|   2 338   13     11
  Tyckmycken | Vardag

Jag minns när jag var yngre, eller kanske var jag redan utflugen? Vet inte.
Mamma pratade om att fostra barn och egoistisk som jag var förstod jag inte alls hur hon ens kunde tänka sig tanken och jag såg framför mig 15-åriga vandaler med svartfärgat hår och piercingar överallt som skulle sno allt vi ägde och förstöra vårt hus. Dessutom var hon ju min.

Som vuxen känner jag att samma tanke pockar och drar. Vi har grannar som fostrar. Just nu har de åtta barn hemma, tror jag, varav tre är deras. En av killarna de har just nu är lika gammal som Noëlle, och de leker hela tiden. Han började precis i vår skola eftersom de inte hade någon framgång med att hemskola honom. Igår följde han med oss ner på stan för en Pokémonloop. Han har ingen egen telefon, så Noëlle och Lexi turades om att låna honom deras. Han är såå lycklig över att ha egna vänner <3

Idag frågade mamman mig om pojken kunde vara med oss ett par timmar. Förutom honom var de fosterbarnslösa och ville ta med sina egna barn ut på lunch (för att vårda familjerelationen också) och hon vet hur väl han och Noëlle trivs, så det var såklart inga problem.

Jag har alltid älskat barn och känner att det skulle vara givande att arbeta med utsatta barn.

Förstår ju att det är något som skulle påverka hela familjen och att folk i min omgivning skulle kritisera och inte förstå.

Finns det andra som känner likadant? Är jag ensam?

Det som fick mig att blogga om det här just nu var en artikel jag läste alldeles nyss, om hur ingen ser vilket behov det finns av fosterhem, eftersom staten skyddar barnen, så läser man aldrig om det i nyheterna. Det står inte ”Skjutning på 7/11 inatt – tre barn måste placeras i fosterhem”, ”Man arresterad för våld i hemmet – fyra barn måste placeras i fosterhem”, ”Kvinna arrestera för att ha sålt droger till minderåriga – två barn måste placeras i fosterhem”… Nej, man ser aldrig det. (Artikel på engelska.)

Jag vet att de flesta tänker ”akta vad du släpar hem”, ungefär, ”så att det inte påverkar dina barn negativt”. Men det är ju små barn, 5-, 6-, 7-åringar. Jag förstår att många har sett mer än de borde, men de är små barn som behöver kärlek. Men är det enbart negativt? Finns det inga fördelar? Som att lära sina barn medkänsla och sådär? Tacksamhet? Ödmjukhet?

Dessutom går det inte riktigt med våra resor till Sverige hela somrarna, förstås, eftersom barn ibland kan bli kvar länge i väntan på en upplösning. Däremot kan man köra ”foster respite”, något jag inte visste om. Det innebär att man tar hand om en annan fosterfamiljs fosterbarn en kortare tid. Kanske över en helg, eller en vecka och max två veckor, om de har något annat åtagande eller behöver en liten paus.

Aja, nu får jag väl skit, men lite nattliga funderingar bara :)

13
 2 338   13     11
  

11 svar på Fosterbarn?

  1. Anna, Gbg skriver:

    Den enda erfarenhet av fosterbarn jag har är att det går en pojke i min yngsta sons klass som bor hos fosterföräldrar då hans riktiga föräldrar är missbrukare och han växte upp i ett hem med misshandel och neglect (hittar inget bra svenskt ord för det). Hans fosterföräldrar har varit helt öppna med detta till oss andra föräldrar och de har sagt att de finns till för att hjälpa honom till ett bra liv. Han har bott hos dem i 2 år nu och det är ingen dans på rosor direkt. Pojken slåss, kastar saker, är aggressiv etc etc Han har växt upp i ett hem där han blivit slagen och kallad för hemska saker och det är ju så han behandlat andra. Det blir ju sakta bättre för att han fosterföräldrar har hjärtan av guld! Jag beundrar verkligen de som orkar fostra ett annat barn, jag skulle själv aldrig klara av det! Jag tycker du ska kolla upp mer om hur det går till och vad det skulle innebära för er. Har du styrkan och känslan av att vilja är det ju bara att köra! Så många barn som behöver kärleksfulla relationer!

    • Anja skriver:

      ”Neglect” är inom svenska socialtjänster detsamma som ”omsorgssvikt” eller ”omsorgsbrist”. I riktigt bedrövliga fall kan det även bli tal om att använda ”vanvård”, men det är ovanligt, iaf på min arbetsplats.

  2. Ejris skriver:

    har varit fostermamma…. tyvärr åkte vi på nitar främst av socialen som inte följde upp som vi behövt.
    Fösta barnen tjej 3 år hade vi i 1½ heltid knappt träffat biomamma när biomamma bestämde sig för att Nu flyttar hon hem tack o hej. fick aldrig träfa tösen igen . där skulle soc vart hård. Tjejen för illa fick ajg höra på omvägar men kunde inget göra bio mamma lindde soc rut fingret. Nästa barn flykting pojke 12 år första tiden gick skit bra sen när han skulle upp i nian fick han för sig att ajg skulle hålla köften o står vid spisen o bara serva han…. !! blev galet så där sa vi tack o hej om du inte kan bete dig! ytterstliten kontakt i dag men ahr kontakt med hans syster. Sen fick vi syskonpar3-8 år. vi klarade av 9 månader sen var jag utbränd (kommer inte ihåg Julen som kom när de flyttat) fick telefonsamtal 4 månader senare att barnen flyttat igen o om jag hade haft problem…soc tog handfallna! då sa vi NEJ tack våra barn måste få vara våra inget mer tjafs. Eric sa att OM det skulle hit nått barn skulle det bara vara som en Felix filur! alltså ett barn med Downs. ( var på g med ett sånt barn mellan flyktinggrabben o syskonparet men föäldrarna tyckte vi bodde för centralt! om de skulle hälsa på.

    Fosterbarn o hela situationen ser annorlunda ut i usa. fundera på adoption mycket lättare att adoptera inhemsk där än någon annan stans äldre barn behöver oxå föräldrar inte bara små små bäbisar.
    Det blir bra hur ni än gör men tänk på att hela familjen får vara med i besluten o skit i vad andra tycker…. o ang resan till sverige så kanske det kan funka om barnet följer med. i sverige hänger ju fosterbarnen med de ska ju vara som ett barn i familjen!

    • Mysmasken skriver:

      Först och främst skulle jag inte kunna belasta familjen i Sverige med det, och jag tror inte att man skulle få ta ett barn från landet i två månader eftersom de kollar upp regelbundet hur det går.

  3. Gunilla skriver:

    Starkt gjort av er om ni gör det. Har en kompis som varit fosterhem vid två tillfällen. Beundrar de som orkar vara fosterhem eftersom barnet/barnen kan komma med tungt bagage om man har otur.

  4. Anna skriver:

    Jag tror att ni skulle bli en alldeles utmärkt fosterfamilj! En bra fosterfamilj gör en fantastisk insats för dessa utsatta barn och jag tror att man som familj blir stärkta av att gemensamt hjälpa någon annan. Att få bli en viktig person för ett utsatt barn är väl det finaste man kan göra för någon annan även om det säkert kan vara oerhört tufft emellanåt.

    Om barnet blir långtidsplacerat hos er kan det kanske följa med till Sverige dessutom? Jag vet inte hur det fungerar i USA, men här i Sverige får man barnets omkostnader betalda, vad jag har förstått, och då kan man kanske få resan för barnet finansierad?

    Att bli placerad i er varma, kärleksfulla familj skulle vara en vinstlott för vilket barn som helst, det är jag helt övertygad om!

  5. Lotta skriver:

    Att du skulle få skit för detta, säger mer om dom som kommentarer än dig. Tycker din tanke en fin och mänsklig. Har själv funderat nästan i samma bana. Dock som avlastningsfamilj. Typ varannan helg, några veckor på sommaren mm. Skulle jag gå in som fosterfamilj, då skulle jag bli rädd att barnet bara ”rycks” ifrån en. En egoistisk tanke, men tror jag skulle sakna barnen för mycket, om dom/den bott hos en och sedan bara flyttar. Men om det funkar för er familj, så kör på. Så många barn som behöver få komma och växa upp i en trygg och kärleksfull miljö!

  6. Helen skriver:

    Jag tycker det låter som en fantastisk idé. Jag har inte själv tänkt tanken, men funderat på att bli stödperson/stödfamilj (dvs ha hand om barn en helg eller kväll för att avlasta familjer som har det svårt eller där något syskon är sjukt eller har handikapp/funktionsnedsättning). Jag har en vän som arbetar med familjehem (fosterfamiljer) och behovet av bra familjer är stort. Ni skulle vara en fantastisk tillgång och kunna göra enorm skillnad för barnen! Jag tycker absolut att ni ska tänka vidare på det!

    • Helen skriver:

      Och självklart finns det fördelar för era barn också! De får lära känna någon med en annan bakgrund än den de själva har, de får förståelse för hur viktigt det är att hjälpa andra och de kan få vänner för livet i sina fostersyskon.
      Det jag tror blir tuffast är nog inte att ta emot barn med trassliga bakgrunder och kanske jobbiga beteenden, utan att tvingas skiljas från dem när man lärt känna dem och skapat band till dem.

  7. Mysmasken skriver:

    Tack för all input =) Det är såklart inget man gör i en handvändning, utan något jag funderat på.
    Kanske blir det något jag gör när barnen är utflugna? Who knows? :)

  8. Mysmasken skriver:

    Tror också att det är MYCKET vanligare med fosterbarn här än i Sverige, att barnen inte är lika förstörda kanske?
    Exempelvis så har 1 av 24 barn en förälder i fängelse här =/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *