Category

Gravid

Vattenfödsel hemma (Nicolas)

Här kommer min förlossningsberättelse från vår vattenförlossning hemma.

Nicolas James Clarke föddes den 15 oktober, 2013.
Han vägde 4309 gram och var 56 cm lång.
Ingen smärtlindring användes.

****Känsliga läsare kan sluta läsa nu****

Jag vaknade runt 05.40 i morse och behövde gå på toaletten. Jag klev upp och fick något värkliknande på toaletten. Jag gick tillbaka till sängen och laddade ner någon app för att klockan värkarna, klockade 2-3 stycken som var ungefär en minut lång och kom med 5 minuters intervall. Jag puttade på Greg och sade att det nog skulle bli bebis idag, “okej” sade han och somnade om. Jag lät en värk till komma och gå och den var så pass stark att jag fick andas mig igenom den. Jag puttade på honom igen och sade: “Nu alltså. Det blir bebis nu, du får kliva upp.” Klockan var ungefär 06.00 och han drog fram dammsugaren.

Mamma vaknade och anade vad som var på gång. Milo klev upp med oss också. Jag började rafsa ihop det barnen skulle ha med sig, men hade svårt att hjälpa till för värkarna kom med 4-5 minuters mellanrum och var så pass intensiva att jag var tvungen att andas mig igenom dem.

Vi fick väcka Noëlle och jag kände att jag måste få ut barnen, för jag behövde fokusera. Ungefär 06.30 ringde jag barnmorskan och berättade att det skulle bli bebis idag. “Nu kommer en värk”, sade jag, och slängde på luren. Hon hade någon föreläsning eller något inbokad på universitet så hon ringde till nästa barnmorska på tur och sen till en tredje. Jag visste ju inte hur det hade blivit, så vid sjutiden ringde Greg igen och hon sade att någon var på gång.

Mormor, Sebastian och barnen kom iväg vid 7-tiden, jag sade åt dem att åka och äta frukost på McDonalds, barnen gillar pannkakorna och ägg där, så det skulle bli enkelt.

Jag slank i poolen så fort den var uppblåst och ungefär vid 7.20 kanske, dök den första barnmorskan upp. Jag hade aldrig träffat henne, men hon kändes jättetrevlig och professionell. Jag var redan i transitionsfasen och hon kollade inte ens hur öppen jag var. Hon visste att det skulle bli bebis snart. Greg fattade inte riktigt hur snart, så han knallade runt här och pysslade.

Den andra barnmorskan hade kittet med sig med doppler och sådär och hon dök upp vid 8-tiden. Då hade jag hemskt onda värkar och undrade hur länge det skulle hålla på. Hela tiden med en mental bild av bebisen som avancerar ner i kanalen för varje värk och hur han snart skulle ligga på mitt bröst.

Samtidigt som den andra barnmorskan kom började jag få krystvärkar och de bekräftade att jag kunde trycka, att de såg huvudet. 08.12 gick vattnet, 08.13 tryckte jag ut huvudet, andades litegrann, sträckte mig ner efter bebis och tryckte ut resten 08.14.

Det gick så himla bra, tror inte ens att jag skrek. Jag bara tryckte och ut flög lille Nicolas.
Världens bästa födsel, lättast av alla tre ♥

Vi låg kvar i vattnet en stund, men de ville att jag skulle föda ut moderkakan på soffan för att det är lättare att uppskatta blodsförlust då. Den tog ett tag att få ut, men kom till slut. Bara någon minut efter att Nicolas föddes ringde maken till mormor och Sebastian. De hade knappt bara hunnit ut från McDonalds till macken för att köpa dricka och sen fick de komma tillbaka. Nicolas var bara 15 minuter gammal när de kom tillbaka. Jag tänkte att Noëlle kanske ville klippa navelsträngen, men det vågade hon inte riktigt 🙂 Så pappa fick klippa.

Hon såg blodet och undrade lite om det gjorde ont och sådär och jag förklarade att bebisen kommit ut genom snippan och det var helt naturligt för henne.

Från första värken tills Nicolas var ute tog det bara 2,5 timmar. Helt underbart. Skulle kunna göra om det imorgon 🙂 Nu är klockan snart midnatt och jag borde nog gå och sova, för det lär inte bli mycket sömn inatt eller de nästkommande nätterna. Det tar väl en vecka för Noëlle och Milo att vänja sig vid Nicolas nattljud och kunna sova igenom dem, jag måste fixa någon liten nattlampa tills vi fixar att amma i mörkret…

131015a
07.40, en halvtimme innan Nicolas tittade ut.

131015b
08.13, en krystvärk, vacker bild va?

131015c
08.14, hade precis plockat upp Nicolas.

131015d
08.18, vi myser lite i poolen.

131015e
08.21, vi får ögonkontakt för första gången.

131015f
08.35, pappa visar Nicolas för Milo. Lägg märke till det fina halsbandet han fått av Noëlle. Han har burit det i två veckor 🙂

131015g
08.39, barnmorskan gör alla kontroller.

131015h
Nicolas väger in på 9 lbs och 8 ounces, vilket motsvarar 4309 gram. Mormor får hålla Nicolas ♥

131015i
Resten av dagen har gått i Noëlles tecken. Hon har nog haft Nicolas mest ♥ Hon satt en hel timme med honom och ömsom tittade på honom, ömsom på filmen på TV:n. Sen kom hon och gick och lät meddela att “jag måste nog hålla honom nu”. Ibland lånade hon ut honom fem minuter hit eller dit till mig eller mormor 🙂

131015j
Hon är så fin med Nicolas.

131015k
Pappa och son och en fruktbukett vi fick av sväronen.

Falskt alarm

Idag hade vi tänkt åka ut till stranden på västkusten. Vi hade gjort pastasallad och tänkte äta middag på stranden, se på solnedgången, fånga krabbor och fiskar med de nya håvarna.

Vi kom ungefär 20 minuter när jag började få något värkliknande. Jag får typ körningar i magen som känns som värkar, så jag var inte säker på vad det var. Jag tittade lite slött på klockan och de verkade komma med 10 minuters mellanrum.

Så vi vände om. Det var lite Murphys lag – hade vi åkt vidare hade jag säkert fött i bilen men om vi åkte hem skulle det stanna av. När vi kom hem fortsatte det var tionde minut, men inte vidare onda värkar. Jag tänkte att Alvedonen kanske dämpade dem. Vi åt middag och sen satte jag mig och klippte mönster till Milos halloween-kostym och då försvann det.

Noëlle blev så otroligt besviken att vi inte åkte till stranden, stackarn. Jag också 🙁

Nu får vi se när det blir av, kanske imorgon? Fast förhoppningsvis nästa fredag.

Fem månaders foton borta :(

Jag har inte backupat foton sedan vi var hos sväronen i maj och förra veckan åkte min externa hårddisk i golvet. Jag ringde runt till en massa fixare och det skulle kosta 7 000 kr att reparera. Jag tvekade, det var ju inga JÄTTEVIKTIGA bilder, som typ nyfödda barn eller något utan maj-september i år, men det kändes ändå tråkigt att bli av med eftersom våra sista äventyr i husvagnen var med där, vår vandring, South och North Dakota, Glacier National Park i Montana… Men 7 000 kr är ganska mycket.

Efter många om och men bestämde jag mig för att det skulle få kosta 7 000 kr att få tillbaka bilderna så igår lät jag meddela att de kunde fixa hårddisken.
Idag fick jag svar att de hade gjort allt de kunnat, men att trots att de bytt ut de fyra huvuden som var skadade kunde de inte rädda mina bilder.

Jag började nästan gråta. Buuhuu.

Så jäkla slarvigt, för jag har hållit på här att flytta mellan två datorer – min nya med Windows 8 som det kommer ta år att vänja sig vid – och min gamla med XP. Den externa hårddisken har typ hållit på att dö, vid ett tillfälle trodde jag att jag tappat allt redan, sen fick jag igång den ändå, men ändå flyttade jag inte över bilderna till någon av datorerna. Jag får alltså skylla mig själv.

Gör nu inte samma misstag som jag – se till att göra backup!

Annars då? En massa förvärkar eller sammandragningar eller vad det är. Läskigt. Har inte haft det med de andra två. Jag är inte alls redo att få barn och hoppas att det bara är vanliga sammandragningar som vissa får. Han får stanna inne till på tisdag iallafall, men helst två veckor till.
Kan hända att jag inte kände det med Noëlle och Milo eftersom de låg och gömde sig bakom moderkakan, den här rackarn ligger ju framför.

Nu längtar jag efter Sverigebesök. Bara lördag och söndag, sen kommer de på måndag! Greg fyller år på måndag också =) Har köpt en stor BBQ åt honom. Man kan inte vara man i det här landet utan barbecue. Jag är inte ens särskilt förtjust i grillat på det sättet, jag kan göra lika gott på spisen och det är bara jobbigt om jag ska göra alla förberedelser för att han ska kunna grilla köttet på grillen? Känns som dubbelt arbete bara. Men aja, han vill ha, så han får 🙂

Close