|   543   12     4
  Livet i exil | Vardag

Ikväll umgicks vi med våra vänner, och något slog mig, som jag inte minns att man gjorde i Sverige. När barnen kommer och tjallar, så går de till förövarens föräldrar istället för till sin egen förälder. Som Noëlle kom ner för att Noah hade hållit upp chipsskålen i luften så att de små inte nådde, då kom hon ner och pratade med hans mamma och berättade vad han höll på med.

Gör man så i Sverige? Är det en ”modern” sak, som har ändrats sen jag var liten, eller är det amerikanskt? Jag tycker att det är jättebra, på många plan. JAG får veta om mina barn håller på med otyg, så att jag kan disciplinera dem. Och när mina går till förövarens förälder slipper jag gå och disciplinera någon annans barn, och inte heller ”vifta bort det” med att ”jag kan inte bestämma vad han får/inte får göra, osv. Superbra tycker jag och inget jag minns från när jag själv var liten, då gick man och skvallrade hos sin egen mamma.

Alla barn är förövrigt väldigt artiga här och kallar mig ”Miss Stephanie”, och sådär…

12
 543   12     4
  

4 svar på Lite mer amerikanskt, eller?

  1. Anna, Gbg skriver:

    Så gör mina barn och deras kompisar också, men det är säkert olika även här i Sverige. Tycker det är bra att de säger till föräldern till det barnet som gjort ngt dumt direkt och det är bra att jag får reda på vad mina busar gör mot andra.

    Dock blir jag inte tilltalad med ngt annat än Anna, men den formella tituleringen som finns i Usa existerar ju inte i Sverige.

  2. Em skriver:

    Var inte mina föräldrar med då ”skvallrade” jag till kompisens föräldrar. Men jag är uppväxt med att ”alla barn var allas barn” alla vuxna tog ansvar för att vi skötte oss, den vuxne som såg något bus sa till. Mina barn är fortfarande små men min snart 3åring tror jag kan tänkas säga till kompisens föräldrar likaväl som mig. Tror det beror på relationen mellan familjerna mer än landets kultur kanske? De vänner vi umgås nära med blir vi lite som en storfamilj med :) dottern kallar tom min mans bäste vän flr pappa*förnamn* så gulligt att jag för lite varje gång <3

  3. Dixie skriver:

    Jo men så är det nog här också, beror säkert på barn och ”uppfostran”. Mina barn springer direkt till den förälder det berör (om dom bryr sig nog att påpeka saker…). Tycker också det är bra! Det ligger så mycket i ”it takes a village to raise a child”, men min erfarenhet (som bara är från Sverige) är att man aldrig får säga till andras barn. Och då är det ju bättre att det är som du beskriver, och att föräldrarna har samsyn med en själv om ”rätt och fel”. Så att inte mina barn möts av ”jo men lilla x får visst göra så”.
    Måste bara tillägga att dina barn är så oerhört söta!

    • Mysmasken skriver:

      Tack :)
      Skönt att höra att det är så hemma också. Jag minns inte det från när jag växte upp…då var alltid andras föräldrar lite läskiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *