Här kommer min förlossningsberättelse från vår vattenförlossning i husvagnen.

Milo föddes den 1 januari, 2012.
Han vägde 4252 gram och var 53,5 cm lång.
Ingen smärtlindring användes.

****Känsliga läsare kan sluta läsa nu****

Jag kände något värkliknande i magtrakten och tittade upp på klockan. Den visade prick åtta och vi satt och åt frukost. Jag visste att vi hade en hel del förberedelser med att blåsa upp poolen och koka vatten för att få den temperatur vi behövde. Hela förlossningen från första värk var bara 6,5 timme med Noëlle, så vi visste att i värsta fall kunde det bli en riktigt snabb förlossning.
Samtidigt ville jag inte komma med falskt alarm och börja stuva undan allting för att sedan behöva släpa fram allting igen.

08.10 och 08.20 fick jag värkar igen och nu berättade jag för Greg och mamma att jag trodde att det hade satt igång.

Allting gick så otroligt smidigt att det kändes som att vi hade övat flera gånger. Alla gjorde sitt. Fram med stora kastrullen som huserar under sängen, fram med de andra två innan vi rullade iväg köksön. På med vatten, undan med möblerna, dammsuga, upp med poolen, börja fylla med vatten. Värkarna kom fortfarande med 5-7 minuters mellanrum men varade bara 30 sekunder och var inte särskilt starka, så jag hjälpte till efter bästa förmåga.

Tanken var att min mamma skulle ta Noëlle i barnvagnen och vandra runt tills det var färdigt. Det finns både Wal-Mart, stora lekparken, stranden, McDonalds med jättebra lekland, så det skulle inte bli svårt att sysselsätta sig. Det kunde inte ha satt igång en bättre tid. Runt 10.00 lämnade mamma och Noëlle oss, det var runt 21 grader ute.

Vi fortsatte förbereda men det kändes redan att det inte gick lika snabbt som med Noëlle. Jag ringde barnmorskan och varnade att det var på gång men att jag skulle höra av mig när jag trodde att vi behövde henne. Hon är en pratkvarn och en hippie. Jag ville verkligen inte ha henne här längre än nödvändigt.

Vid elvatiden var poolen fylld och 35ºC varm. Värkarna var fortfarande relativt svaga och kom väldigt oregelbundet, med allt mellan 2-10 minuter. Vi hamnade framför TV:n och tittade på något djurprogram. Så fort TV:n drog igång hade jag ett glapp på 16 minuter mellan två värkar och jag blev lite missmodig. Det här skulle dra ut på tiden mer än med Noëlle.

Klockan blev strax före två och värkarna var fortfarande oregelbundna men började iallafall göra lite ont och bli en minut långa. Barnmorskan ringde för att kolla läget och jag berättade att det var ungefär 5-6 minuter mellan värkarna och en minut lång och vi bestämde att hon skulle komma och kolla mig.

14.13 kom barnmorskan. Vi tog en sak mellan varje värk. Först kollade hon Milos hjärtljud som var jättebra. Sen kollade hon min puls och såg inte alls nöjd ut. Den var jättelåg. Jag har ganska låg puls normalt, men hon var inte riktigt nöjd med hur låg den var. Jag hade ju legat på soffan i några timmar så jag satte mig upp, drack lite saft. Nästa gång hon kollade var det bättre.
Efter det förflyttade vi oss upp till sängen där hon skulle se hur öppen jag var. Tio centimeter! Fullt öppen och hon kände en full säck med vatten. ”Om jag tar hål på vattnet blir det bebis inom fem minuter” sade hon. Ehh? Det var ju fortfarande bara 4-5 minuter mellan värkarna, jag hade ju inte ens kommit in i transitionsfasen.
Jag avböjde.

I en halvtimme fortsatte jag i samma spår som tidigare. Jag var fortfarande med och kunde samtala med barnmorskan och Greg mellan värkarna, men under värkarna gick jag helt in i mig själv med blöt tvättlapp för ögonen.
Runt tretiden började värkarna bli mer och mer smärtsamma och långa och vid 15.40 var jag i transitionsfasen. Värkarna kom varannan minut och var en minut långa. Barnmorskan fortsatte tjata om att bebis kunde vara här nu om jag bara krystade.

Ingenting var som med Noëlle. Jag minns de här värkarna, de gjorde jäkligt ont men jag andades mig igenom dem med Noëlle. Den här gången gjorde de mycket mer ont och utöver det höll barnmorskan på att tjata om att jag skulle krysta. Det var ju inte ens krystvärkar och de kom varannan minut. Jag kände hur jag började få slut på syre.

15.55 kom backup, en sjuksköterska som jobbar på akuten. Hon var hur gullig som helst. Jag började krysta, nu hade jag hört i två timmar att bebis skulle vara ute om jag bara krystade och nu ville jag få det överstökat med. Att krysta under transitionsfasen är ingenting jag rekommenderar. Fy farao. Jag krystade. Jag skrek. Jag ylade. ”Ner med hakan och krysta istället för att skrika, du blir bara hes.” Så jag försökte göra som de sade. Plopp sade det. Och plopp. Och plopp. Och plopp igen. Jag förstod ingenting.
Varje plopp kändes som att skjuta ut en melon och jag tänkte att ”det måste vara huvudet”.
Det första ploppet var vattnet som sköt ut som en kanonkula.
Det andra ploppet var ”the ring of fire”.
Tredje ploppet var huvudet.
Fjärde ploppet var axlarna och kroppen.

Allting gick så otroligt snabbt på slutet och medan Greg på barnmorskornas order lämnat kameran för att gå och skriva ner när vattnet gick hade Milo redan kommit ut.

Jag var så otroligt lättad. Milo var lite lila, hade mycket slem i mun och näsa. Han skrek till och började andas men ville inte riktigt få till den där tjusiga rosa färgen så han fick andas lite syrgas på avstånd och vips så blev han rosa. Världens finaste lilla pojke och jag var så stolt.
Vi låg där medan navelsträngen fick sluta att pulsera. Moderkakan kom snabbt ut och sjönk till botten.

Jag var livrädd att jag skulle ha spruckit igen. ”Ska ni kolla mig nu?” bad jag. Det är ingen brådska, du kan amma lite och bonda med nya bebisen. Jag satt där i halvpanik. Det värsta med hela Noëlles födelse var att bli ihopsydd. När de äntligen kollade mig hittade de ingenting.
Lättnaden var otrolig. Nu kunde jag fullt ut njuta av nykomlingen ♥

Strax därefter kom nybliven storasyster och mormor in för att träffa Milo. Noëlle blev kär och ville visa upp honom för alla, ”see, bebis” sade hon och pekade på Milo.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *