|   1 346   9     17
  Livet i exil | Tyckmycken | Vardag

Ni vet husvagnsfamiljen som har 11 barn och pappan har en hjärntumör? Som jag har sagt tidigare är de religiösa.

Vi har en outtalad ömsesidig respekt för varandras olika religiösa och politiska åsikter. Mamman där scrollar förbi mina inlägg som handlar om religion och politik, och jag scrollar förbi hennes. Vi vet att de är religiösa och tar seden dit vi kommer när vi är hos dem och de vet att vi inte är det. Bra så. Vi har kunnat umgås ändå.

Äldste sonen där, som är sjutton har gått och blivit väldigt religiös, börjat predika och sådär. Vi har alltid haft ett bra förhållande, jag hjälpte honom med franskan och Rosetta Stone förra året, installerade och ordnade åt honom.
På julafton skickade han ett meddelande till mig på Facebook.
”Hej Mrs Clarke, kolla in det här, jag skulle vilja veta vad du tycker.” och en länk till NeedGod.com där kan man ta ett test för att se om man behöver finna Gud.

Jag blev lite småirriterad eftersom jag är ganska säker på att han vet att jag är ateist, men tänkte att han är ung och gav honom en väg ut, så jag svarade: ”Are you serious? 😛 Or was this meant for another Stephanie? eftersom han till och med titulerat mig med mitt förnamn.

Jag hörde inget mer, så jag tänkte att han förstått hur opassande det var. Men så idag, 17 dagar senare fick jag ett svar. ”Yes, I am serious. :) It was completely meant for you.” Jag fortsatte att försöka vara trevlig och svarade: ”I was pretty sure you knew we’re atheists :)” och han svarar ”Oh, yes ma’am, I know that y’all are.”

Vi det här laget var jag ganska irriterad. Så han visste att vi är ateister men har inte respekt nog att låta oss vara det. Jag tog god tid på mig att skriva ihop mitt svar, för jag vill inte vara otrevlig eftersom vi umgås med familjen och vill fortsätta med det, men han måste samtidigt lära sig var gränsen går. Det skulle aldrig accepteras att jag satt och skickade sidor om ateism eller evolution och försökte få honom att sluta tro, och jag skulle heller aldrig göra det. Vad det verkar från hans Facebook på sistone så har han verkligen funnit sitt ”kall”, och det är ju jättekul, men som sagt, gränser.

Jag svarade såhär, men läste upp det både för maken och Wendy och Jason (som är religiösa) som tyckte att det var okej och inte för hårt eftersom vi har samma ömsesidiga respekt för dem, om än lite lösare och vi kan driva lite med varandra, men ändå inom vissa gränser.

”Out of an unspoken mutual respect for you, your family and your religion I would never try to convert you away from your religion and I was hoping for the same respect back. We love you guys, and when we have been at your place we have followed your customs, said Grace with you etc. I choose not to comment on your moms religious/political subjects and she chooses to scroll by mine. It’s a mutual respect between friends with different political/religious views. I’m frankly quite hurt and offended, but I know you’re young and that the line is fine, and I would like to maintain our friendship.”

Allt sånt här är så udda för mig som svensk. När man bor i amerikanska södern så vänder man taggarna utåt, för det är religion överallt. Vissa saker vänjer man sig vid, som att man blir välsigna av tanten i kassan och sådär, whatever liksom, det skadar inte mig, men för mig var det här att gå över gränsen.

9
 1 346   9     17
   ,

17 svar på Påprackad religion

  1. Helen skriver:

    Jättebra svar! Jag förstår att du tog illa upp. Jag är ju själv kristen men har otroligt svårt för de som försökte pracka på sin tro på andra på ett sånt vis. Det är inte okej.

    Min erfarenhet av unga kristna som hittat sitt kall (jodå, de finns i Sverige med, men inte lika många och kanske på ett lite annat sätt här) är att de blir så totalt uppfyllda av det (och uppmuntras ofta till det av pastorer) att de inte har förmågan att se var gränserna går. De vill, på tonåringars vis, rädda världen nu när de upptäckt Svaret och Sanningen med stort S. Det kan vara rätt påfrestande, men i sunda sammanhang brukar det gå över efter något år. Tonåringar, även de som är mogna och kloka, är ju oftast inte så nyanserade… Om han är öppen för det och du orkar och vill så skulle det garanterat vara bra för honom om ni kunde diskutera era olika ståndpunkter. Kruxet som jag upplever det är att det i många (fri)religiösa sammanhang saknas ett alternativ, en motvikt. Det blir ofta en så sluten värld där ens världsbild aldrig vidgas eller ifrågasätts, utan bara bekräftats från alla håll. Och det leder ju tyvärr ofta till trångsynthet och respektlöshet mot andra åsikter och sätt att leva. Jag tror att det är nyttigt för honom att se andra människor som lever bra liv, är bra föräldrar och kloka människor och som har annan livsåskådning.

    • Mysmasken skriver:

      Jo, och det är ju det vi fått för oss, att de tycker att vi är dugliga, trots vår defekt. Vi har ju funnits här för dem och tvärtom, fick ett långt handskrivet brev av mamman för nån månad sen där hon återigen tackade oss för att vi tog oss an barnen förra våren när pappan låg på sjukhus och sådär.
      Men som sagt, tonåringar är tonåringar och jag försöker ha lite tolerans.

  2. Rebecka skriver:

    Håller helt med dig och tyckte du skrev ett bra svar!

  3. Monnah skriver:

    Jag tycker det var ett bra svar. Killen är säkert som Helen inne i något ”frälsningsstim”. Det hamnar många i, vare sig det gäller religion, scrapbooking, träning eller något annat. För dig som är ”religiöst ateistisk” (alltså, för mig är ateism en religion som vilken annan som helst, de flesta som inte bryr sig är lite mer ”agnostiker” eller flytande) är din övertygelse starkare än många religiösas jag har i min omgivning. Jag kan förstå att det känns som ett påhopp att någon inte ser det som en övertygelse som är ”untouchable”. Killen är 17. Ge honom lite utrymme att mogna och växa upp och hjälp honom att bli en bättre man genom att ge honom de gränser som han behöver nu och i framtiden. 😀 ”It takes a village”, vet du… Kram!

    • Mysmasken skriver:

      Haha, keep pushing my buttons. Hur avsaknad av tro på övernaturliga gubbar bland molnen eller fyrarmade elefanter är en egen religion övergår mitt förstånd.

      • Monnah skriver:

        😀 😀 😀 Hahaha! Jag visste väl att du skulle morra.

        Jag lyssnade på ett samtal ateister emellan på radio för inte så länge sedan. Diskussionen rörde sig om att de var överlägsna alla troende eftersom det de trodde på, the everlasting science, var så hugget i sten. Trots att jag också förlitar mig väldigt mycket på vetenskap är jag ödmjuk nog att erkänna att den förändras hela tiden och att saker som togs för givet 1822 inte längre stämmer 2016.

        Läs det här så kanske du förstår lite vad jag menar:
        http://www.nytimes.com/roomfordebate/2013/01/22/is-atheism-a-religion

  4. Ankie skriver:

    Jag tycker att du kunde ha skippat ”I’ m frankly quite hurt and offended …”

    Det är en härskarteknik som jag tycker att du kunde ha hållit dig för god för mot en tonåring som uppenbarligen inte mår så bra.

    Du är en vuxen kvinna som han tydligen respekterar och tycker mycket om. Jag ser en ung, vingklippt kille som har en far som väntar på döden. Det måste vara fruktansvärt. Som den substitut-förälder han tydligen uppfattar dig som eftersom du har ställt upp för dem vill han dig allt väl i gengäld och det visar han genom att vilja ge dig det bästa i hans värld just nu, nämligen tron på Gud och Jesus.

    Det kanske är det enda som håller honom själv vid liv och vid sina sinnens fulla bruk för närvarande. – att tron på Gud finns och att hans far landar på andra sidan.

    • Mysmasken skriver:

      ”Härskarteknik”, nya modeordet i Sverige. Sådär lagom svenskfeministiskt och härligt. Precis densamma du utövar på mig nu :)

      • Ankie skriver:

        Härlig du är!

        Nja … Jag tyckte nog bara att du var onödigt hård mot honom.

        En annan sak jag inte förstår är varför ni absolut måste tala om att ni är ateister för folk. Räcker det inte med att sägs att ni inte är så intresserade axv religion. Även om man är ateist är det liksom inget man kastar i ansiktet på folk här i Sverige.

        Jag vet att det är hypat i USA, men är du inte rädd för att det kommer att återverka på era barn … typ … de andra barnen får inte leka med era barn eftersom ni somx ateistiska föräldrar inte har kristna värderingar. Vilka värderingar har ni istället liksom? Pastafarian … Eller?

        Vad tror ni att era barns kompisars föräldrar har för förväntningar på er som ateistiska föräldrar. Vågar de verkligen släppa hem sina barn till er om ni inte har kristna värderingar?

        Jag tror att ni behöver sätta er ner och diskutera de här frågorna du och din man. Det kan annars slå tillbaka mot era barn är jag rädd.
        C
        Politik och religion är ämnen man aldrig berör. Det är alldeles för privat.

        • Mysmasken skriver:

          Haha, här berör man politik och religion och ekonomi, tack och lov. Skulle aldrig orka leva så PK som ni gör i Sverige. Jag är mer en ”take it or leave it”, och det är så befriande att skita i vad folk tycker och jag hoppas verkligen uppfostra mina barn likadant. ”What other people think of you is none of your business.”

          Att någon inte skulle låta sina barn leka med mina barn vore ju bara tragiskt, och det är ju upp till dem, är de så intoleranta skulle jag inte vilja ha dem i mina barns liv ändå. Tack och lov har jag inte mött någon som har problem med att vi inte är troende. Jag levde två år ”i garderoben”, våra husvagnsår, eftersom vi var rädda att bli utstötta ur den lilla gemenskap som fanns fick vi ta ett aktivt beslut att vara tysta, alltid vakta vår tunga. Det var jobbigt. Tack och lov behöver vi inte vara oroliga för det längre. Vi umgås hellre med icke-troende samt religiösa som är toleranta och accepterar oss som vi är.

          Jag går inte och kastar i ansiktet på folk att jag är ateist, jag säger bara att ”we don’t do religion, so…”, och nej, det är inget jag går och häver ur mig när andra pratar om vad de har för ingredienser i sin sallad… Utan när det tas upp, i tid och otid, de börjar bara prata random och frågar typ ”hur man hanterar tomten och Jesus” och sånt där. Då säger jag bara att det inte är något problem eftersom vi inte är troende. ”Okej säger folk, och pratar vidare.” No biggie.

          Det är ju inte direkt så att religion är på uppgång här heller, vi ligger bara lite efter Europa. Här kan du läsa om ”no religion”. 8% 1990, 15% 2008, och för 2012 20% totalt 33% för gruppen 18-29 år.

          Så var 3:e-5:e amerikan tror inte på Gud, så vi är knappast i sådan minoritet att jag måste hymla med vem jag är.

          https://en.wikipedia.org/wiki/Religion_in_the_United_States#No_religion

        • ninaerica skriver:

          Här kan jag inte låta bli att undra varför man inte kan få vara den man är? Ska de låtsas vara kristna för att det ska passa andra? Ska man lära barnen att man måste låtsas, ha en fasad för ingen tycker om en om man är den man är och tror på det man tror på?
          De har ju redan ett bra förhållande med den andra familjen. Tänk om världen funkade så. Ok, du tycker si och jag tycker så men jag gillar dig ändå så vi struntar helt enkelt i de olikheterna. Varför ska inte killen få veta att han måste acceptera detta som en del av gemenskapen. Ingen tvingar honom att sluta vara kristen heller.

  5. Annika K skriver:

    Jag tycker att det var ett jättebra svar.

  6. Gunvor skriver:

    Jag tycker att ditt svar är jättebra! Tydligt och samtidigt respektfullt och diplomatiskt. Mycket svenskt 😉
    Däremot känner jag inte igen att vi inte skulle prata politik och religion i Sverige, men Sverige är ju olika beroende på var man befinner sig (jag bor i en ”håla” i norra Uppland men jobbar i Stockholm) och det kan säkert finnas mer ”restriktioner” på en del håll. Jag pratar både religion och politik med familj, vänner och bekanta och vi har inte särskilt lika uppfattningar utan landar ofta i ”agree to disagree” . Själv är jag troende men min bror är ateist liksom min son och jag har inga ambiitoner att försöka ändra på det. På jobbet finns ett 30-tal nationaliteter och ateister, agnostiker och troende av de flesta religioner och vi har härliga diskussioner i olika sammanhang. Vår arbetsgivare har också respekt för olikheterna vilket t ex visar sig i vårt lokala kollektivavtal som ger dem som bekänner sig till en annan religion än de kristna rätt att ”flytta” kristna röda dagar och ta ledigt på sin religions helgdagar i stället.

  7. Mia skriver:

    Jag tycker ditt svar var bra. Jag antar att han inte är gjord av porslin och bryter ihop av att läsa ett sånt mail, i så fall blir livet hårt för honom.

    Jag är själv ateist, i mina vänskapskretsar pratar vi ganska ofta om både religion och politik.
    Förstår inte varför man skulle behöva vara tyst om att man är ateist om ämnet religion kommer upp.
    Om det är så att någon religiös familj skulle bli skeptiska pga att ni är ateister så kan det ju vara bra att ha en öppen dialog om det och visa att se att en ateistisk familj kan vara precis lika trevlig som andra och ha bra värderingar utan att vara religiösa 😉
    (Men det tror jag faktiskt ganska många förstår redan)

  8. Nina skriver:

    Nyfiken fråga, hur tror du själv vi kom till, från början?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *