Nu är alla scrapgrejer nedpackade, åhh så skönt det känns. Senaste året har de varit en nagel i ögat på mig. De har anklagande stirrat och blängt på mig.

När vi åker på mässa och nån tant ojar sig med ett "Åh så jobbigt det ser ut, vilken tid det måste ta, men Gud så fint" brukar jag alltid hävda att det är en hobby och då får det ta tid och man ska inte känna någon press. Då brukar de hålla med och köpa stämpeln. Jag brukar förklara att jag hellre lägger tid på några få, fina kort till personer jag vet uppskattar handgjorda kort än att göra 400 halvdana kort bara för att. Då brukar de nicka igen och plockar på sig en stämpel till.

Nu var det dags för mig att leva efter mina egna regler. Jag har inte tyckt att det har varit kul att scrappa på flera år. Det har mest varit ett måste eftersom jag har prylar för tiotusentals kronor. Man lever bara en gång och jag har bestämt mig för att i den mån det går bara göra sånt som får mig att må bra och sådant jag tycker är roligt. Nu är de puts veck och jag har aldrig mått bättre Tänk att det skulle ta sådan tid att lyfta den stenen…

Foto är fortfarande en hobby och det kommer nog bli en och annan bild på Peanut. Men jag har lovat mig själv att leva MED barnen och inte genom linsen, så sådär fruktansvärt många bilder vill jag nog inte ha iallafall. Vem behöver 100 000 bilder på sig själv? Inte jag.

Foton är ett bra sätt att bevara minnen på, men vad hände med de verkliga minnen? Förtar man inte lite av det mäktiga med att vi alla har olika minnen? Den där gigantiska rutschkanan de hade i lekparken på Stora Essingen när jag var liten, kanske var den inte så gigantisk? Men för mig var den det, för jag var liten. Och så vill jag minnas den. När man är liten är allt mycket mer fascinerande än när man är stor, och kanske är det så man bör minnas? Tänk om alla foton finns där att krascha ens egna minnen… Som onda bevis på att världen inte alls är så fantastisk som man minns. Näe, jag ska fotografera med måtta…och förhoppningsvis blir det en fotobok per år. Det blir en bra julklapp till alla mor- och farföräldrar

Populär: 74%

Nu är jag hemma i de döda tvättbjörnarnas land. Var hundrade meter ligger det en död stackars tvättbjörn. Eller skunk. Eller ekorre för den delen. Känns som man kör igenom en djurkyrkogård.

Det var tufft att komma tillbaka. I Sverige har jag och mamma så smått tittat på hus och sått små tankar om att flytta hem till Sverige. "Du som aldrig velat flytta tillbaka förut, men nu helt plötsligt? Är det för att du är gravid? Kommer du ångra dig två månader efter att bebisen är född?" säger Greg, som ber mig rannsaka mig själv och ta reda på varför jag helt plötsligt vill flytta till Sverige.

Greg skulle flytta med mig till Himalaya om jag så ville, och han är villig att ge Sverige en chans. Faktum är att han ser det som enda sättet att riktigt lära känna min familj - att lära sig svenska alltså. Men samtidigt är han förståndig medan jag är impulsiv. "Vi säljer allt och flyttar i december" säger jag, utan att inse hur ologiskt det låter. Greg tycker att det vore bättre att vänta till sommaren. Någonstans därinne håller jag med, men jag saknar och längtar.
Jag vill bort från det här konsumtionssamhället som jag i tre år har älskat.
Jag vill ha min mamma nära under graviditeten och efteråt.
Självklart måste det te sig konstigt för Greg.

Sen det söta lilla huset vi har hittat, som vi skulle kunna äga. Inga mer lån till banken. Ett rött hus med vita knutar och stor trädgård, där mina barn skulle kunna bygga trädkojor och där vi skulle kunna plocka lingon, blåbär och svamp i skogen om hösten. Livet har så mycket mer att erbjuda än Wal-Marts billiga priser, stora och glänsande bilar och ismaskiner i kylskåpen.

Jag är en åskådare, utifrån ser jag oss i vårt fina lilla röda hus med adventsljusstakar i alla fönster, levande ljus och apelsiner med nejlikor i fönstret, då är det fasiken så svårt att vara förnuftig och tänka att "till sommaren, det vore logiskt". Då är huset sålt och Peanut är redan här. 

Populär: 84%

De sista fyra veckorna har jag följt "Den stora resan" på SVT.
En avund och en längtan sköljs över mig. "Varför fick inte jag födas i en sådan stam?"
De verkar så lyckliga och avslappnande.
Som Nanna så fint sade igår: "Vi gör så mycket tråkiga saker i Sverige, saker vi inte vill göra. Här sitter de inte och längtar till helgen."

Männen gör sina sysslor och kvinnorna sina. I väst ser vi ner på deras fördelning. Här ska allt vara jämställt. Men vem säger att jämställdhet är något att sträva efter? Ett liv där båda föräldrarna minsann jobbar 9-17 medan barnen går på dagis, så att man har råd att köpa finaste bilen och största TV:n.

Vi lever i en värld där pengar styr allt. Vi går till skolan för att lära oss läsa, så att vi kan utbilda oss, skaffa ett jobb som ger bra betalt men som vi hatar att gå till, så att vi kan köpa alla prylar - stora bilar, TV-apparater, finaste huset, snyggaste smyckena… Till vilken nytta? När gick det snett? När blev materialismen så pass mycket viktigare än något annat?
Tror ni ens att ordet depression finns hos stammarna nere i Namibia? Självmord?

Hur mycket jag än skulle vilja leva så, så går det inte. Jag har inte vuxit upp med kunskapen som krävs för att leva som jag vill. Kunskaperna folk hade för 500 år sedan är borta. Jag kan ta hand om boskap, slakta en ko eller hjälpa en kalv till världen. Jag skulle nog knappt kunna mjölka en ko.

När jag jobbat ihop till ekonomiskt oberoende (ironiskt, jag vet) ska jag köpa ett hus vid vattnet någonstans. Avskilt. Utan TV, utan internet, utan telefon. Leva så avskilt som jag kan med de få kunskaper i området jag besitter. Så vill jag leva.

Populär: 95%

Det har gått tre månader sedan jag sist plitade ner något i bloggen.
Den har legat här, men den har varit låst.

Stundom har jag saknat bloggen, främst att dela med mig av min vardag till familj och vänner hemma i Sverige. Samtidigt har det varit väldigt skönt att slippa. Jag vet inte om det här är rätt beslut, men jag tänker försöka. Jag tänker uppdatera när jag vill, blogga för mig.

Populär: 93%

Jag har skrivit en del om Axel vid det här laget. På KTH var han till en början den där störiga killen i parallellklassen som härmade mig i allt jag gjorde. Kom jag till föreläsningssalen med en Rubiks kub en dag, så kom han med en nästa vecka. Satt jag och reciterade decimaler på Pi, så gjorde han detsamma veckan därpå. Så småningom hamnade vi i samma kompisgäng, vi var totalt sex stycken.
Jag ska inte säga att jag bara har dåliga minnen av Axel, för det har jag inte, men det som har etsat sig fast var hans behov av att hävda sig gentemot mig. Att alltid försöka toppa mig. Det hela nådde sin kulmen när jag köpte min första digitala systemkamera 2004. Givetvis var han ett halvår senare tvungen att köpa en bättre, större och dyrare kamera än mig. Det störde mig inte, utan jag var glad att jag skulle få dela det intresset med någon. Men icke. Ibland skickade vi enstaka bilder till varandra som vi var nöjda med, men jag fick aldrig någon positiv feedback, bara negativ. Han kunde aldrig säga något positivt om något jag gjorde.
Det tärde på min energi och till slut orkade jag inte mer. Jag talade om för honom hur jag kände, att jag inte orkade med den negativa energi han utsöndrade och att jag inte ville vara vän med honom längre. Han har senare berättat att en annan vän hade sagt samma sak i samma veva, och att våra ord fick honom att tänka över sitt beteende.

Sakta men säkert började han uttrycka att saker och ting jag tog mig för var bra, jag såg att det tog hårt på honom, att det var svårt, men han gjorde det. Idag är jag så innerligt tacksam att han tog till sig av mina ord.
Om någon för fem år sedan hade berättat att Axel skulle vara den i gänget som jag fortsatte att i princip ha daglig kontakt med fem år senare skulle jag bara ha skrattat.

Igår körde Axel upp hit från Detroit. Vi spelade ett brädspel tillsammans med G och med Axel får jag motstånd. Det var så skönt att känna det igen. På sistone har jag fått lägga min vilja att vinna åt sidan, för att många gånger låta G vinna. Om jag vill fortsätta att spela med folk måste jag låta dem vinna har jag insett. Antagligen lite för sent i livet, men ändock. Men med Axel är det annorlunda. Han är intelligent, en sådan som utan tvekan skulle komma med i Mensa om han försökte, och han får mig att minnas min tid på KTH. Den enda tiden i livet som jag fick riktigt intellektuellt utbyte med folk. Som jag kände att jag var med mina gelikar. Ni må tycka att det låter förmätet, det struntar jag i.

När vi hade spelat klart tyckte Greg att vi skulle visa Guitar Hero för Axel. Jag var tvärsäker på att han skulle göra bra ifrån sig, och efter fyra låtar satt han och jag och spelade på Very Hard. Jag blev så lycklig. Han satte sig inte och surade för att jag var lite bättre, utan han gav sig fan på att slå mig. Han klarade 3% av låten, sen 5% och sen 8%. Han gav sig inte förrän han fått samma poäng som jag. Gamla Axel var där igen… Han blev inte avskräckt av att jag var bättre, han ville toppa mig.

Och vet ni vad jag insåg? Att det gjorde mig överlycklig! Det här med att jag vill ha motstånd, kanske var det något jag utsöndrade redan för fem år sedan. Kanske tog det mig fem år längre att inse det? För när jag har tänkt tillbaka på "den jobbiga killen Axel som härmade mig i allt jag gjorde" så var det kanske inte just det som störde mig, utan bara hans negativa energi?
Det är det här jag behöver! Någon som försöker klå mig, lite motstånd. Alla andra bara lägger sig så fort jag gör något, och det är så förbenat tråkigt.

Jag hade gladeligen gått ut  och spenderat en 500-ing på en till gitarr för att vi skulle kunna duelera varandra, för jag vet att ingen annan någonsin kommer göra det med mig.

Hela kvällen igår låg jag och funderade på det här, vad det betyder. Jag vill ha motstånd, jag vill se folk som är bättre än jag och jag vet att jag alltid kan bättre. Inte än dem, utan bättre än vad jag kan just nu. Därför kommer jag aldrig hamna i kassan på Konsum, för jag kan bättre. Jag nöjer mig inte med 15 000 kr i månaden, för jag kan bättre. Only the sky is my ceiling.

Jag har antagligen någon rubbning i hjärnan, som gör att jag aldrig är nöjd. Detta är svårt att leva med och ibland önskar jag att jag skulle kunna få känna den där känslan av belåtenhet. Att vara nöjd med något jag utfört eller något jag äger eller besitter. Jag har aldrig riktigt upplevt den känslan, men den måste vara underbar.

Nu ska jag väcka Axel och trycka i honom lite frukost, sen kanske vi kan gå ut och fotografera lite, eller varför inte försöka klå varandra i något spel?

Populär: 21%

Imorgon skulle vi ha svärföräldrarna och en moster med man på middag, men jag avblåste det. Vi bjöd in dem innan vi hade köpt TV:n, så jag tänkte att vi kanske kunde umgås och ha lite trevligt. Sen köpte vi TV:n förra veckan och svärfar såg den på bloggen och ringde. "Vad bra, då kan jag kika på  hockey på lördag" tyckte han.

Varför ska jag lägga ner energi på att bjuda hem dem när det enda han vill göra och alltid vill göra är att se på TV? Jag hatar TV! TV kan man se på i enskildhet, det är fruktansvärt osocialt. Usch. Så har jag gått och mått dåligt över lördagens bjudning hela veckan och valde till slut att avblåsa.

När jag var deppig och hade tagit på mig för mycket i höstas lovade jag mig själv att inte ta på mig eller göra saker som tar på min energi eller som jag inte tycker om, och det här hade bara blivit att slava framför spisen medan svärfar tittar på TV, häver i sig maten och sen tittar på mer TV typ. Både svärmor och moster och mosters man tycker om att umgås, spela spel, prata, diskutera… Ni vet sånt som man gör när man går hem till någon.

Tråkigt att svärfar ska behöva förstöra. Eller tråkigt att jag låter honom förstöra, men sådan är jag. Jag kan inte bara ignorera. Barnsligt, säkert, men som sagt, ett löfte till mig själv är ett löfte.
Jag vill jättegärna ha hit mostern, men vi får nog helt enkelt bjuda över bara henne och hennes man någon gång, för de är jättegulliga.

Populär: 23%

Jag är på väg att göra min första polisanmälan i det nya landet.
Den 11:e december beställde jag två ringar på internet. Affären ligger i Montreal och jag pratade med killen 3-4 gånger innan jag lade min order, för jag ville försäkra mig om att allt skulle bli precis som jag vill ha det. Han var jättetrevlig och hjälpsam och dagen efter fick jag en bekräftelse på mailen.
Jag svarade med en bild som jag hade gjort i photoshop hur ringarna skulle se ut och han svarade att de skulle göras enligt min bild och att ringarna skulle komma inom 8 vardagar. Ringarna skulle alltså ha kommit senast på julafton, den 24 december.

Julafton kom och gick, inga ringar. Den 26:e åkte vi på semester, fortfarande inga ringar. Jag tyckte att jag fick skylla mig själv som beställde så sent, och räknade med att vi skulle ha fått dem när vi kom hem. Grannen hade ju kollat posten åt oss varje dag, så inget kunde ju gå fel.
Vi kom hem och jag slet ivrigt upp posten. Inga ringar. Jag började läsa lite recensioner, och jag är tydligen inte ensam. Det verkar 60% aldrig får sina varor. Jag som själv driver en recensionssida har inte vett att kolla upp recensioner när jag själv ska handla? Dumma, dumma.

På måndagen den 12:e ringde jag stället flera gånger, men fick inget svar. Jag tänkte att de kanske hade mitt nummer och inte svarade. Jag ringde VISA och berättade hur det var och att jag ville ha tillbaka mina pengar. De sa att de inte kan göra något förrän 30 dagar efter att jag skulle ha fått ringarna. Alltså den 24:e januari.

Jag fortsatte att ringa företaget som till slut svarade. Han var lika trevlig som vanligt och gick iväg och kollade upp min order. Han kom tillbaka från verkstan och berättade att trackingnumret sade att ringarna hade skickats tillbaka till dem. Jaså? Kan jag få det trackingnumret. Nej, det kunde han ju inte ge mig, såklart.
Han lovade mig att de skulle göra nya ringar åt mig. Göra nya ringar, undrade jag. Om de nu returnerats kan ni ju knappast ha slängt dem? De hade ju våra namn ingraverade? Det hade han inget svar på, bara att de skulle göra nya ringar och skicka dem express på fredagen den 16:e och att jag skulle ha dem den 19:e, i måndags.

Blåögd och naiv som jag är sprang jag till brevlådan i måndags, fortfarande inga ringar.
Jag ringde men fick inget svar. I tisdags mailade jag och frågade vart mina ringar var samt talade om att jag tänkte göra en polisanmälan.

Jag har fortfarande inte hört något och idag ringde jag polisen i Montreal.

Populär: 22%

En del av er har följt mig ett tag och jag antar att många är nyfikna över hur läget är mellan mig och min far.
För lite över ett år sedan fällde han en opassande kommentar varpå jag bröt kontakten med honom.
I augusti i år svalde jag stoltheten och skickade honom ett mail och frågade hur det var.
Sedan dess har vi pratats vid några gånger.

När vi var ute med båten häromdagen så drog min far återigen sin välbekanta story om hur min mor och min farmor (hans mor) undanhöll honom rätten att träffa mig. Att de inte släppte iväg mig ensam till Florida när jag var riktigt liten för att de var rädda att han skulle kidnappa mig. Han har två olika minnen varav det ena är som följer (jag har hört det sjuttontusen gånger):
Jag och min mamma var hos farmor i St. Tropez som vi brukade vara på somrarna. Han kom dit för att få vara med mig, jag var kanske ett år eller så. Han och farmor gick till varsin ände av stranden (eftersom de inte kom överrens) och sen kom mamma ner med mig. Mamma var tvungen att välja mellan karln som hade bedragit henne och svärmor som tog hand om mig och lät oss vara där. Hon valde svärmor och gick över till hennes sida av stranden. Det var tydligen droppen den gången, som gjorde att pappa gick hem, packade och åkte därifrån.
Att han kunde vandra över till den sidan, ta mig i hand och gå ner och bada eller bygga ett sandslott föll honom inte in. Han försökte kanske straffa dem genom att åka därifrån utan att inse att det indirekt var mig han straffade, vad vet jag.

Något jag aldrig har tänkt på, men som Greg som utomstående reagerade på var att han sade detta med sådan övertygelse. Han talade sanning. Han talade sin sanning. Det här är anledningen till att han inte funnits där för mig, att han inte ringt på födelsedagar, att han inte ringt på julafton, att han inte satt sig på ett plan och kommit över till Sverige för att träffa mig. Visst, det kanske var svårt när jag var riktigt liten, men vart fanns han när jag var 10, 13 eller 17 år? Varför kom han inte till Sverige, bodde på ett hotell i ett par veckor och umgicks med mig? Jag vet att varken min mor eller farmor skulle ha stått i vägen för det. Men detta är hans anledning: min mor och farmor hindrade honom från att träffa mig.

Jag och Greg pratade om det i bilen idag. Greg frågade vad jag vill ha. Han menar att min far inte kan göra min faderslösa barndom ogjord, vilket är sant, och undrar vad för slags upprättelse jag vill ha. Det är svårt att sätta fingret på det.

När jag hade fått nog av Sverige för tre år sedan och åkte till Florida delvis för att finna mig själv, men även för att få svar på dessa frågor hade jag godtagit vilken ursäkt som helst. Att han var sårad av att min mamma flyttat till Sverige med mig och att det var enklast för honom att utesluta mig ur sitt liv. Någon slags ånger. Vad som helst. Men ingenting fick jag. Bara samma gamla visa om min mor och min farmor.

Jag försökte förklara för Greg att jag inte har känslor för min far. På grund av det han har gjort kan jag inte älska honom. Han har sårat mig djupt, och än idag framkallar det här ämnet tårar. Jag sitter här, hemma hos min pappa och bloggar om honom medan en tår letar sig ner för min kind.

Jag söker inte längre en ursäkt, det jag söker är ett erkännande att han har del i det såret som finns inom mig. Att han slutar skylla på andra. Att han sväljer sin stolthet och ser mig i ögonen och säger att han kunde ha gjort bättre. Mer självgod människa får man leta efter. Inte ens för mig, sitt eget kött och blod, kan han svälja den stoltheten.
Hur kan man älska en sådan far?

Han behandlar oss jättebra här, missförstå mig inte. Han tog oss ut på båten, han bjuder oss på middag ute, han betalar vår kryssning… Allt det är jättesnällt, men det är bara materiella ting. Jag vill ha en pappa. Jag vill vara pappas lilla flicka.

Nu ska jag krypa ner bredvid min snarkande Greg.
Imorgon ska vi ut och åka luftbåt, hoppas vi får se någon söt liten aligator.

Populär: 35%

Populär: 16%

Snart ska jag åka in till julmarknaden. Jag har ont i magen. Vill verkligen inte. Jag ska fotografera barn i lucialinnen och andra utklädnader. I något svagt ögonblick i höstas lyckades jag låta mig övertalas till det här. Innan jag blev höstdeppig. Som man bäddar får man ligga antar jag.

Hoppas jag hittar massa gott iallafall. Jag ska köpa o'Boy och kexchoklad.

Just det… Jag har gjort en till film med tombows: http://www.motivet.com/blog/

Populär: 20%