läppspalt.

    • Mysmasken skriver:

      Jo, jag skäms över att jag var orolig att jag skulle känna så, men det gjorde jag och jag skriver öppet och ärligt här. Det är ju en ganska grav missbildning och jag har aldrig sett en missbildning på riktigt. Den lilla parveln stack ut tungan genom näsan och det gjorde mest ont i hjärtat för att han skulle behöva födas så och för alla operationer han kommer att gå igenom, så det fanns ingen grund för min oro. Som du säger så kommer han antagligen bara att få råd att göra så mycket som behövs för att han ska leva normalt. Jag hörde om en pojke i Sverige som gjort 17 operationer och där det till slut inte syns alls! Det är ju helt otroligt.

      • Mamma skriver:

        Hej Eva-Lena

        Jag har stor förståelse för att du reagerar som du gör. Du måste ha gått igenom otroligt mycket i livet som vi andra har besparats. Mitt hjärta blöder lika mycket för dig som för lille Nicholas, trots att du har ditt bakom dig och han inte vet vad som kommer i operationer och smärtor.

        Min dotter Stephanie uttryckte sig med ett ord; ”äcklad”. Det berörde även mig djupt. Jag måste erkänna att jag blev chockad. Det är inte likt Stephanie. Skall jag vara ärlig tror jag att hon har bott borta från Sverige lite för länge.

        Ju längre man bor borta från Sverige, desto svårare blir det med validiteten av ordets betydelse. Jag känner min älskade Stephanie och jag vet att hon aldrig skulle komma i närheten av det felvalda ordet ”äcklad” om hon fortfarande hade bott i Sverige.

        Stephanie kommer att hata mig för det här inlägget, men för mig känns det väldigt angeläget eftersom jag känner att du har berörts.

        Stephanie kommer inte att ta lätt på att jag lägger mig i … men har man en blogg får man tåla mothugg.

        • Mysmasken skriver:

          Haha, ingen fara kära mor. Jag visste ärligt talat inte vilket ord jag skulle använda. Att det skulle kännas motbjudande? Jag vet inte. Varför ger du mig inte ett bättre ord?

  16. Sandra skriver:

    Vilka fina bilder! Du har verkligen lyckats fånga ögonblicken perfekt.

  17. ninaerica skriver:

    Det är väl egentligen inte så konstigt att man funderar över hur man ska reagera på en sådan missbildning när man inte sett det innan. Tycker det är bra att du skriver ärligt. Sen är han en underbart fin pojke oberoende, och det har du lyckats få fram jättebra på dina foton. Det bara lyser kärlek om dem, och det är skönt att se att han fick ett sådant välkomnande till världen. Det borde alla barn få!

  18. Mamma skriver:

    Nu när jag har gått igenom bilderna om och om igen måste jag säga att bild två är otroligt stark och att det är den bild som kanske berör mig allra mest

    Du har lyckats fånga så otroligt många känslor i en och samma bild. Mammans utsträckta välkomnande armar när sonen Nichola precis har kommit ut säger mer än tusen ord och som betraktare inser man hur efterlängtad den här lille pojken är.

    • Mysmasken skriver:

      Ja, och läkaren som inte vill lägga upp honom på mammans mage och gör stora ögon åt en av sjuksköterskorna, fast det syns kanske inte…

      • Mamma skriver:

        Det var lite det jag menade med så många känslor i en och samma bild. Jag trodde att kvinnan som håller lille Nicholas är barnmorska, men hon är alltså läkare. Då får jag mer förståelse för din text och för bilden. Hon ser lite bister ut och det kontrasterar mot mammans kärleksfulla armar.

        Det är väldigt mycket som händer i bilden.. Om jag satt som bedömare i en tävling hade jag nog röstat på den bilden . Den får mig (konstigt nog) att associera till flickan med napalm från Vietnam-kriget. Jag ber om ursäkt för den tanken, men det jag menar är att det är en så stark bild att den skulle förtjäna att tävla med.

  19. TN skriver:

    Min unge föddes med en missbildning (inte lika iögonfallande som gomspalt, men det syns) som vi inte visste om innan förlossningen. Och jag kan ärligt säga att jag hade föredragit det miljoner gånger att ha vetat om det innan. Så man hade kunnat förbereda sig. Jag tror jag fick en chock men hade inte tid att ta in det där och då på skukhuset. Men efteråt, Gud vad jag grät… I flera månader efteråt…

    • Mysmasken skriver:

      Det kan jag verkligen förstå! Om man har flera månader innan bebisen kommer på att förbereda sig är det nog lättare att förbise det, medan om det är en total överraskning är det nog det enda man ser.

  20. Anna-Ulrika skriver:

    Åhhh underbara bilder och vilken fin liten kille <333 han är fin som han är , men förstår att det behövs korrigering för att han ska kunna tala och må bra ( antar det iaf) såååå fin… Och modigt av dig att va med och mamma att låta sig fotas<3 kärlek!!!

  21. Lena skriver:

    Åh vilka fantastiska bilder! En nära anhörig fick en son med läpp-käk- och gomspalt för tio år sedan, de var inte alls förberedda och blev jättechockade, idag kan du knappt se på barnet att han hade så grava missbildningar när han föddes…….

  22. Eva-Lena skriver:

    Hej Stephanies mamma och tack så mycket för ditt inlägg som var riktat till mig. Det var fint skrivit och jag tar åt mig av det du skriver.

    Kanske är det svårt för mig att se det med perspektiv också? Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är äckligt eller vad dom ni vill kalla det. Men då är jag också född med det och vet inte så mycket annat.

    Under min uppväxt som var på 80- början på 90 talet kan jag inte minnas att någon i min närhet sa något om hur jag såg ut. Värre var det med andra barn, barn kan vara så elaka mot varann. Dom mobbade mig, en del pekade och viskade. Fruktansvärd känsla och situation att bli satt i. Men min mamma och pappa, mina farföräldrar och min pappas syskon som alltid fanns där älskade mig precis som jag var och det kände jag. Jag hade en fantastisk barndom!

    Idag har jag genomgått fyra operationer och mycket mer går inte att göra, vilket jag heller inte vill. En operation gjordes när jag var 1 år, nästa vid 6 års ålder och mer omfattande, sedan gjorde jag en vid 18 och en vid 20 års ålder för att ”snygga till det” ytterligare efter att jag då vuxit klart. Men smärtsamt har det varit. Önskar inte min fiende dessa operationer i ansiktet och problem man får med tänder på grund av läpp-och gomspalt. Det är tandreglering som gäller, tandställning och i många fall får man skrapa höftbenet för att operera in ben till tänderna då det inte finns rötter. Och utan rötter tappar man tänderna…

    Men som sagt i Sverige kan barnen som föds med detta få så fin hjälp. Det är ett bra land vi lever igen.

    Tack återigen för ditt inlägg.

    Med vänliga hälsningar Eva-Lena

    • Mysmasken skriver:

      Tack för ditt inlägg som ger vidare insikt.

      Jag har själv scolios exempelvis, så jag är på inga sätt perfekt heller. Och jag blev inte äcklad, jag skrev bara om min fruktan innan jag mötte den lilla pojken. Och min fruktan var ogrundad, för det varningar alls läskigt.

      Menade inte att såra någon och ber om ursäkt.

  23. Ewa skriver:

    Jättefina bilder! Vilken tur att du hann få några överhuvudtaget! 😀

    Vården, ja… Fy fasen vad man måste ha skinn på näsan. Även här i Sverige enligt min erfarenhet. Det var visserligen inte så här illa, men man blir väldigt utlämnad till vad vårdpersonal och läkare säger och det är svårt att säga emot någon som är utbildad och ska ha koll. Nästa gång kommer jag dock inte vara så medgörlig som första gången. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *