Här kommer min förlossningsberättelse från vår vattenförlossning hemma.

Noëlle Marie Clarke föddes den 22 mars, 2010.
Hon vägde 4337 gram och var 56 cm lång.
Ingen smärtlindring användes, förutom när de sydde ihop mig.

****Känsliga läsare kan sluta läsa nu****

Eftersom det här har varit ett ganska känsligt ämne för mig och jag har mött på många nejsägare så undanbedes negativa kommentarer på just det här inlägget. Har ni inget positivt att säga kan ni hålla det inne.
Negativa kommentarer kommer att plockas bort.

En del av bilderna är mindre censurerade om ni klickar på dem.

På morgonen den 22:a mars kl. 7.30 vaknade jag av att jag var hungrig och behövde gå på toaletten. Jag fick lite kramp i magen vilket jag misstänkte kanske var förvärkar, men vågade inte hoppas. Jag kröp ner i sängen igen och sov vidare till tiotiden.
Vid 12.10 började jag mäta värkarna för första gången och de kom var femte minut men varade bara 30-40 sekunder. Jag hoppades ändå att det skulle vara riktiga värkar och inte bara förvärkar längre. Jag fick i mig lite lunch, men kände att jag ville äta något lättsmält, ifall att det var riktiga värkar.

När jag hade haft värkar med 5 minuters mellanrum i en timme ringde jag barnmorskorna och fick prata med vår student, Kaelyn. Hon tackade för att jag hörde av mig och tyckte att vi skulle vänta och se hur det var till kvällen, om de kanske hade gått tillbaka då. Jag kunde fortfarande prata mig igenom värkarna. Jag blev lite irriterad, tänkte att jag var en riktig mespropp och slutade mäta värkarna.

En halvtimme senare provade jag TENS-maskinen som jag bara tyckte var obehaglig och förlitade mig istället på pilatesbollen. 14.00 började Greg mäta värkarna igen.


Bild tagen 14.05, Greg mäter värkar och jag ligger på bollen.

Nu började det bli lite kämpigt. Värkarna kom oregelbundet, med 1-3 minuters mellanrum, men varade fortfarande bara i 30-40 sekunder.

Greg började blåsa upp och fylla poolen, jag klarade inte av ljudet från pumpen och tog med mig bollen upp på rummet.


Bild tagen 15.00, poolen håller på att fyllas.

Klockan 15.10 bad jag Greg ringa barnmorskorna igen, för jag hade så kort tid mellan värkarna att jag inte kände mig kapabel att ringa. Greg sade att vi skulle uppskatta om de kunde komma. Det var Kaelyn igen, och hon bad såklart att få prata med mig för att se hur jag hanterade värkarna. Jag sade ”Hej, det kommer en värk nu, du får prata med Greg igen.” sen slängde jag ifrån mig telefonen på golvet. Nu insåg de att det verkligen hade satt igång och lovade att komma om 30-45 minuter. Greg frågade om jag fick hoppa i poolen, och det gick bra.

*De rekommenderar att man inte går i poolen förrän man är aktivt värkarbete, för att det annars kan slöa ner hela processen. Är man däremot i aktivt värkarbete snabbar det på processen.


Bild tagen 15.28, när jag äntligen fått hoppa i poolen.

Wow, vilken välsignelse det var att hoppa i poolen. Jag blev viktlös och smärtan blev så mycket enklare att hantera.

15.45 gick mitt vatten… Det var bland det skummaste jag varit med om. Som om man hade en vattenballong i magen som spräcktes. Jag var livrädd att det skulle vara mekonium i vattnet, eftersom det är en av anledningarna till att man förflyttas till sjukhus. Detta för att man inte vet om barnets tarmar helt enkelt är redo och barnet har bajsat, eller om barnet är stressat och mår dåligt. Tack och lov var det inte det.

Nu varade värkarna mellan 1 minut – 1 minut och 20 sekunder och kom med två minuters mellanrum. Jag hade alltså bara 30 sekunder mellan värkarna.

Runt 16.08 började jag göra läten… Djupa hummanden med varje värk och jag bad mamma och Greg hålla tyst när jag hade värkar (vilket nästan var konstant). Jag orkade inte med ljud, och bad dem släcka i taket.

16.12 dök barnmorskorna äntligen upp. Jag fick ta mig ur poolen för att bli undersökt och jag var 5-6 cm öppen redan!

Eftersom jag hade testat GBS-positivt (Streptokocker Grupp B) skulle jag ju få penicillin intravenöst. Nålrädd som jag är hade jag köpt EMLA-plåster för att de skulle sätta kanylen. Kaelyn frågade hur lång tid det tar för plåstret att värka, varpå jag svarade 45-60 minuter. Hon sade att vi inte hade tid, utan att de var tvungna att sätta nålen utan. Jag var helt väck ändå, så de fick göra det. Det gjorde ont, men värkarna gjorde ondare. De hängde påsen lite snyggt på en galge från TV:n, haha. Inte för att jag hade en aning om det då, men jag såg det på fotona.


Bild tagen 16.36.

Bilden ovan var den synen alla hade av mig. Tyst och mörkt ville jag ha, och ingen som rörde mig. Om någon mot förmodan pratade mellan mina värkar stoppade jag fingrarna i öronen eller hyschade på dem. Jag gick helt in i mig själv.

De mätte Noëlles hjärtljud hela tiden och det började gå ner lite, litegrann så de ville att jag skulle vända mig på rygg istället för att stå på knä. Det tyckte hon bättre om och hjärtljudet gick upp.


Bild tagen 17.19, när de vänt på mig.

Fyra minuter senare, 17.23 började de första krystvärkarna. Det konstigaste jag varit med om. Kroppen bara tryckte av sig självt. Den visste vad den ville. Kaelyn undersökte mig och jag hade lite cervix kvar, och de sade att jag inte skulle krysta utan blåsa bort viljan att vilja krysta. Jo, tjena!
Nu blev det iallafall mycket enklare alltihop. Det kändes som jag fick lite längre avbrott mellan värkarna, även om det var oändligt svårt att hålla igen när hela kroppen bara vill krysta.
Jag kände att jag kunde acceptera beröring igen, och vägrade släppa taget om Gregs händer.

Bild tagen 17.41, när jag hade ett järngrepp om Gregs händer.

Runt 17.50 började jag få krysta. 18.07 såg man toppen på huvudet och det mörka håret. De frågade om jag ville känna på hennes huvud, men jag avböjde. Att de kunde se huvudet var motivation nog att fortsätta krysta och jag ville inte släppa Gregs händer. Jag tyckte dock att han kunde gå ner och kika på huvudet lite snabbt, vilket han gjorde. Någonstans här kändes det som att de körde upp 17 knivar i mig. Jag skrek som ett påkört rådjur… Antar att det var när jag gick sönder. Ändå fortsatte jag trycka, jag visste ju att hon nästan var ute och jag ville under inga omständigheter riskera att behöva åka till sjukhus eller liknande.

Jag besparar er de mest detaljerade bilderna.


Bild tagen 18.26, precis när hon kommer ut.

18.26 föddes vår lilla prinsessa, efter totalt bara 6,5 timmar förlossning.


Bild tagen 18.27, alldeles ny.

Efter att vi myst lite i poolen och Greg klippt navelsträngen var det dags att fiska upp mig ur vattnet för att föda fram moderkakan. De gav mig värkstimulerande och den kom inom fem minuter.

Med min lilla tjej på bröstet var det dags att sy ihop mig.
Detta var det värsta med hela förlossningen. När man tror att det svåraste är gjort så kom det som ett slag i ansiktet att behöva bli ihoplappad. Det var ingen vanlig spricka i perineum utan jag hade spruckit inuti, och de diskuterade lite hur de skulle göra, och ifall det kanske skulle bli nödvändigt att åka till sjukhuset. Min mardröm. Tänk att ha gjort allting hemma och så behöva åka in för att sys.

Efter många skrik, svordomar och diverse fula ord både på svenska, engelska och franska hade de sytt ihop mig. Är inte helt säker på hur många stygn, men minst fyra var det ialllafall. Usch!


Bild tagen 19.51, de undersöker vår lillflicka och allt ser bra ut.

Att få föda i vattnet och att göra det hemma är det absolut bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. Jag är så otroligt glad att jag till slut vågade stå upp för det för jag trodde på och ville göra, och att min älskade make stöttade mig till 100%. Allt var så vackert och naturligt. Att bara ett par timmar efter födsel få ligga i sängen med Noëlle vid bröstet medan nybliven mormor, farmor och farfar, pappa och barnmorskorna skålade i champagne vid fotänden. Fantastiskt. Helt underbart.

Inte en enda gång under förlossningen kände jag att ”jag klarar inte det här, jag vill till sjukhuset och få en epidural”. Inte en enda gång ångrade jag mitt beslut. Istället hade jag en mental bild på hornhinnan av den afrikanska kvinnan (från Den stora resan, SVT) ute i öknen som födde fram sitt barn utan minsta skrik. Helt naturligt. Och alla kvinnor i alla tusentals år som gjort det före mig.
Kan de, så kan jag. Det är något så naturligt i livet, och jag försökte se smärtan som positiv smärta. En smärta som på sin höjd skulle vara en dag av mitt liv och ge mig den vackraste gåvan på jorden, ett litet barn.
Istället för att se varje värk som ett hinder att ta sig över såg jag varje värk som att jag kom närmare och närmare mötet med vår lilla flicka.

Jag har inte lyckats ta några bra porträtt än, utan vi myser, ammar, kramas och gosas. Fotona får vänta lite, men inte för länge 😉

Tusen tack till min älskade mamma också, som varit ett fantastiskt stöd och som lade sin rädsla bakom sig för att stötta mig. Jag har inte stått vid spisen sen dagen hon kom hit, och hon har städat, diskat, tvättat och lagat mat åt mig. Jag känner mig sååå bortskämd. Tack mamma ♥

Om någon har frågor om vattenfödsel/vattenförlossning eller förlossning hemma, fråga på bara. Jag kan absolut rekommendera det och vi kommer göra samma för nummer två. För vi har redan planer på en tvåa, hihi. Även om jag såklart måste få läka klart och hela den biten, och jag vill gärna amma så länge jag kan och hoppas att vi kan bli gravida igen trots amning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *