|   2 960   12     34
  Tyckmycken

Vi pratar mycket om betyg på utlandsforumen. Det gnälls tydligen i Sverige om att Alliansen vill införa betyg från årskurs 4. Alla vi som bor i utlandet är vana vid tidiga betyg. Jag hade själv betyg mellan 3-7 års ålder i franska skolan. Den främsta fördelen verkar vara att kunna ha kolla som förälder och tidigt hoppa in och hjälpa till med de områden som barnen har svårt med.

Sen slår det mig att det nog är det som är problemet i nya egocentrerade Sverige. Folk vill inte veta, vill inte hjälpa till, tycker inte att det är deras ansvar utan skolans.
Folk vill ju inte ens att barnen ska ha läxor, att allt ska skötas i skolan!
Checka in barnen vid 1 års ålder (om man står ut så länge!) och sen checka ut dem när de är 18 år, lagom tills man kan sparka ut dem hemifrån.

Jag tycker att betyg är jättebra och se framemot att kunna jobba hemma med det som är svårt för barnen. Det ska inte komma som ett brev på posten i 8:an att, du, din unge har lite svårt med matte. Då är det ju för sent. Kanon att få betyg hem vid tidig ålder. Sen vad man gör av betygen hemma är ju upp till var och en. Själv kommer jag inte att göra någon stor grej av det, se över vilka problemområdena är och lägga ner lite extra krut på det bara.

Att det skulle stressa barnen tror jag inte alls på. Och jag vet att nån kommer säga att ”man ska lära för livet, inte för betyg/prov”, men det är ju också BS. Jag har alltid bara pluggat till proven, betyg eller ej. Det är ju prestationen att klara provet. Oj så många dalar och älvar och landskap och sjöar jag kunde rabbla när jag gick i 4:an och 5:an. Numer skulle jag kunna placera Skåne på en karta, det är nog det enda landskapet. Skulle nog inte ens kunna få rätt på Vänern och Vättern.
Däremot kan jag lösa en andragradsekvation med ögonbindel. Det handlar nog snarare om vad man är intresserad av.

Vad tycker ni om betyg?

12
 2 960   12     34

34 svar på Betyg i tidig ålder

  1. Vicki skriver:

    Jag är emot tidiga betyg för att jag tror att det snarare stressar barnen. Det är ju normalt att alla inte är jättebra på allting och vi har ju redan den här bedömningen som jag tycker gott och väl. Jag tror bara att det kommer att leda till mobbing eftersom barnen säkert kommer att jämföra sina betyg med varandra. Betyg från 6:an räcker gott och väl. Allra helst tycker jag att det räcker från 8:an för man behöver ju betygen för att söka in till gymnasiet. Inte för att söka in till högstadiet. Individuell bedömning räcker enligt mig fram tills dess.

    • Mysmasken skriver:

      Alltså, det är ju inte direkt så att Noëlle får sina betyg i handen i vår, och springer runt och jämför med sina kompisar… Det får föräldrarna hem, och sen är det upp till föräldrarna att fokusera och hjälpa till med sånt barnet har svårt för. Hela barnens uppfostran och skolning kan ju inte falla på lärarna.

  2. Sandra skriver:

    Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag fick betyg först från och med slutet av 7an och hade med en gång så höga krav på mig själv att få MVG i allt att jag nästan bröt ihop till slut, då jag inte var (eller är) en sån som lyckas med det speciellt lätt HUR mycket jag än pluggar. Jag tror att jag hade känt den pressen att vara så bra som möjligt (inte för att tävla eller jämföra med andra, utan för jag är sån) om vi hade fått betyg så tidigt som 4an också… och jag vet inte hur man hade orkat med det som 9-10åring? Föräldrar går ju på kvartsamtal/föräldrasamtal och får reda på vad eleven har svårt för, så tror inte riktigt att betyg gör det bättre? Det är svårt! Alla är ju olika också, funkar säkert perfekt för vissa barn/familjer, men jag hade nog tyckt det var tufft.

  3. Helen skriver:

    Jag är generellt sätt för betyg, men mest som en praktisk metod för intag till gymnasium/högskola och då finns det ingen anledning att ha dem före högstadiet. Betyg är dessutom ett ganska trubbigt instrument för att bedöma kunskaper och lärande – de säger inget om utveckling t.ex. Mitt främsta bekymmer med betyg i tidig ålder är att mindre barn har svårt att skilja på person och prestation och då kan de känna att det är de som personer som betygssätts istället för deras kunskaper och prestationer.

    Och nej, fyraåringar springer kanske inte runt och jämför betyg med varandra, men tioåringar gör!

    Sen håller jag inte alls med om att betyg behövs för att belysa barnens svårigheter och styrkor i skolan. Vi har utvecklingssamtal och skriftliga omdömen som upplyser om det. Och barnens utbildning ÄR skolans ansvar, inte föräldrarnas. Uppfostran däremot är tvärtom, det är föräldrarnas ansvar och inte skolans. Sen är det klart att föräldrar och skola samverkar kring barnen för bästa resultat, men kunskapsinhämtningen ska vara skolans ansvar och därmed också ske i skolan.

  4. Anna skriver:

    På vilket sätt blir det bättre om du får ett papper hem där det står att ditt barn får ett E eller ett B? Det finns väl inget värde i det? Det viktiga är ju att du (när barnet är lite äldre så blir det du tillsammans med barnet) har en dialog med läraren/lärarna kring barnets utveckling och styrkor respektive svagheter. Min erfarenhet efter tre barn i såväl låg- mellan- som högstadie är att det går utmärkt att kontinuerligt följa sitt barns utveckling, och stötta efter behov, även utan betyg. Betygen kommer ju ändå bara en gång per termin, och uppföljning behöver ju göras hela tiden. Min erfarenhet är att tex IT-stöden som används nu där du kan ta del av alla ditt barns arbeten och omdömen är mycket mer värdefull hjälp.
    Att diskussionen kring betyg skulle ha något att göra med ointresse för barnet, är ju bara dumt skitsnack.

    • Mysmasken skriver:

      Känsligt.

      • Anna skriver:

        Hur menar du? Jag har inte alls tagit ställning i betygsfrågan, men jag undrar hur du kan vara så säker på att betyg skapar förutsättningar för att ge barnen rätt stöd hemifrån. Din argumentation och dina påståenden är dåligt underbyggda.

        • Mysmasken skriver:

          Svart på vitt hur man ligger till i alla ämnen gör att man vet vart man ska hjälpa till, samt som motivation för barnen att deras arbete faktiskt ger resultat. Om du tycker att man får samma information på ett kvartsamtal, vad är det då som skrämmer dig med betyg?

          • Anna skriver:

            Vi har skriftliga omdömen, svart på vitt, och väldigt många fler möjligheter till uppföljning än ett ”kvartssamtal”.
            Betyg från de tidiga årskurserna skrämmer mig inte, men jag har svårt att se vad det skulle tillföra.

            • Marta skriver:

              Nu är ju jag 20, men jag minns att de skriftliga omdömena vi fick i mellanstadiet och högstadiet (tills vi i åttan till SLUT fick betyg) i stort sett var helt värdelösa. För att inte tala om utvecklingssamtalen, som inte gav speciellt mycket alls. Det känns som att det kanske inte var unikt för min skola…

  5. ninaerica skriver:

    Det är ju ett faktum idag att skolan inte har tillräckligt med resurser. Att säga att det är skolans ansvar att ge barnen kunskapen fungerar bra på papper, men inte i verkligheten. Okej med barn som har det lätt för sig, men så fort det finns barn som har svårare eller är stökiga (vilket finns i alla klasser), så räcker resurserna inte till.
    Jag är född och uppväxt på Åland, Finland och vi hade betyg från trean tror jag. Personligen såg jag aldrig något problem med det och har inget minne av att vi jämförde med varandra. Jag tyckte mest att det var spännande att se vad jag fick. Fast jag hade å andra sidan ganska lätt för mig.
    Man kan ge betygen enbart till föräldrarna istället för att ge dem till barnen i skolan. Något måste iallafall göras åt skolan i Sverige, det visar ju om inte annat Pisaundersökningen. När jag gick i Hotell- och restaurangskolan och började jobba på olika restauranger (bla praktik i Stockholm) insåg jag att personer som gått i skola i Finland var mer eftertraktade som arbetskraft i Sverige än svenskar. Det är mer disciplinerat i Finland.

    • Mysmasken skriver:

      Japp, såg den där dokumentären om hur Finland kopierade den lyckade svenskanmodell och medan de höll fast vid den genomgick Sverige reform efter reform medan Finland höll fast och idag har väl Finland världens bästa skola :)

      • ninaerica skriver:

        Kan ju tillägga att det är dags att Sverige bestämmer sig för ett betygssystem och sedan håller fast vid det. Istället för att hålla på och byta hela tiden. Jag förstår inte meningen med att använda bokstäver som sedan ändå måste motsvaras av siffror för att man ska kunna räkna ett snitt. Vi hade siffrorna 4-10 och även ett betyg för ordning och uppförande samt frånvaroprocent.

        Det daltas för mycket i svenska skolan, vilket gör att eleverna tappar respekten för lärarna. Det är helt absurt att de inte får ta mobilerna ifrån elever som har dem framme på lektionerna.

        • Mysmasken skriver:

          Håller helt med! 1-5 var helt okej, 1-10 vore ännu bättre. Många länder i Europa har ju 1-100. I en av våra utvandrargrupper hade någons svensk/tyska son praoat i svensk skola i två veckor (hos en släkting som undervisade i tyska) och han var alldeles bestört över avsaknaden av respekt! Att folk höll på med mobilerna, pratade på lektionern, osv.
          Jag förstår inte vad telefoner har i skolan att göra överhuvudtaget. De ska lämnas i skåpet och är man så pass liten att man får skjuts till och från skolan ska man väl inte behöva ha den alls? Mamma och pappa kan ringa till skolan vid behov.

  6. Mamma skriver:

    Det blev inga fel på min eller tidigare generationer trots att vi fick betyg från första klass. Tvärtom! Vi fick även betyg i ordning. På den tiden hade en lärare pli på 35 sjuåringar alldeles ensam. Det var tyst i klassrummet och de som blev färdiga med uppgifterna först fick gå till bonushyllan och hämta ett slags pussel med klurigheter antingen i svenska språket eller i matematik. Man smög genom klassrummet för att inte störa de andra.

    Början till skolans förfall var när mängdläran introducerades 1971 när jag gick i 8:an. Jag som älskade riktig matte kommer ihåg att tyckte att det var rent trams. Vi fick gå tillbaka till lekskolenivå och sitta och ringa in kryss. Där kan vi tala om att alla fick frispel. Efter det blev matematiklektionerna inte sig lika igen.

    Det är klart att barnen skall få betyg så fort som möjligt. Då lär man dem att kunskap är viktig och så småningom kommer de själva på att kunskap är makt.

    I Sverige skall allt vara så jämlikt att de bästa måste vara lika dåliga som de sämsta, men det gäller bara när det gäller kunskap, inte idrott. Där får man briljera.

  7. Madde skriver:

    Själv har jag inte emot betyg från tidig ålder, när jag själv gick i tredje klass så fick vi betyg och det tyckte jag var superbra, hade inte så lätt för mig och det hjälpte verkligen mig och mina föräldrar som då kunde hjälpa till lite extra för att jag skulle hänga med.
    Har nu en son som är 15 år och har väldigt lätt för sig i skolan, han är också väldigt lugn och detta har tyvärr utnyttjats av lärarna när han var yngre. De har nämligen satt honom med de eleverna som har svårt att vara stilla och tysta, lärarna förklarade det med att min son skulle hjälpa till att hålla dom ”lugna” och på så sätt hjälpa lärarna. Detta medförde att min son ej kunde koncentrera sig lika mycket och detta visade sig på betygen, jag fick då ta upp detta med lärarna och jag förklarade att min son ej skulle göra deras arbete. Han fick då byta plats i klassrummet och höjde därmed sina betyg direkt.

  8. Linda skriver:

    De flesta verkar inte ha något emot att barnen får en bedömning i tidig ålder, så man vet hur de ligger till i olika ämnen. Varför är då steget till betyg så himla stort? Är inte betyg en skriftlig bedömning, som svart på vitt visar vad barnen behöver hjälp med samt visar på vilka områden de behöver fler utmaningar? Visuellt och tydlig. Man måste veta vad man har för att kunna förbättra.

    Gör inte så stor grej av betygen, det är ett hjälpmedel. Självklart kan man bli skitstressad när man plötsligt får betyg i 8:an (som jag fick) och bara har 1,5 år på sig att prestera efter första betygssättningen. Får man betyg mycket tidigare blir det inte lika stor grej av det, men det handlar framförallt om HUR barnen får betygen och hur lärare och föräldrar får barnen att känna kring betygen.

    Motivera genom eget ansvar, utmaningar och stöd. Visualisera nuläget så det blir tydligt var brister finns.

  9. Annika K skriver:

    Betyg eller inte…

    Det jag vill är att det ska ske nån förändring inom svenska skolan så att alla ska få den hjälp de behöver. Vare sig man har svårt för nånting eller väldigt lätt för nånting. Så ska man få hjälp eller de utmaningar man behöver för att komma framåt och vidare.

    I min värld så är det förälderns förbannade skyldighet o ansvar att se till att barnet får den hjälp den behöver. Antingen av föräldern själv, läxhjälp eller annat. Och se till att man är engagerad och involverad i barnets skolgång. Genom att ha utv. samtal mm mm mm.. Så borde man ha koll på hur barnet ligger till kunskapsmässigt.

    Jag tycker man kan vänta med betyg… OM det är bättre uppstyrt och så vidare i skolan.

    Vissa skolor har tagit bort läxorna. Kan det skötas i skolan istället så tycker jag att det är bra att de får hjälpen där. Tyvärr är det så att föräldrar inte kunskapsmässigt kan hjälpa sina barn… eller inte bryr sig :(

    *svamligt, men hoppas du fattar va jag menar* 😛

    • Mysmasken skriver:

      Det är en annan grej som visar hur mycket mer ansvar föräldrar har här. Om man har ett barn som har svårt för exempelvis matte, de anlitar man en tutor, oftast en elev i högre årskurs som får lite fickpengar mot att de hjälper barnen (om inte föräldrarna jävla kan).

  10. Gunilla skriver:

    Har inte orkat läsa alla kommentarer men jag är för tidiga betyg. Jag fick från 3an o jag kände mig inte stressad av det. Snarare tvärtom skulle jag tro, att det inte blev en så stor sak av det hela.

    Självklart ska det även vara utvecklingssamtal men när man råkar ut för en så dålig lärare (som vår äldsta son) gjorde och inte kunde berätta hur det låg till, förrän det var försent… Nej, jag blir irriterad bara jag tänker på det nu.

    Varje gång vi var på utvecklingssamtal och frågade hur det gick så fick vi alltid svaret att det händer så mycket för pojkar (på högstadiet), termin för termin.

    Vi kopplade in rektor – som gav berörd lärare en skrapa – men då var det för sent. Sonen hade halkat efter så ordentligt på 2 år. :(

  11. Aniara skriver:

    Ingen vågar beröra den stora blå elefanten som upptar hela rummet.

    Har verkligen svenska ungdomar blivit så mycket ”dummare” än sina anfäder?

    Naturligtvis inte!

    Det handlar om insläppet av analfabeter som sätts in i klasser utifrån ålder, inte utifrån kunskap och utveckling.

    De ekonomiturister som kommer hit, med rivna och kastade ID-handlingar, sätts in i skolan efter ålder. Oavsett vad de har för förkunskaper.

    Jag lider med våra svenska barn och ungdomar som har en skolplikt och måste gå till skolan varje dag. De svenska flickorna blir sextrackasserade och kallas för svennehoror och de svenska killarna blir kuffar. De smyger utefter väggarna, livrädda för de nya herrarna från Mellanöstern och Nordafrika.

    Jag ser ingen framtid i Sverige.

    Finland … Ryssland … Är ni våra sista hopp ?

    Jag lever nog hellre under Putin än under IS.

  12. Elin skriver:

    Jag vill helst undvika att ge mig in i någon debatt kring det här, för jag är för personligt engagerad. Men jag kan inte låta bli.

    Vad det gäller ordning och uppförande så behövs faktikst inget betyg för det. Det finns skolor som har fantastisk arbetsmiljö och ganska strikta regler kring både beteende och annat, vilket leder till trygghet för alla.

    Sen tänker jag på alla de som redan är utsatta. Min egen son har Aspergers syndrom och går i vanlig klass. Han klarar inte svenska och engelska (når ej målen, vilket vi har full koll på utan betyg) och har dessutom dyslexi. Bristerna i skolan gör att han inte får undervisning på ett sätt han skulle behöva. SÄR-skolan finns inte längre, därför att man ska INKLUDERA varenda jävel. För mig är det precis tväremot vad man gör just nu. Man sätter de elever som inte kan vara i en vanlig skolmiljö i ett eget rum, utan utbildad personal och tror att de ska klara sig. Skolan idag klarar inte att ta hand om alla dem som är utanför normen och inte följer den utstakade utvecklingskurvan.

    Min son är supersmart, lugn och ingen stökig person. (personer med autism är sällan stökiga om de inte hamnar i en ny miljö med många störande moment) Men han klarar inte av miljön jämt. Han kämpar så jävla hårt hela dagarna så när han kommer hem efter skolan rasar han. Typiskt för personer med AS är att de är väldigt ojämna i kunskap och energi. Skolan fattar inte. De ger honom extra läxor för att han ska ”hinna ikapp”, men han klarar det inte.

    Vi kämpar och sliter hela tiden med det han har svårt för, men det finns inget som kan motivera när han fallit och inte har energi. Pratar vi med honom om ämnen som är intressanta (politik, rymden, nyehter, historia) så kan han prestera hur bra som helst. Men han kan inte vissa saker. Han har ett funktionshinder som inte syns. En person som sitter i rullstol skulle knappast få kommentaren ”Äh, kom igen nu. Gå lite bara!” men en person med neuropsykiatriskt funktionshinder kan man säga ”Ansträng dig nu! Du måste bara kämpa lite hårdare!” till. Utan att rycka på axlarna. Han vill, men kan inte. Det är samma sorg. Men bara för att hans handikapp inte syns så bedöms han som alla andra.

    Många barn skulle kanske klara att få betyg, men jag vet också många som inte skulle det. Vi har stenkoll på vad A kan, vad han klarar både hemma och i skolan. Vi kämpar många timmar varje vecka och mitt hjärta brister vid bara tanken på att han dessutom skulle bedömas med bokstäver. Det sista han behöver är att få ett papper som talar om hur dålig han är. Han vill dö ibland. Han är inte ens 11.

    Nej, skolan fungerar inte bra. Men jag tror inte att betyg är lösningen.

    • Mysmasken skriver:

      Men din son är ett specialfall och jag tycker inte att man kan avgöra huruvida betyg är en bra idé baserat på specialfall.

      Det låter som att han har ”fallen between the cracks”, för särskola skulle nog inte vara bra för honom heller?

      • Elin skriver:

        SÄR betyder särskild undervisning i grupp, vilket inte har med utvecklingsstörning att göra. Alla personer med AS är normal- eller högbegåvade, men många klarar inte av den vanliga skolmiljön av olika anledningar. Vissa funkar i vanliga skola, men långt ifrån alla. Dessa elever skulle säkert tillgodogöra sig undervisningen bättre i en SÄR-undervisning. (vilket är helt hypotetiskt, eftersom det inte finns) För vår sons del har vi sökt Aspergerklass, men det kan vara flera års kö, om han någonsin får plats.

        Min son är inget specialfall. Det finns så många barn som inte mår bra eller klarar undervisningen. Det är skolan (systemet) det är fel på, inte att barnen inte får betyg. Jag tror faktiskt det bara skulle leda till ännu sämre skola (just nu i alla fall), då lärarna knappt hinner att undervisa som det är. Skolan är sjuk, men jag tror inte att betyg tidigare är lösningen. Det är större än så. Vi har turen att bo vid en riktigt bra skola. De satte in resurser långt innan vår sons diagnos fanns (även om vi kunde ana), men det räcker ändå inte tyvärr.

        Du skriver även att man skulle kunna ge betygen till föräldrarna och inte till barnen. Men jag tror inte det funkar i praktiken, med barn som är från 10 år och uppåt. Om betygen ska motivera eleven att studera mer på det som går dåligt; Hur ska det motiveras utan att man känner till betygen?

        Vad skulle betyg ge för värdeökning mot de utvecklingssamtal man redan har inom skolan? Vi får skriftliga omdömen och har kontinuerlig uppföljning med lärare och elev. Man skriver IUP (individuell utvecklingsplan) som man följer upp. Det här är generellt alltså och har inget med vår son och hans särskilda behov att göra alltså.

        • Sara skriver:

          Fast, Elin – din son ÄR ju ett specialfall. Klart att det finns många barn som inte mår bra i skolan, men har man en Aspberger-diagnos så nog faller man utanför normen. Det är ju inget konstigt, fel eller skämmigt med det. Men att förneka att ett barn som har en sjukdomsdiagnos som gör att man har svårt att klara en skolmiljö anpassad för ”normbarnen” är ett specialfall blir ju bara konstigt. Självklart ska alla barn få den hjälp de behöver – och kanske är betyg från tidig ålder inte rätt väg att gå för några barn, vad vet jag – men precis som Stephanie säger så kan man inte göra den bedömningen utifrån ett funktionshindrat barn. Det låter hårt, men så är det ju. Då får man kanske istället göra en specialanpassning för barn som skulle må extra dåligt av betyg, kanske på grund av en diagnos, kanske bara pga att de är extra känsliga. Eller så skulle föräldrar kunna få välja om barnet ska få betyg i de lägre klasserna. Men som ”Mamma” skrev ovan – alla borde inte tvingas vars på samma nivå. Även om det kanske svider i ett mammahjärta att höra det när ens barn har ett funktionshinder – inte ”bara” har allmänt svårt för matte/språk/whatever.

    • ninaerica skriver:

      Det är just det som är ett av problemen i dagens skola, att den inte får tillräckligt med resurser för att klara av sådant. I en perfekt värld skulle det finnas tid och personal till de som har speciella behov. Det går inte att sätta alla barn i samma grupp och tro att det ska funka som om alla har samma förutsättningar. Men när man ser till den biten tycker jag att det är en separat diskussion från den om betyg. Har man lite annorlunda förutsättningar än andra tycker jag att det ska tas hänsyn till det.

      • Elin skriver:

        Fast jag försökte ju precis betona det, att det är många barn (även utan diagnoser eller andra handikapp) som tycker skolan är väldigt svår och stressande.

        Som jag skrivit två gånger. Skolan är inte bra, men jag tror verkligen inte betyg är lösningen. Det skulle snarare bli ännu ett bevis för att skolorna inte lyckas varken lära ut eller hålla ordning. Det blir mer ett betyg för strukturen inom skolan. Men det är ju tyvärr barnen som drabbas i slutänden, som får det på ett papper som följer dem genom livet.

        Först måste vi få ordning på skolan och sen kan vi snacka betyg. :)

  13. Josefin skriver:

    Jag är född 98, är alltså sexton år gammal nu. Jag tillhör just den årskull som inte ens fick betyg i sjuan som både de innan och efter mig fått. Jag kommer ihåg att det var jobbigt att få omdömena i fyran/femman/sexan/sjuan trots att de är mycket bättre än betyg då man ser exakt vad det är man inte når så bra i.

    Förövrigt är det svenska betygssystemet helt sjukt och för att nå A ska man uppnå det högsta i ALLA kriterier, uppgifter, prov, redovisningar etc, man pluggar inte för att lära sig utan för ett betyg. Och jag ser absolut ingen anledning till varför man skulle vilja få oss barn att ha den synen på skolan tidigare än man redan har.

    • Viktoria skriver:

      Bra svar..

    • Helen skriver:

      Bra inlägg, Josefin!

      Betygens vara eller icke vara i olika åldrar kan debatteras i oändlighet, men vi ska komma ihåg att i det här fallet, där vissa politiker vill införa DAGENS betygssystem redan i åk 4, så kan vi inte skilja betygssystemet från åldersdiskussionen. Och dagens betygssystem är fullständigt vansinnigt! Lärare på högstadiet och gymnasiet sliter sitt hår över hur de tvingas sätta betygen och många av eleverna förstår inte varför de fått de betyg de fått.

      Hypotetiskt exempel: En elev är mycket duktig i engelska och har fått betyget A på ungefär två tredjedelar av uppgifter och prov under terminen, betyg B på resten.

      Det blir dags för nationella prov och eleven skriver A på läsförståelse, hörförståelse, uppsats och grammatik, men eftersom det är stora problem i klassen och den här eleven är en som är mycket utsatt så klarar den inte av att genomföra den muntliga delen inför klassen och får F på den. Vilket betyg får eleven då på det nationella provet? Fyra delar med betyget A och en del med betyget F ger sammantaget betyget E. Vad säger det om elevens kunskaper?

      Sen ska vi lägga ihop allt detta för att få ett terminsbetyg. Då väger nationella provet mycket tungt. 2/3 A och 1/3 B under terminen hade gett betyget B, men med ett E på nationella provet så blir terminsbetyget möjligen C men troligast D. Vad säger det om elevens kunskaper i engelska? INGENTING! Men så här ser reglerna för betygssättning ut i dagens betygssystem.

      Är det verkligen en bra idé att införa det i tidigare åldrar? I åldrar där forskning och utvecklingspsykologi visar att barn har svårt att skilja på person och prestation – vill vi verkligen utsätta dem för ett så vansinnigt betygssystem?

  14. Monnah skriver:

    Ärligt talat – vet inte barn exakt hur de ligger till oavsett om man har ”utvecklingssamtal”, siffror eller bokstäver? Det här är en fånig debatt tycker jag personligen. Det finns en del personer som motiveras av betyg. De motiveras inte att lära sig något, utan att få alla rätt på proven. (Jag var precis som du, Stephanie.) Frågar du mig ligger många av den svenska skolans problem inte alls i att det kommer mängder av analfabeter in i skolklasserna som någon skrev här uppe. Det är klart att du har större problem i skolor där det finns många motsättningar och stora kunskapshopp mellan eleverna, men så ser det ju inte ut överallt. Nu för tiden är det många familjer som inte har någon förälder ELLER någon annan vuxen som barnet har knutit an till. De lär sig från tidig ålder att det viktiga är att bry sig om hierarkin i barngruppen istället. Då spelar det väl ingen roll vad den vuxne i klassen säger?

    Ett tryggt barn med god anknytning mår bättre än ett otryggt barn, men det får man inte säga. Min syster praktiserar nu under sin psykologutbildning på BUP. Det första hon fick lära sig då hon mötte sin handledare var att deras största problem är föräldrar som vägrar tro på utredningsresultat som talar om att deras barn inte har Aspberger/ADHD/ADD utan att deras problem kanske faktiskt har sitt ursprung i oroliga hemförhållanden eller dylikt.

    (Nu vill jag poängtera att jag undervisat Aspbergerbarn, har Aspberger i släkten och vet att ADHD och ADD kan göra livet till ett h-vete för alla inblandade. Jag förstår inte heller, vilket Elin skrev här uppe, hur man i sin vildaste fantasi bestämde att ”alla ska med” när alla som har levt med de problem som uppstår runt omkring vet hur illa det gör ALLA barn i de klasser där ”alla är med”.)

    Jaja, nu skrev jag för långt igen. Tillbaka till betyg. Vilka barn vet inte ”var de ligger” i klassen? Vi har tre barn. Ett har fått betyg i åttan och nian, den andra hoppade över åttan och har haft betyg sedan nian, trean har aldrig fått betyg. De äldsta har varit mycket högpresterande sedan skolstart (den ena för att hen kommer ihåg allt hen hör, den andre för att hen pluggar hårt och vill ha alla rätt) den yngste visste att hen nästan alltid låg sist i alla pluggämnen. Den senare hemskolas idag och har ett självförtroende som äntligen, efter tre år, börjar repa sig. Trots en helt betygslös utbildning har det gått bra utefter detta barns förutsättningar. Förhoppningsvis kan hen också överleva att få betygen som svenska skolans korrespondensstudier i nian delar ut nästa år för chans på svenskt gymnasium året efter. Klart slut.

    • Mysmasken skriver:

      +1 på det där med trygga barn. Jag tror att DET är ett stort problem idag. Det nya egocentriska där det är viktigast att mamma och pappa mår bra och kan åka på barnfria weekends, och skövla runt barnen mellan olika barnvakter, ha barnen på dagis långa dagar så att de får arbeta (för nog sjutton är det enklare att jobba än att vara hemma med barn), osv.

  15. Nina skriver:

    Betyg tidigt eller inte är inget jag funderat så mycket på, är varken för eller emot det… Började få betyg i högstadiet själv och det fungerade bra tyckte jag.
    Men kanske får man mer åsikter om det då ens egna barn kommer upp i ålder, min äldsta är bara 6 år. Han har haft ett brinnande intresse för att lära sig ända sedan han var liten och lärde sig läsa och skriva vid 5 år. Han törstar efter att lära sig, nu är det att räkna matte och att lära sig engelska.
    SKickar med en gripande länk. Appropå problem i skolan…

    http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2638382-atta-ar-och-standigt-radd-for-skolan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *