|   3 097   17     27
  Tyckmycken

Jag läser titt som tätt på Facebook eller i bloggar (nu senast hos Blondinbella) att vi mammor måste hålla ihop. Hon får många kommentarer om hennes val att ha äldsta barnet på dagis medan hon är hemma med den nya, eller faktiskt till och med innan hon fick den nya, medan hon bara låg på sofflocket i två veckor och väntade på förlossningen.

Vad betyder det här ”vi måste hålla ihop och stötta varandra”? Varför? Är det nåt feministiskt skit? Vilka ska vi hålla ihop mot? De hemska männen?
Varför ska man inte få ha åsikter om hur man uppfostrar barn?

Och om man nu vet med sig att man gör det som är bäst för sitt barn och inte sig själv, vad spelar det för roll då vad andra tycker?
”Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan ditt medgivande”, right? Men det är nog där skon klämmer, man vet att man gör något som inte är i barnets intresse, och känner sig då skyldig när någon påpekar det.

Jag ser några försök att försvara att äldre barn går på dagis medan mamman är hemma med yngsta,  med ”barnen har roligare på dagis”. Skitsnack. Barn behöver närhet, trygghet. Det är enbart egoistiskt att förvara sitt första barn på dagis medan man går hemma med en nyfödd. Kanske för att man enklare ska kunna glida runt på stan och dricka latte eftersom en nyfödd sover mycket bättre i vagnen än en 2-åring som ska pilla på allt?

Eva Rusz skrev en bra krönika på Aftonbladet i ämnet.

Och hur långt ska det här ”vi måste stötta varandra” gå? Jag tror att det finns en välvilja bakom folk som har åsikter. De vill nog barnets bästa och berättar då sin synpunkt på ditten och datten, vad är problemet? Och var drar man gränsen? Jag är väldigt aktiv i antiomskärelsedebatten på Facebook, och om jag kan rädda ett barn, eller få en förälder att tänka till, då är det värt det.

Menar folk att jag egentligen borde stötta de föräldrar som väljer att barbariskt stympa sina barn? För vi måste ju hålla ihop, vi kvinnor…? Eller?

Jag får åsikter här på bloggen om hur jag uppfostrar mina barn, och om jag vet med mig att jag gör det som är bäst för mina barn, rinner det av mig som vattnet på en gås.
Men – så finns det vissa grejer, som gräver sig in under huden,  för att jag vet att jag gör fel. Att jag skulle kunna göra bättre.

Som det här med barnbilstolar. Ni har gnällt på mig för att jag har vänt barnen för tidigt, och ja, det är dumt. Det är en risk och jag känner mig skyldig för att jag har gjort fel och att det har varit av en bekvämlighetsanledning. Det är lättare att nå barnen, stoppa in napp, låta dem titta på en film, se oss så att de inte gråter/skriker i bilen, och jag har valt bekvämlighet före säkerhet. Ingen är felfri, men jag tycker ändå att man ska kunna ha en åsikt.

Jag tycker att könsstympning är fel, jag tycker inte att man ska aga barn, jag tycker att det är egoistiskt att lämna barn på dagis medan man är hemma, jag tycker att man ska amma om man kan, jag tycker att det är hemskt att lägga barn i ett eget rum från det att de föds, osv. Jag kan hålla på i all evighet och ni kommer alla att hitta något ni inte håller med om, eller något som kanske gräver sig in under huden på er, för att ni vet med er att ni inte gjort vad ni kunnat. Men för det ska jag inte fråntas min åsiktsrätt.

 3 097   17     27
Reklam
  |   1 772   9     22
  Tyckmycken

Hörni, alla galna genusfanatiker, kan ni förklara något? Varför mobbar bara tjejer? Menar ni på att det är en produkt av samhället?
Noëlle kommer hem och nämner vilka som är taskiga och det är bara tjejer. Det är Charlie, Molly, Callie hittills.
När jag var liten blev jag utfryst på mellanstadiet, och det var också tjejer. Och de som mobbade folk på högstadiet var också tjejer.

 1 772   9     22
  |   1 610   7     26
  Tyckmycken | Vardag

Jag blev förvånad och lite irriterad när jag efter första skoldagen fick tillbaka Noëlles väskor med hennes namn skrivet med Sharpie-penna på. Har inte sett någon annan med likadana väskor, men okej, jag skulle ha märkt dem. Skriv en lapp till mig då, så att jag kan göra det.

Jag hade gärna sett att pojkarna kunde använda de här väskorna, de kostar ju ändå slant. Jag hade hellre satt på en lapp, eller skrivit CLARKE eller något, så att vi kunde använda dem igen…
Visst, jag kan säkert sy något så att det inte syns, men det irriterar mig ändå.

Hur hade ni reagerat?

150126a

 1 610   7     26
  |   1 598   6     15
  Tyckmycken

Fick följande kommentar:

Vilken spännande tid N går tillmötes nu…
Skönt att hon känner sig nöjd att gå till skolan. Det ser ut att vara m-å-n-g-a barn i matsalen samtidigt, är det en stor skola och hur många är de i hennes klass?
Var skolan nöjd med att du fotograferade i matsalen? Jag tänker på alla dessa ”lappar” och tillstånd du berättat om då det gäller hämtning o.s.v.?
Det ska bli spännande att få följa N genom skolan… Lycka till!

Det förvånar mig att det bara vara en som kommenterade mitt foto i matsalen, jag hade väntat mig en storm faktiskt. Lappar och andra säkerhetsåtgärder handlar om att värja sig från skolskjutningar och kidnappningar. Därför är skolan helt låst hela dagen. Även de individuella klassrummen. Vet ni att lärarna nu måste genomgå särskild utbildning för hur de ska hantera skolskjutningar? Galet.

Vad gäller fotografering så har vi yttrandenfrihet i det här landet, vilket ni i Sverige också har. Att inte följa skolans ordningsregler, är inte olagligt. Du kan inte få ett straff om du inte utfört ett brott. Se dem som ”rekommendationer”.

En skola kan inte stoppa föräldrar från att ta foton. PUL däremot är en lag, den kan du bryta genom att exempelvis posta fotona på Facebook med namn och sådär, men för eget bruk skulle jag aldrig låta en skola säga nej. Då får de gärna ta mig till domstol, där jag kan åberopa yttrandefrihet. Jag älskar de få foton jag har från Lucia-tågen vi gick. Galenskap att man inte skulle få dokumentera sina barns uppväxt.

Men visst, först kände jag mig sådär töntigt svensk eftersom jag till viss mån också indoktrinerats med den svenska galenskapen genom nyheter, bloggar och Facebook. Men jag tog mod till mig och frågade, väntade mig ett nej men fröken slog ut med armarna och sade ”Oh yeah, of course, go ahead!” Här skulle folk aldrig acceptera att få sina rättigheter kränkta som i Sverige.

Såhär säger datainspektionen.

 1 598   6     15
Reklam
  |   1 477   6     8
  Tyckmycken

Mamma tyckte att det var taskigt att skriva som jag skrev, men inget förhållande är väl perfekt?
Vi har det bra 99% av tiden, men just när han är sjuk är det jobbigt i vårt förhållande.
Han har noll tålamod med barnen och gör inte ett skit. Så är det och det är ju inte som att han inte är medveten om det. Vi pratar ju om det. Samtidigt är ju det ett bevis på att han uppenbarligen gör en hel del när han inte är sjuk, eftersom det verkligen märks av när han är sjuk.

Jag är snarare glad att vi inte har större problem än så. Vi är varandras bästa vänner, vi kan prata om allt och vi får vårt familjeliv att gå runt på det sätt vi vill ha det. Just nu jobbar jag – för att vi ska ha möjlighet att vara hemma. Visst är det lite jobbigt att dra det lasset ibland, men det skulle ju inte vara enklare om han gick och jobbade 8-17 och jag hade barnen själv hela dagarna och ändå arbetade på kvällen, eller om vi båda var tvungna att jobba och ha våra älskade barn på dagis. Dessutom har han nog haft 5-6 mäklarfotografering senaste månaden, trots att vi fortfarande inte har delat ut våra fina broschyrer, haha. Men ryktet börjar sprida sig lite.

Ett av dagens problem tror jag är att folk ska låtsas att deras förhållanden är så jäkla perfekta – för det är ju alla andras, så om inte vårt är det måste det vara något fel. Vi blir dagligen itutade från Hollywood hur ett lyckligt förhållande ska vara. Maken ska komma med blommor i tid och otid, frun ska klä sig sexigt, orka ha sex, alltid gå runt med ett leende, älska att laga mat och städa, man ska tillsammans göra aktiviteter, med och utan barn, alltid vara på topp.

Så ser faktiskt inte verkligheten ut, men jag har flera som jag känner i så kallade 30-årskriser där de ska gå och förälska sig i någon annan för att gräset är grönare på andra sidan, för att de är inte ”lyckliga” (läs: nyförälskade), och deras liv inte ser ut som en Hollywoodfilm.

Så nej, jag står för det jag skrev att jag tycker att maken är alldeles för ynklig när han är sjuk, men så har han alltid varit (och kommer antagligen alltid att vara) så det är bara att blicka framåt och hoppas på att vi är friska i helgen.

 1 477   6     8
  |   1 838   1     49
  Tyckmycken

Låt oss prata om ett fenomen, nämligen det här med att folk måste berätta när de ska sluta läsa en blogg eller lämna en Facebook-grupp. Jag är med i ett par ganska ”hätska” Facebook-grupper för utlandssvenskar. Det går ganska hett till, vilket jag mest tycker är roligt, medan andra verkar ta åt sig oerhört mycket. Flera gånger i veckan måste någon skriva ett inlägg i gruppen och tala om att de minsann ska lämna gruppen.

Det är så patetiskt och sorgligt. Oftast vet ingen vem de är och ingen bryr sig. Verkligen ingen bryr sig. Varför inte bara lämna gruppen? Varför inte bara sluta läsa en blogg man inte gillar? Varför måste man basunera ut det?

Det här är inte första gången det händer på min blogg, och jag förstår verkligen inte varför det skulle röra mig i ryggen? Visst, det finns såklart några av er som kommenterar som jag kommit att betrakta som vänner genom åren, som det skulle göra mig ledsen att se gå, men en sådan här person, som verkligen inte bidragit med någonting? Det här är människans första och enda kommentar. Så jag har varit lyckligt ovetandes om dennes närvaro på bloggen, så varför skulle jag bli arg/ledsen/sur/upprörd av att vederbörande slutar läsa?

Det känns som att många anser att de gör mig en tjänst som läser min blogg, att jag ska vara tacksam att just de läser min blogg, och nu ska de minsann bestraffa mig genom att berätta att de ska sluta. Stackars mig.

141016h

Det finns olika läsare, de som är vänliga och lämnar kommentarer efter sig och ger mig lite respons och bara håller käften och bläddrar vidare om de inte håller med mig. Ni ser ute till höger vilka som är flitiga, Annika K t.ex. som alltid kommenterar snällt <3 Kommentarer är det enda jag ”tjänar på bloggen”, det som driver mig att fortsätta. De få kronor jag drar in på reklam täcker inte ens domän och server (kanske borde bättra mig). Sen att jag har hela mitt liv samlat på ett ställe och kan gå tillbaka och läsa är såklart en bonus :)

Sen finns det de som bara kommenterar när det hettar till och mest finns till för att tillrättavisa mig (oftast de som efter ett tag basunerar ut att de minsann ska sluta läsa min blogg). De som älskar att hata mig.

Sen de som läser/läst i periferin och yttrar en kommentar vartannat år när jag föder barn, haha.

Alla ni som dagligen tar del av mitt liv utan att kommentera, ni gör varken till eller från på bloggen. Really. Verkligen.
Och det rör mig inte i ryggen om ni slutar. Ni behöver inte ens bemöda er med att lämna en kommentar som den ovan 😉

 1 838   1     49
   
  |   528   0     0
  Tyckmycken

Vet inte varför jag fortfarande sitter och läser svenska tidningar, för de gör inget annat än gnäller. Det finns inte en enda positiv artikel i Aftonbladet, bara massa gnäll.
Ta OS till exempel. De gör inte annat än kastar skit på arrangörerna… Det är ju jävligt lätt när de själva aldrig anordnat ett vinter-OS, eller knappt ens ett OS. När var det senaste? 1912? Fast det är väl sånt svenskar frodas av, att klaga och trycka ner. Små äckliga negativa blodiglar. Menar såklart inte att alla är så, men på det stora hela är det ett väldigt negativt land. Säkert därför folk begår självmord och skiljer sig i så hög grad så de gör.

Sen den här artikeln om nyfödda barn som fotograferas i sömnen. 67% av svenskarna tycker att det är alldeles förfärligt. Då är det lika bra att 67% av er läsare lämnar bloggen redan nu, för det kommer garanterat visas sådana bilder på Peanut :) Förstår inte problematiken. Det skadar ju på intet sätt barnet. Att folk inte tycker att barnen är söta på sådana foton kan de ju få tycka, men att det skulle skada barnet?

Kan ju tyckas ironiskt att jag sitter och gnäller på folk som gnäller, men jag har bara varit utomlands i fyra år och inte riktigt hunnit arbeta bort alla mina negativa, svenska sidor 😉

 528   0     0
   
  |   602   0     0
  Gravid | Tyckmycken

Om man nämner att man vill ha en hemmafödsel tar sig folk genast rätten att döma en, utan att de har någon grund att stå på. I samma stund som man blir gravid blir man allmän egendom. Alla får tala om för en vad man ska och inte ska göra, vad man får och inte får äta, hur man ska och inte ska föda.

Om jag fick välja helt själv och inte lät folk ha något inflytande på mitt val skulle jag vilja ha en vattenfödsel hemma. Dock är det förbannat svårt att tackla kommentarer som: ”Så fruktansvärt oansvarigt av dig.” Speciellt som förstagångsföderska.
Jag hamnade i en sådan konversation med en vän för någon månad sedan där jag blev kallad oansvarig, och det slutade med att jag var tvungen att resa mig och gå därifrån. Jag var påläst och visste att riskerna var lägre vid hemmafödsel än sjukhusfödsel, men jag var inte tillräckligt påläst för att diskutera det med saklig fakta. Sen dess har jag läst, läst och läst mer.

En undersökning här i Kanada visar att riskerna för perinatal mortality är mycket lägre vid hemmafödslar än vid sjukhusfödslar. Sug på den ni!
Det första motargumentet jag får då är: ”Ja, men sjukhuset får ju ta hand om alla högriskgraviditeter, klart de har fler dödsfall.”
Men tänk att de tänkte på det när de gjorde undersökningen. De har jämfört lågriskgraviditeter som skulle kvala för att föda hemma. För vem som helst kan såklart inte göra det. Det finns riktlinjer.

Såhär lyder siffrorna:
0.35% dödsfall bland hemmafödslar
0.57% för födslar på sjukhuset med barnmorska
0.64% för födslar på sjukhuset med doktor

Det senare är standard här. Att vi har valt barnmorska har folk också opponerat sig mot. Det är ungefär detsamma som att använda sig av en häxmästare tydligen.

Jag vet inte hur det fungerar i Sverige, men här tar 90% hjälp av epidural. Den största anledningen till att jag vill undvika epidural är dominoeffekten det skapar. Epiduralen saktar ofta ner hela värkarbetet, vilket leder till att de måste ge värkstimulerande för att få igång det igen, vilket i sin tur leder till att värkarna är så passa långa och starka att mer epidural behövs, osv. Allt detta påverkar barnet, speciellt de längre och och starkare värkarna vilket leder till många onödiga kejsarsnitt för att bland annat barnets hjärtrytm påverkas. 26.3% av alla födslar här i Canada sker med kejsarsnitt. WHO rekommenderar 5-15%.

Sen har epiduralen andra bieffekter. Man kan få ryggont långt efter,r yggmärgsvätska kan läcka ut och skapa en migrän som håller i sig länge. Sugreflexen påverkas hos barn födda med hjälp av epidural, vilket kan försvåra amning.

Min förhoppning är att jag ska klara av det här utan epidural och med hjälp av lustgas, bad, boll, byta ställningar och andra saker man kan göra. Men jag har ju inte gjort det än. Jag kanske vill ha epidural när jag är 2 cm öppen, who knows? Det viktigaste är nog att man är flexibel, men det känns tryggt att jag vet vad jag vill, att jag är påläst och kan göra mina val baserat på det.

Nästa barn blir förhoppningsvis vattenfödsel hemma…
Då ska ingen få regna på min parad.

 602   0     0
  |   370   0     0
  Övrigt | Tyckmycken

På Flashback förs en diskussion om namn – blir man vad man heter?
Det är mycket roligt att läsa allas defintioner av hur personer som bär vissa namn är, och det stämmer ofta in.
Jag har själv funderat på det länge, har man ett vanlig, alldagligt namn så blir man ganska alldaglig.

Jag citerar några av namnen från tråden på Flashback, som bör läsas om ni vill ha fler defiintioner =)
Alla borde hänga på Flashback, världens roligaste och bästa forum.

Lena, Gunilla, Irene – alkoholister som gömmer vinflaskor i garderoberna. Har ofta kortklippt blonderat eller rödfärgat hår. Flera ringar i varje öra. Bär mycket silversmycken och kraftig solariebränna. Klär sig gärna i rosa och djurmönstrat. Ett flitigt Blend-rökande har resulterat i en hes röst.

Carina, Anette – en kraftigt överviktig flerbarnsmamma. Råttfärgat tunt hår som hänger i en menlös mittbena. Har dålig hy och hetsäter ostbågar och dessertostar i smyg. Barnen heter Alva, Vera, Axel & Rut. Anser att maken är otrogen när han porrsurfar. Är urtypen av ledsen tjockis.

Jocke, Robban, Fredde – hantverkare/byggjobbare. Har grov silverkedja runt halsen och tribalgaddningar. Är dom hundägare så är det schäferblandning som gäller. Jycken sitter med i bilen. Har en snusdosa i varje jackficka. Säger ofta ´ det ska va stora tuttar´ eller ´lägg ner innan jag lackar ur´.

Sebbe, Mange, Danne – tonåringar som alltid bär keps, sitter längst bak i buss & klassrum. Säger ofta `men håll käften ditt jävla cp´ eller ´fan va nice´. Drömmer om techno, Tyskland & trippar. Berättar att de minsann var på ´värsta rejvet´ i helgen när de snarare besökte fritidsgården Burken och spelade innebandy. Åtminstone en av dom mäter oroligt sin penis på regelbunden basis.

Jens, Joel, Elias, Hampus, Lukas, Robin – adhd, down syndrom, autism mm förföljer dessa namn. Ses ofta springa skrikandes i någon korridor alternativt riva ut innehållet ur kastrullskåpet.

Benny, Conny, Sonny, Lenny, Jonny – WT, låg- alternativt outbildad, är knegare från socialgrupp tre, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer eller kriminella.

Leffe, Roffe, Benke, Matti, Pekka – sitter och skrålar vid parkbänken utanför den lokala glasbanken. Ofta brukar det även stryka runt en okopplad schäferjycke i omgivningarna. Frukost, lunch och middag bestå av en flaska rosita och en halvböj renat.

Jarl, Sievert, Birger, Tyko – Farbröder från en gången tid. Annars: klar pervo och peddovarning på samtliga.

 370   0     0
   
  |   355   0     0
  Tyckmycken

I helgen är det LAN-party i Kingston, något som har varit planerat ungefär en månad.
LAN-party är när alla tar med sig sina datorer, sitter i en källare i 4 dagar och spelar dataspel tillsammans.
Hade sett fram emot det. På måndag är det röd dag så vi har tagit ledigt på fredag för att åka upp dit.
Kingston ligger ungefär 4 timmar bort. Allt var frid och fröjd tills en av killarna mailade att hans flickvän (eller fru numera) Ludret skulle med.
Ludret spelar inte ens dataspel. Vafan ska hon dit för?

Jag har gått och grubblat i en vecka på om jag ska åka eller inte.
Greg vill hemskt gärna åka och jag vill inte vara en kontrollerande slyna och hindra honom.
Så jag tänkte att om jag följer med så slipper jag iallafall sitta här med mina hjärnspöken om att hon sitter i hans knä och grejer.
Men sen funderade jag lite till idag, och jag kommer nog inte ens få roligt ifall jag åker dit om hon är där.
Hon är så oootroligt dryg. Drygare än Yes.

Så jag bestämde mig idag för att stanna hemma, men alla boysen vill att jag kommer. Jag har sagt att jag kommer om hon avbokar, hon har inte helt bestämt sig än. Så vi får väl hoppas.

Sen tänkte jag på allt tränande på sistone. Ska jag verkligen sabba allt det för att åka och sätta mig i en källare i fyra dagar och äta pizza typ?
Och ingen kattvakt har vi, Gregs föräldrar är i Kalifornien.

Oh well, det kan vara skönt att vara själv i fyra dagar. Jag tar ledigt på fredag vilket som. Då kan jag sitta här och spela dataspel, äta nyttigt, gå till gymmet och kanske scrappa lite. Jag måste bara försöka vara lite mogen och inte ge honom skuldkänslor för att han åker. Jag är bra på det förstår ni.

 355   0     0