Jag kom till Bryssel i tisdags och nu är jag oändligt tacksam att jag endast valde att spendera tre dagar här. Tre dagar är till och med för mycket. Jag kommer nog aldrig kunna förklara min känslor för min farmor för någon, men jag kan bara inte tycka om henne. Det går inte. Jag jobbar dagligen med mig själv för att inte bli som hon. En riktig energitjuv.

Ikväll är min faster min räddning. Hon bjöd ut mig på middag igår, jag fick träffa båda mina kusiner med pojkvänner, det var trevligt Hon sade att om jag inte stod ut med farmor ikväll kunde jag säga att hon hade bjudit in mig på middag ikväll också, vilket jag snabbt gjorde. Hon kommer och hämtar mig om en kvart.

Shoppat har jag gjort. Den extra väskan som jag tagit med är redan full… Ett helt babygym har jag lyckast plocka med mig. Det finns en helt otrolig butik här, Tartine et Chocolat… Det kan tilläggas att det är en affär där jag aldrig skulle ha råd att handla med mina egna pengar. En liten klänning kostar 85 Euro… Men när det är andras pengar man spenderar, varför inte? Åhh, har handlat och fått så mycket fina grejer. Jag måste nog lära mig tvätta saker för hand, för det måste man göra med kvalitetsgrejer. Och man måste stryka dem. När jag var liten vågade mamma aldrig skicka iväg mig till farmor utan att ha strukit mina trosor. Mina trosor. Förstår ni? Så extrem vill jag nog inte bli

Nu längtar jag till imorgon, när jag får åka hem till Sverige. Har inte så mycket plats över att handla grejer, men några pekböcker ska jag förhoppningsvis få plats med.

So long.

Populär: 98%

Fyller på vartefter jag kommer ihåg vad det är jag saknar

Att äta:
Tunnbrödrulle
Blodpudding
Leverpastej
Falukorv
Jordnötsringar
Hallonkräm

Att ta med hem:
Pelle, min elefant

Att handla åt mig:
Barnböcker
Saffran
O'boy-paket
Mossa till ljusstaken
Juldekoration - Stockholm (till samlingen)
Smörknivar - lyckas alltid ha av dem
Kolasalta
Godis
Dipp - Holiday

Att handla åt andra:
Ewa
ZETA Tapenade Original (vid pesto och oliver och sånt)
Två påsar saffran

Maija
Hallonkräm

Populär: 100%

Har inte så många läsare kvar, vilket är ganska skönt. Men för er som hittat tillbaka måste jag ju berätta att vi väntar tillökning
Det känns så stort, fantastiskt, nytt, läskigt…allt på en gång!
Jag är i 16:e veckan och världens lyckligaste. Jag förstår bara inte hur jag ska hunna hålla mig ända till nästa år? Till mars? Det är ju otroligt långt bort. Samtidigt har det gått så himla snabbt. Vi är redan 1/3 på väg, och om några veckor är vi halvvägs. Så himla häftigt!
Igår kände jag rörelse därinne för första gången. Helhäftigt. Sen kände jag mer inatt.
Kan knappt vänta tills det känns på utsidan också, så att Greg får ta del av allt det underbara och häftiga.

Om tio dagar ska vi på tredje ultraljudet, och om inte Peanut (som vi kallar bebis) har ärvt sin pappas pryda gener så ska vi väl kunna få reda på vad för sort bebis är. Jag tror pojke, men blir förstås lika glad vad det än blir.

Populär: 100%

De sista fyra veckorna har jag följt "Den stora resan" på SVT.
En avund och en längtan sköljs över mig. "Varför fick inte jag födas i en sådan stam?"
De verkar så lyckliga och avslappnande.
Som Nanna så fint sade igår: "Vi gör så mycket tråkiga saker i Sverige, saker vi inte vill göra. Här sitter de inte och längtar till helgen."

Männen gör sina sysslor och kvinnorna sina. I väst ser vi ner på deras fördelning. Här ska allt vara jämställt. Men vem säger att jämställdhet är något att sträva efter? Ett liv där båda föräldrarna minsann jobbar 9-17 medan barnen går på dagis, så att man har råd att köpa finaste bilen och största TV:n.

Vi lever i en värld där pengar styr allt. Vi går till skolan för att lära oss läsa, så att vi kan utbilda oss, skaffa ett jobb som ger bra betalt men som vi hatar att gå till, så att vi kan köpa alla prylar - stora bilar, TV-apparater, finaste huset, snyggaste smyckena… Till vilken nytta? När gick det snett? När blev materialismen så pass mycket viktigare än något annat?
Tror ni ens att ordet depression finns hos stammarna nere i Namibia? Självmord?

Hur mycket jag än skulle vilja leva så, så går det inte. Jag har inte vuxit upp med kunskapen som krävs för att leva som jag vill. Kunskaperna folk hade för 500 år sedan är borta. Jag kan ta hand om boskap, slakta en ko eller hjälpa en kalv till världen. Jag skulle nog knappt kunna mjölka en ko.

När jag jobbat ihop till ekonomiskt oberoende (ironiskt, jag vet) ska jag köpa ett hus vid vattnet någonstans. Avskilt. Utan TV, utan internet, utan telefon. Leva så avskilt som jag kan med de få kunskaper i området jag besitter. Så vill jag leva.

Populär: 95%

Det har gått tre månader sedan jag sist plitade ner något i bloggen.
Den har legat här, men den har varit låst.

Stundom har jag saknat bloggen, främst att dela med mig av min vardag till familj och vänner hemma i Sverige. Samtidigt har det varit väldigt skönt att slippa. Jag vet inte om det här är rätt beslut, men jag tänker försöka. Jag tänker uppdatera när jag vill, blogga för mig.

Populär: 93%