De döda tvättbjörnarnas land
Nu är jag hemma i de döda tvättbjörnarnas land. Var hundrade meter ligger det en död stackars tvättbjörn. Eller skunk. Eller ekorre för den delen. Känns som man kör igenom en djurkyrkogård.
Det var tufft att komma tillbaka. I Sverige har jag och mamma så smått tittat på hus och sått små tankar om att flytta hem till Sverige. "Du som aldrig velat flytta tillbaka förut, men nu helt plötsligt? Är det för att du är gravid? Kommer du ångra dig två månader efter att bebisen är född?" säger Greg, som ber mig rannsaka mig själv och ta reda på varför jag helt plötsligt vill flytta till Sverige.
Greg skulle flytta med mig till Himalaya om jag så ville, och han är villig att ge Sverige en chans. Faktum är att han ser det som enda sättet att riktigt lära känna min familj - att lära sig svenska alltså. Men samtidigt är han förståndig medan jag är impulsiv. "Vi säljer allt och flyttar i december" säger jag, utan att inse hur ologiskt det låter. Greg tycker att det vore bättre att vänta till sommaren. Någonstans därinne håller jag med, men jag saknar och längtar.
Jag vill bort från det här konsumtionssamhället som jag i tre år har älskat.
Jag vill ha min mamma nära under graviditeten och efteråt.
Självklart måste det te sig konstigt för Greg.
Sen det söta lilla huset vi har hittat, som vi skulle kunna äga. Inga mer lån till banken. Ett rött hus med vita knutar och stor trädgård, där mina barn skulle kunna bygga trädkojor och där vi skulle kunna plocka lingon, blåbär och svamp i skogen om hösten. Livet har så mycket mer att erbjuda än Wal-Marts billiga priser, stora och glänsande bilar och ismaskiner i kylskåpen.
Jag är en åskådare, utifrån ser jag oss i vårt fina lilla röda hus med adventsljusstakar i alla fönster, levande ljus och apelsiner med nejlikor i fönstret, då är det fasiken så svårt att vara förnuftig och tänka att "till sommaren, det vore logiskt". Då är huset sålt och Peanut är redan här.
Populär: 84%
![[En bulle ur ugnen]](http://www.mysmasken.se/wp/wp-content/blog34.jpg)
Ja, det är inte ett steg man gör och sen ångrar sig efter en månad eller två förstås. Greg har nog rätt i att du behöver tänka till både en och två gånger.
Den tomtebolycka du beskriver är det nog många av oss som längtar efter, jag är med dig till 100% där. Precis så vill jag leva. Tyvärr så lever vi också i det samhälle där framför allt barnen slussas in i dator och konsumtionssamhället genom både dagis, skola och kompisar. Det är inte lätt att stå emot och försöka hålla klockan någorlunda sakta rullande tyvärr.
Jag skulle mer än gärna sitta i en liten stuga på landet men när barnen har träningar varje kväll och andra aktiviteter som ska ordnas, skjutsas och hämtas till, så inser jag fort hur bekvämt det är att bo i mitt lilla radhus inne i stan :). Dock finns längtan ut till skog och natur alltid inuti mig!
Jag förstår att du inte har ett lätt beslut framför dig!
Varma kramar
Ulrica
Självklart måste man tänka över ett sådant beslut flera gånger men jag förstår dina tankar och känslor. Nu bodde jag inte i ett annat land, men så väl i en helt annan stad och jag hade samma känslor som du. Jag ville bo nära min mamma. Det tog mig ett tag, men nu är jag här… hemma, nära och jag ångrar det inte en sekund.
kram, Marie
Usch, vilket svårt beslut att ta…
Kan tyvärr inte råda dig i någon riktning.
Skönt dock att Greg är flexibel och vill flytta med
- det hade varit jobbigt att ha den diskussionen OCKSÅ. Nu är det DU som har möjlighet att bestämma, och det är kanske det värsta?
*kram*
// A.
Vet precis hur du känner det. Jag kommer från Idre och bodde 3 år i Sala, bestämde mig för att flytta tillbaka, skaffade jobb, lägenhet och fixade allt praktiskt på 3 veckor, och jag har inte ångrat en sekund. Men jag flyttade ju bara från Sala till Idre, 35 mil ;o). Du måste ju ta ett enormt mycket större beslut. Lycka till med allt.
Jag förstår att de här tankarna kommer nu. Jag skulle nog helst också bo i Sverige när det blir dags för barn. Fast samtidigt tror jag att det skulle driva mig till vansinne att vara tillbaka där…
Men det finns ju landsbygd i Kanada också! Jag får väl bygga mig ett litet hus med röda knutar någonstans i skogen. Vad säger du - ska vi bli grannar där?
Bor 130mil från mina föräldrar. Vi är visserligen i samma land men tillräckligt långt bort för att bara ha möjlighet att träffas typ 4 gånger om året som bäst. Sedan jag fick lilla Elsa har jag funderat på att flytta norröver igen.. Hur det blir vet jag inte men man vet att man vill ha nära och kära nära. Min man kan mycket väl tänka sig att flytta han också och det är ju ett stort plus. Flyttar ni och sedan ångrar er så står ju Canada kvar så det bara är att flytta tillbaka
Ha det gott
Kram
Visst står landet kvar, men då har vi inget jobb, vilket gör att vi inte kan få ett lån för att köpa någonstans att bo, osv. Så det är inte bara och bara, tyvärr =/
det här inlägget skulle jag ha kunnat skriva själv, minus tvättbjörnarna och en sammarbetsvillig man och plus en massa annat obehagligt istället… jag förstår precis hur du känner dig :). vill du ha ett praktiskt råd? vänta lite. att flytta nu skulle vara jättejobbigt för dig. se till att precis allting är i ordning innan ni bestämmer er. be din mamma att komma över lite innan bf och stanna en tid efter. jag är säker på att hon skulle släppa allt för er skull. kom också ihåg att (ok, nu skriver jaga absolut inte det här för att uppröra andra svenskar, jag älskar sverige mer än någonsin) svensk förlossningsvård (numera?) inte är den bästa. jag har väntat och fött två barn här och varit med vid födsel i sverige… nu har jag ju ingen aning om hur den är i kanada, men här är den fantastisk jämfört med i sverige! jag ångrar inte en sekund att jag valde att föda här istället. också, din lilla peanut kommer att må lika bra i det kanadensiska konsumtionssamhället som i huset med de vita knutarna i blåbärsskogen i början. det viktiga är att inte ta sig vatten över huvudet just då, att inte krångla till tillvaron. men jo, tro mig, jag förstår precis vad du känner. precis. och jag tror inte att greg tycker att det är så konstigt som du tror ;), jag tror faktiskt att han förstår egentligen. däremot tror jag inte att det är graviditeten som får dig att fundera de banorna. jag tror att det handlar om att alla vill göra det bästa för sitt barn. barnvänlig plats att växa upp på, hälsosam uppväxt, rätt värderingar och rätt uppfostran. eller hur? det skulle inte förvåna mig om du tittar extra på barnen i varuvagnen inne på walmart, tänker att jag vill inte att mitt barn ska bli sådant. kräva allt det här skräpet. gråta och prata uppkäftigt med sina föräldrar. på föräldrarna som bara köper och köper och pratar lugnande och förmildrande. förmodligen tittar du på de knubbiga barnen utanför förskolan också. barnen som inte är utomhus och leker, utan sitter inomhus och tittar på tv eller på sin höjd spelar spel. de som inte ser ut som leriga och rödrosiga skogsmullebarn. barnen hos grannen som vägrar äta annat än skräpmat. barnen som slåss på skolgården i närheten. och så tänker du att du måste bort innan det är för sent. tillbaka till sverige och något bättre. hjälpa ditt barn att växa upp till något bra, i något bra. det är helt normalt och inte ett dugg konstigt, jag lovar! jag vet inte alls vad som är bäst för er, att stanna där eller flytta dit, men jag vet att det kommer att ordna sig om ni bara funderar på det lite :).
kram på dig och peanut och din greg!
Vet precis hur det känns! Trivdes jättebra i Boston, men blev mer och mer svensk ju längre tiden gick. Mycket är bra i USA men för mig var det inte på långa vägar så bra som det är här i Sverige (förutom lönerna då, hehe). Saknar det men har inte ångrat en sekund att jag flyttat tillbaks. Har man barn är det nog ovärderligt att ha den friheten vi har här. Ni kan ju faktiskt också flytta tillbaka till USA om ni märker att det VAR bättre där? Jobbigt, men det går. Och då vet ni, och behöver inte undra… Lycka till
Jag förstår precis hur du känner. Tyvärr är det ju inte bara att flytta, det är ju lite att ordna med när man flyttar till ett annat land. Uppehållstillstånd t.ex, det kan ju ta lång tid bara det men sånt har ni säkert redan tänkt på.
Det tog ca 9 månader innan min man fick sitt uppehållstillstånd. Det var en jobbig tid…
Lycka till
Det är nog mer regel än undantag att de här tankarna kommer nu när ni väntar barn. Helt plötsligt börjar man se alla faror och dåliga saker som finns runt omkring.
Men jag kan nog inte påstå (som ylva skriver) att svensk förlossningsvård skulle vara sämre än någon annan. Vi har det väldigt bra här och jag kan bara intyga det med erfarenhet från två fantastiska förlossningar. Trots det skulle jag nog råda dig att inte flytta förhastat. Det så mycket känslor och hormoner under en graviditet och låt den få gå och fundera under tiden. Finns din Sverigelängtan kvar när er lille bebis är född så får ni ta tag i det då.
Det viktigaste för bebisen är ni, mamma och pappa!