|   1 243   9     17
  Livet i exil | Tyckmycken | Vardag

Ni vet husvagnsfamiljen som har 11 barn och pappan har en hjärntumör? Som jag har sagt tidigare är de religiösa.

Vi har en outtalad ömsesidig respekt för varandras olika religiösa och politiska åsikter. Mamman där scrollar förbi mina inlägg som handlar om religion och politik, och jag scrollar förbi hennes. Vi vet att de är religiösa och tar seden dit vi kommer när vi är hos dem och de vet att vi inte är det. Bra så. Vi har kunnat umgås ändå.

Äldste sonen där, som är sjutton har gått och blivit väldigt religiös, börjat predika och sådär. Vi har alltid haft ett bra förhållande, jag hjälpte honom med franskan och Rosetta Stone förra året, installerade och ordnade åt honom.
På julafton skickade han ett meddelande till mig på Facebook.
”Hej Mrs Clarke, kolla in det här, jag skulle vilja veta vad du tycker.” och en länk till NeedGod.com där kan man ta ett test för att se om man behöver finna Gud.

Jag blev lite småirriterad eftersom jag är ganska säker på att han vet att jag är ateist, men tänkte att han är ung och gav honom en väg ut, så jag svarade: ”Are you serious? 😛 Or was this meant for another Stephanie? eftersom han till och med titulerat mig med mitt förnamn.

Jag hörde inget mer, så jag tänkte att han förstått hur opassande det var. Men så idag, 17 dagar senare fick jag ett svar. ”Yes, I am serious. :) It was completely meant for you.” Jag fortsatte att försöka vara trevlig och svarade: ”I was pretty sure you knew we’re atheists :)” och han svarar ”Oh, yes ma’am, I know that y’all are.”

Vi det här laget var jag ganska irriterad. Så han visste att vi är ateister men har inte respekt nog att låta oss vara det. Jag tog god tid på mig att skriva ihop mitt svar, för jag vill inte vara otrevlig eftersom vi umgås med familjen och vill fortsätta med det, men han måste samtidigt lära sig var gränsen går. Det skulle aldrig accepteras att jag satt och skickade sidor om ateism eller evolution och försökte få honom att sluta tro, och jag skulle heller aldrig göra det. Vad det verkar från hans Facebook på sistone så har han verkligen funnit sitt ”kall”, och det är ju jättekul, men som sagt, gränser.

Jag svarade såhär, men läste upp det både för maken och Wendy och Jason (som är religiösa) som tyckte att det var okej och inte för hårt eftersom vi har samma ömsesidiga respekt för dem, om än lite lösare och vi kan driva lite med varandra, men ändå inom vissa gränser.

”Out of an unspoken mutual respect for you, your family and your religion I would never try to convert you away from your religion and I was hoping for the same respect back. We love you guys, and when we have been at your place we have followed your customs, said Grace with you etc. I choose not to comment on your moms religious/political subjects and she chooses to scroll by mine. It’s a mutual respect between friends with different political/religious views. I’m frankly quite hurt and offended, but I know you’re young and that the line is fine, and I would like to maintain our friendship.”

Allt sånt här är så udda för mig som svensk. När man bor i amerikanska södern så vänder man taggarna utåt, för det är religion överallt. Vissa saker vänjer man sig vid, som att man blir välsigna av tanten i kassan och sådär, whatever liksom, det skadar inte mig, men för mig var det här att gå över gränsen.

 1 243   9     17
   ,
Reklam