|   3 440   10     37
  Arbete

***Obs, det här är inte bilder på mig och min familj utan ett fotouppdrag!***

Det blev en bebis strax efter fyra i morse! Så hur gick det?

02.37 ringde mamman mig, jag hade precis fått en 1,5 timmes sömn eftersom vi aldrig kommer i säng före ett. Jag klev upp, packade kameraväskan som hunnit bli opackad den senaste veckan och gav mig ut i mörkret. Jag brottades med bilstolen i Volvon i nästan en kvart men kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle få loss den, det kommer fula ord ur min mun och jag fick gå in och dra ut stackars maken mitt i natten.

Jag kom fram runt 03.50 och skulle checka in och uppge mammans namn. Ingen där med det namnet. Jag blev lite orolig att jag trots allt lyckats få fel sjukhus, och medan jag försökte messa mamman kom det ett par i raketfart förbi mig, eller ja, så långt de kunde komma tills mamman var tvungen att lägga sig över disken och för att uthärda en värk!

De togs in på triage, rummet där de avgör om det är på riktigt eller ej, och dit fick jag inte följa med. Sköterskan kom ganska snabbt ut och berättade att de flyttats upp till förlossningen och i vilket rum de var. Jag hann bara in dit, de vände henne från sida till rygg och hon började krysta! Tre krystvärkar senare var det lilla miraklet ute, så det gick snabbt!

Jag skäms för att skriva det, men jag var rädd att jag skulle bli ”äcklad” av missbildningen. Det är den smutsiga sanningen. Men ut kom en liten bebis, en ny liten människa med plirande ögon, som nyfiket lyfte på huvudet för att ta in den nya världen runt omkring honom. Inte var det läskigt, inte. Han var lika söt för det. Mina äggstockar hjulade och dansade hula-jula och skrek ”vi vill också, vi vill också”.

Jag var återigen så tacksam över att jag valt att föda hemma. Lugnt och sansat, jag har fått hålla mina barn från stunden de har kommit ut, alla var positiva till hud-mot-hud, låta navelsträngen få pulsera färdigt, inte slita bebisen ifrån mig. Här fick jag återigen bevittna en mamma som fick kämpa för sina rättigheter. De tänkte bara visa upp bebisen och sen springa iväg med den, men hon sade åt dem att lägga honom på hennes mage. Hon var påläst och visste att läpp- och gomspalt inte var anledning för dem att springa iväg med bebisen, att det är EXTRA viktigt att de knyter an till varandra eftersom att hon antagligen kommer att behöva pumpa för att han nog inte kan amma, osv.

Sen skulle de hävda att det är standard med läpp- och gomspalt att de tar honom två timmar upp till nån transitionsvåning där de ska avgöra om han behöver gå till NIVA (heter det så? Neonatalintensivvård? NICU på engelska). Hon vägrade, de ringde till hennes läkare och hävdade att om han sade att bebisen ska upp dit måste de göra det, hon fortsatte att stå på sig att hon minsann har rättigheter och bestämmer över sitt barn och till slut efter att föreståndaren varit där kom de överens om att hon skulle få följa med honom upp dit. Som hon sade: ”Det finns ingen anledning att ni inte kan observera honom MED mig.” Om man inte är påläst eller har skinn på näsan är det verkligen lätt att bli överkörd inom vården. Bra för henne och bebis att hon stod på sig! Här är man bara en siffra, en pengakälla.

Förresten så fick bebisen exakt samma namn som Nicolas, lustigt va? Nicholas James, och vår lille heter Nicolas James, bara stavningen som är annorlunda.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

 3 440   10     37
Reklam
  |   605   3     2
  Arbete

2.37 ringde mamman oh sade åt mig att komma så fort jag kunde.
Sitter fast vid ett tåg en minut från sjukhuset.
Hoppas det blir bebis nu!

 605   3     2