|   3 811   9     5
  Livet i exil

Nu har det gått en månad – kanske dags att färdigställa det här.
Var börjar man? Den 4 september. Det var då Irmas förutspådda spår började peka mot Florida. Till en början skulle den gå längs östra kusten och vi lade inte så mycket vikt vid det. Skämten haglade förra året när alla hade bunkrat vatten och köpt generatorer när orkanen Matthew drog förbi här och vi inte märkte något alls här i centrala Florida.

matthew

Jag åkte ändå till Walmart för att köpa vatten – vi kom överens om att det är lika bra att ha ett hundratal flaskor hemma under orkansäsongen…men där gick jag bet.

170919a

Folk tänkte som jag och hade redan börjat bunkra. Det är alltid en småläskig känsla när man ser hyllor gapa tomma.

Livet fortsatte. Vi åkte till Disney Springs med vänner, vi badade och vi höll ett öga på Irma. Tisdagen den 5:e frågade en av grannarna som jag ”samarbetar” med under orkanvarningar (sjukt det låter) om jag hade sett några ficklampor och om jag kunde hålla ett öga öppet. Han funderade på om han skulle hinna beställa på Amazon och om han skulle betala extra för att få det levererat nästa dag.

Jag skulle köpa på mig lite skafferigods på Walmart så jag passade på att kika efter ficklampor eftersom vi bara kunde hitta en hemma. Det var väldigt tomt på hyllan där det annars finns ett 50-tal olika sorter. Jag lyckades sno åt mig varsin åt mig och min kumpan och även någon slags lampa man kan klistra fast där det behövs. Mission completed! Min kumpan bad också om ljus, men där var det helt länsat.

170919b

Till vänster ser ni hur det såg ut bland konserverna på Walmart. Det fanns inga soppor eller ravioli och liknande kvar. Jag åkte vidare till Publix där det gick lite bättre och jag köpte på mig lite soppor. Det är svårt att beskriva stämningen i affärerna. En spänd, dov, tryckt men ändå lugn panik? Alla har fullt upp med att förbereda sig för den stundande krisen och arbetar likt flitiga små myror för att förbereda sig på bästa sätt.

170919c

Memesen haglade. Det är något särskilt med galghumor. Jag har en ganska mörk och sarkastisk humor till att börja med, men galghumorn…den för samman människor i en tragisk situation på något sätt. Den ger samhörighetskänsla. ”Vi är i samma båt, och så fan heller att vi låter den sjunka.” Typ. Den högra här ovanför är en sjukt fult byggnad i Orlando som stått ofärdig i 16 år. Den kallas för ”The I-4 Eye-sore.” I-4 är motorvägen den står på, och eye-sore betyder då att den är som en ögoninflammation för ögat. Så ful.

170919d

På tisdagen eller onsdagen, innan vi ens visste att orkanen skulle komma hitåt spikade vår ena granne för sina fönster lite halvdant. En stor bräda på tvären. Vi skrattade lite i mjugg… ”Miamians…” De från Miami och Fort Lauderdale är ju vana vid orkaner och spikar för fönster för minsta lilla, men här i centrala Florida blir det minsann aldrig något.

Min kumpangranne, som också är från Miami började prata om att spika för fönster och grannen mittemot kom hem sent på kvällen med några skivor hon hittat på bygghandeln. Okej, det kanske är allvar nu då? När alla infödda börjar spika för? Jag visste från Facebook att det var slutsålt överallt här i stan, men min granne messade och var på väg till nästa stad med sin pickup och lovade att köpa åt mig om han fick tag på. De begränsar ju, men och hans granne fick tag på 18 spånskivor, och när de var klara hade han 7 stycken kvar till mig och Lexie att dela på. Jag tog tre och lät Lexie ta fyra. Jag körde runt för att försöka hitta skruv, som såklart var slut på de flesta ställena, men jag hittade till slut.

170919f
Vi tillbringade fredagen den 8:e med att såga och skruva. De med vana förklarade att utöver badrummet på nedervåningen så är hallen utanför säkrast eftersom det är mitt i huset, förutom då ifall att fönstren gick sönder. Så vi valde att spika för barnen sovrum och vårt datarum så att vi skulle kunna kampera där. Att trängas inne på badrummets två kvadratmeter någon längre stund var helt enkelt inget alternativ. Noëlle hade kommit hem med 39 graders feber från skolan dagen innan och fick inte gå ut, så barnen höll på att bli tokiga inne i huset, medan vi slet ärslet av oss ute i 35 graders värme. Vi flyttade utemöbler, uteleksaker, poolleksaker, krukor, fällde ner gungorna, hjälpte grannar, tömde garaget osv.

170919g
Vi lyckades städa upp så pass i garaget att vi kunde få plats med ena bilen. Det kändes skönt att ha en fulltankad bil i garaget, utifall att. På lördagen rände jag runt som en skållad ekorre för att få tag på de sista förnödenheterna. Kakorna jag köpt till orkanen hade redan tagit slut två gånger, lol. Jag åkte till Walmart 13.37 på lördagen den 9:e, fortfarande en och halv dag tills orkanen skulle vara här, och de höll på att forsla ut folk och släppte inte in fler. När jag såg pallarna de hade staplat vid ena ingång började det kännas lite verkligt. Riktigt korkat att använda projektiler? Vet inte om det är för att skydda mot plundrare eller skydda glasdörrarna, hmm… Inte vidare genomtänkt oavsett.

Jag började oroa mig för vårt stora vardagsrumfönster och även för fönstret i köket, som leder till hallen där vi eventuellt skulle ta skydd. Grannen mitt emot gav oss spillbitar och ytterligare en granne hade hundratals brädor liggandes som vi fick ta av. Det var ett himla pusslande och skruvande, men efter några timmar hade vi lyckats spika för två fönster till och jag kände mig lite bättre till mods. Wendy och Jason fick aldrig tag på någon plywood och började stressa lite, men det fanns inte så mycket att göra. Fönstren på huset ska kunna ta 150 mph/240 kmh, men det är ju snarare för saker som flyger runt som man skyddar fönstren.

På lördagkvällen ville Jay verkligen ha ett ”hurricane party”, men jag var inte alls på humör. Jag var orolig och jag hade jobb att göra klart innan stormen skulle dra in och ta min ström och mitt internet. Jag kände att jag inte kunde vara ”klar nog”. Jag fyllde badkaren med vatten, jag frös ziploc-påsar med vatten i (att använda som is och senare dricka), jag kokade ägg och jag lagade köttbullar, jag ordnade äntligen en stor cloud-server och laddade över alla mina bilder, jag packade en väska med det viktigaste.
Jay och Wendy hamnade hos nån annan granne och runt 03.30 på natten när jag kände mig färdig knatade jag ner dit och umgicks en timme. Vi var alla alldeles för uppe i varv för att sova. Jag kom i säng vid femtiden på morgonen och fick runt fyra timmars sömn.

På morgonen gick jag runt huset med kamera för att filma. Vinden har redan tagit ett av våra hem, det var bara på drygt 40 kvm, men jag minns hur jobbigt det var att försöka minnas vad vi hade haft när vi skulle få tillbaka på försäkringen. Den här gången filmade jag allt, i alla skåp, i garderober, osv.
Vi satt inne, vi spelade brädspel, barnen lekte och vi fortsatte att förbereda på söndagmorgonen.

Kvällen fortlöpte ganska smärtfritt. Barnen hade TV och gick och lade sig i normal tid i Noëlle loftsäng. Jag funderade på hur jag skulle göra, men det kändes bäst att de fick sova där. Om jag tyckte att det skulle behövas skulle ta ut dem därifrån, men det fanns inget direkt hot på den sidan av huset, inga stora träd eller något.

Klockan tickade på. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna sova igenom. Det ven, det dånade, det öste ner, det blåste…träden låg i 25 graders vinkel. Vi försökte glo på Netflix, men jag satt med telefonen och chattade med grannar och vänner. Vi har en chatt som alltid är igång med typ tio familjer vars barn får leka fritt ute. Där satt vi och chattade, skrattade, retades, delade skämt, osv. En efter en föll folk i dvala. Greg gick och lade sig. Till slut var vi bara fyra stycken kvar. Och en massa andra grannar i Facebook-gruppen.

För att fördriva tiden lekte vi lite ”Never have I ever” på telefonen. Alla hade nåt att dricka (till och med nykterist-Steph, haha!) sen körde vi dricklekar. Sjukt roligt. ”Never have I ever….” så fyller man i något man har eller inte har gjort. Alla som är skyldiga måste dricka. Så vi turades om att ställa frågor, sen skickade alla som drack en bild på sig där de drack. Jag och Lexie drack tjejdricka, knappt nån alkohol, men en granne satt och drack shots, jag dör. Han blev sjukt dragen fick vi höra dagen därpå.

170919h

Vi följde orkanen på kartan… Jag satt och tittade på altanglasdörrarna och bara undrade när de skulle ge vika. De böjdes inåt. Alla rapporterade samma sak, sjukt läskigt. Vinden intensifierades och lamporna började flimra lite. Vi satt tillsammans i chatten och hejade på ”kom igen, du grejar det, YESS, tillbaka!” Sen dog vinden ut. Det blev nästan läskigt tyst. Vi var mitt i ögat, mitt i centrum. Nån drog igång en videochatt och vi drog på oss regnskydd och gick ut, klockan var runt 3 på natten. Det var nästan ingen vind alls men det regnade fortfarande. Det var alldeles lugnt…
Jag hade sett på vårt grannskaps Facebook-sida att ena grannens hela poolinhängnad hade gett vika, jag försökte gå ner dit, men insåg att det kanske inte var så smart trots allt och gick in igen.
Vi chattade vidare och hurrade för att vi än så länge hade ström och inte hade några större skador (staket och taklappar som flög runt bara). Sen började det flimra igen, strömmen gick på och av ett par gånger och sen slocknade det. EFTER ATT DEN VÄRSTA STORMEN LIKSOM DRAGIT FÖRBI. Vad tusan!? Jag stack ut näsan igen efter en halvtimme och nu hade vindarna vänt och börjat blåsa åt andra hållet. Så sjukt coolt att ha fått uppleva ögat. Skrämmande? Läskigt att vara mitt i en sådan enorm storm? Visst. Men samtidigt storslaget. Jag hörde att Irma var 500 miles bred och Florida bara är 140 miles… ALLA som bott här säger att det är den största och värsta de varit med om.

Vi hängde kvar i chatten någon timme till sen gick vi och lade oss.


Barnen på morgonen, det blåste fortfarande rätt redigt.

Maken gick upp med barnen medan jag fick sova lite. Det haglade meddelanden på Facebook-sidan. Folk med generatorer erbjöd kaffe, andra bad om hjälp att pussla ihop sina staket och andra erbjöd sin pool för att svalka sig i när det blev olidligt varmt.
Alla grannar var ute på gatan och konverserade, såg över sina skador, delade kaffe och bara hade det allmänt gemytligt. Det var otroligt och jag önskade för en stund att varken Internet eller strömmen skulle komma tillbaka.

 

Vi minimerade användandet av kylskåpet och frysen, flyttade runt fryst is och is för att hålla det svalt, hämtade så småningom in våra stora kylboxar från garaget och fyllde dem med is och stoppade i skinka och ost och annat så att vi skulle kunna fortsätta att äta det ett par dagar till.

Greg tillbringade måndagen med att fotografera alla grannars hus och sortera efter adress för att leta efter skador. Mycket uppskattat då vissa utnyttjade situationen och tog betalt 50 dollar för flygfoton. Vi klarade oss helt utan skador, men många grannar hade förstörda tak.

171004

De närmsta grannarnas skador. Takskadorna hos grannen tvärsöver var väldigt vanliga.
171004b
Skador lite utanför vårt grannskap.


De som inte gett upp och åkt till hotell badade i poolen för att svalka sig.

Folk klagade på värmen och många åkte iväg till hotell. Själv tycker jag inte att det var så farligt – så länge man inte ansträngde sig fysiskt var det ganska okej med 30-32 grader i huset. Måndag kom och gick, fortfarande ingen ström. Vi hade ”utegångsförbud” till 19.00 på kvällen, men några var ändå ute och for med bilen. Tisdag kom och våra närmsta vänner pallade inte mer utan bokade hotell. Vi åt smörgåsar med ost och skinka, så småningom smörgåsar med Nutella. Maken kokade soppa på grillen och det var fortfarande väldigt vänskapligt och gemytligt på gatan.

Då jag redan haft två långsamma månader arbetsmässigt började jag få lite småpanik. Min vän i Orlando hade klarat sig utan strömavbrott och erbjöd oss deras generator! Underbart! Jag dubbelkollade att jag skulle ha tillräckligt med bensin innan jag satte av eftersom det var slut på bensin överallt. Jag klarade mig in till Orlando och tillbaka och äntligen hade vi ström!
Vi kunde ladda mobiler, jag kunde ladda bärbara och komma in på stationära. Vi hade dessvärre fortfarande ingen ström, men jag mejlade och bad om jobb, körde ner på stan och letade efter Internet. Efter 3-4 olika restaurangstopp hittade jag till slut Internet från StarBucks i deras parkering – snabbt internet! Detta var ju inget nytt – när vi husvagnade var vi alltid beroende av andras internet, så det gav lite härliga flashbacks att sitta där på parkeringen och ladda ner jobb. De flesta affärer och restauranger var fortfarande stängda.

Sen fick jag köra ut igen mitt i natten, för att ladda upp mitt jobb före deadline. Stressigt värre.

På onsdag morgon låg jag i sängen, Greg var uppe med barnen och höll på och pratade om generatorn när jag slog upp ögonen. Det var något som inte stämde – jag såg ett blåaktigt sken i sovrummet – mina bluetooth-högtalare var på! VI HADE STRÖM! HALLELUJAH! Fantastiskt!!

Det haglade på nytt kommentarer på Facebook, alla grannar ville berätta att de också fått ström och glädje var svårslagen!

Såhär i efterhand – hade vi lämnat huset? Nej. Jag är väldigt nöjd med vårt beslut. Visst var det svårt med anklagelser hit och dit om hur man ”borde” agera, men så länge jag inte såg någon livsfara för oss ville jag stanna i huset. Det värsta som skulle kunna hända är skador på huset. Vi bor högt upp, så översvämningar var aldrig något hot, har inga stora träd eller annat som skulle kunna skada oss i huset.
Jag har vänner som övergav sina hus, inte kunde komma tillbaka på nån vecka och nu har totalt förstörda hus. Genom att vara här genom stormen kunde folk genast avgöra vad de hade för skador, de som hade takskador kunde ta sig upp och få det fixat på en gång, innan mer vatten tog sig in. De som övergav sina hus i en vecka kom hem till oreparerbara vattenskador och mögel.

 

 3 811   9     5
   
Reklam
  |   1 849   14     4
  Livet i exil | Vardag

Lite smådrygt att hennes förutspådda spår går rakt över vårt hus just nu…

170908a 170908b

 1 849   14     4
   
  |   1 544   6     0
  Livet i exil
Det bästa med att lära barnen svenska i ett annat land är helt klart att man kan hitta på ord som barnen tror är riktiga. Inte många, utan några få, väl utvalda.
 
Som kramnödig. Det kan vara en av de bästa känslorna i världen när Nicolas vaknar mitt i natten, vänder sig mot mig och säger att han är kramnödig <3 <3 <3
170629a
Kul att min minsting som ALDRIG velat vara med på bild förut, plötsligt frivilligt kommer ut och fotar <3
  |   2 501   9     0
  Livet i exil | På resande fot | Vardag

170623a

170623b

 2 501   9     0
Reklam
  |   1 656   4     0
  Livet i exil | På resande fot

Barnen bara njuter av att vara här, så vi har inte gjort några utflykter eller något. Jag jobbar lite om vartannat och de bara njuter :)

170615a
En liten promenad i sommaridyllen.

170615b
Vi inhandlade snabbt gummistövlar – ett måste för svensk sommar.

170615c
En vanlig syn :)

170615d
Lär barnen om alla favoritblommor. Syrener…mmm….sommarminnen.

170615e
Syrener.

170615f
Kikade på hur maskrosor utvecklas.

170615g
Liljekonvaljer, också favoritblommor.

170615k
Barnen plockar rabarber.

170615h
Mums!!

170615i
Hur man nu kan sakna ett träd – men det kan man.

170615j
På åkern bakom huset.

170615o
17 grader och regn, men det rör inte barnen i ryggen. På med baddräkt bara och hoppa i regnet 😀

 1 656   4     0
  |   266   6     0
  Livet i exil | På resande fot

Jag får tillbakablogga lite eftersom jag varit så dålig sista veckan =)
Vi visste redan tidigt på dagen att planet skulle bli försenat. Egentligen skulle vi ha flugit 23.05, men istället skulle det bli 00.15. Vi bestämde oss för att åka en timme senare eftersom senaste boarding call nu var 23.15. Vi anlände 22.20 till check-in och det var inte en människa i kö!

Jag blev lite orolig och frågade om vi var för tidiga eller för sena? ”Ja, ni är lite sena…” Fick jag till svar. What? Lol.
Checkade in på två sekunder, kom till security där det inte heller var nåt folk, tog två sekunder.

Flighten gick bra, barnen lyckades sova lite. När vi anlände till Oslo klev vi av planet sist eftersom vi väntade på alla som skulle ansluta (och nu var försenade), samt för att vi letade efter en Crocs. Jag såg den låna passkontrollskön och fick spader. ”Norska medborgare här”, och de pekade på en tom kö… Blöööh. ”Norska medborgare och EU-medborgare här”, sade de nu och pekade återigen på den tomma kön. YASS! Rotade fram våra svenska pass och gick före alla andra hundra personer, woohoo.

Väl vid väskbandet väntade vi i två sekunder och de tre första väskorna ut var våra, eftersom vi hade checkat in sist.

Allt gick sååå smidigt! =)

170608n
Tidigare på dagen fick Noëlle ett så fint smycket av bästisen Evan <3

170608o
Jag döööör så gulligt. Vill också vara  år igen =)

170608a
På terminalståget i Orlando.

170608b
De tog hand om sina väskor och var så duktiga.

170608c
I våra säten, barnen med sina iPads.

170608d
Middag med favoritefterätten, chokladpudding/brownie på burk :)

170608e
Mums!

170608f
 Våningsäng 😉

 

 266   6     0
  |   935   5     3
  Livet i exil | Vardag

Idag körde vi lite nationaldagsfirande 😀 Om två dagar åker vi!!

170606a
Mys <3

170606b
Tårta…

170606c
…med överraskning 😀

170606d

170606e

170606f

170606g

 935   5     3
  |   1 453   4     1
  Livet i exil | På resande fot | Vardag

Squeeee! Bara lite drygt en vecka kvar. Känns som att jag ska försöka hinna med massor. Vet inte hur!?
Imorgon hoppas jag få tillbaka min bil från verkstaden.
På onsdag ska vi ut och hälsa på svenska Tina med familj ute på östra kusten för lite strandhäng innan vi drar.
På torsdag vill barnen gå på tryout på Defy Gravity (gymnastiken) igen. Det var Milo som ville, och nu vill Noëlle haka på. Vi får se :) På morgonen tänkte jag försöka få ordning på håret.
Nån av de här dagarna tänkte jag dra med familjen ut och köra en liten familjefotografering på stranden, kanske fredag?
På lördag ska jag fotografera Finn, vi ska göra en cake-smash!
På söndag blir det strandhäng med grannarna.
På måndag kommer de och lägger betong runt rabatterna och på kvällen är det grannskapsmöte (Home Owners Association).

Nånstans här ska jag hinna ränna runt som en skållad råtta och inhandla allt det sista som behövs, samt packa. Bwahaha!

Tog en bild på prins Milo <3:

170529a

 1 453   4     1
   ,
  |   562   4     4
  Livet i exil | Vardag

Nu räknar vi ner här hemma.

Imorgon eftermiddag sätter jag mig i bilen och kör ner till Fort Lauderdale för att hämta mamma 😀

 562   4     4
  
  |   2 173   8     12
  Livet i exil | Vardag

Ett par snabba bilder från dagens Luciatåg! Inte klokt att alla mina tre kunde gå med i år 😀 Sååå glad.
Nicolas gillade inte struten, såklart, men kanske nästa år! =)

Vi kör igen nästa lördag!

161209n 161209o 161209p 161209q 161209r

 2 173   8     12