Category

Tyckmycken

Milo har fått felaktigt personnummer

Skulle så sjukt gärna vilja blogga, men har inte tid 🙁 Detta har iallafall hänt. Vi fick svar från Skattemyndigheten/Folkbokföringen igår, och jag trodde att de hade gjort fel, för Milo fick ett personnummer som inte är hans födelsedatum. Jag slängde mig på luren eftersom jag trodde att de bara hade skrivit fel, men så är alltså inte fallet.

Siffrorna har tagit slut. Folk som kommer från länder som inte har utvecklad folkbokföring får 1 januari (eller 1 juli) tilldelat, så de siffrorna kan ta slut. Det händer främst för folk födda på 50- och 60-talet läser jag, men nu har det alltså hänt oss.

Istället för 10 000 kombinationer per datum delas bara 99 ut. Tredje siffran är ju som bekant den som man kan uttyda könet från, och fjärde siffran är tydligen en kontrollsiffra som man kan räkna ut med datumet. Detta begränsar alltså antalet siffror.

Jag hade ingen aning om det här. I Norge har man valt att slopa könssiffran och i Danmark har man valt att slopa kontrollsiffran. Det senare borde göras även här; nu när allt är datoriserat, vem sitter och räknar på det?
Här i Sverige har de istället valt att ge folk närliggande datum…

Under senaste månaden har jag verkligen fått känna på hur mycket man identifierar sig med sitt personnummer, eftersom mitt varit avaktiverat. Det tog lite över en månad, och under den månaden har jag inte kunnat teckna abonnemang, inte teckna försäkring för hunden, inte skaffat ICA-kort, osv.

Det här gjorde mig ledsen å Milos vägnar. Ett helt liv där folk kommer att anta att han fyller 2:a januari, fast han fyller 1:a.

Det står helt sonika bara att beslutet inte kan överklagas, så enda ringarna jag kan göra på vattnet är ju att kontakta media. Det kommer antagligen inte att hjälpa, men man får ju göra vad man kan.

Lägger upp lite bilder jag kommit över medan jag rotat i detta.

Jag har tagit ett till jobb som transkriberare (så att vi har råd att bo här, haha), så det är en rejäl inlärningskurva. Skulle gärna blogga, men sorry.
Imorgon kommer iallafall containern 😀

Från rik till fattig

Det börjar gå upp för mig just hur fattiga vi kommer att bli i Sverige. Här tjänar vi egentligen jäkligt bra… Nu kommer jag att betala tre gånger så mycket i skatt som jag gör nu. TRE gånger så mycket. Eller halvera min lön. Och Gregs företag stänger vi ner… Vi kommer alltså att ha en tredjedel av pengarna vi har nu.

Kom ihåg att jag aldrig har varit vuxen i Sverige. Jag lämnade när jag var 22, det mesta jag hade gjort då var att sommarjobba två år på Svensk Kassaservice (bank), och jobba helger och kvällar på Konsum/Coop. Jag hyrde lägenhet och betalade för lägenheten och räkningar. That’s it. Jag har aldrig ägt bil, jag har aldrig ägt hus… Mitt vuxna liv började egentligen i Kanada och sen vidare i USA. Jag har lärt mig två länder “på nytt”, och Sverige kommer att bli ett tredje. Jag flyttar liksom inte “hem”, utan jag flyttar till Sverige. Det blir ett nytt äventyr.

Sitter och tittar på bil och undrar vafan bilskatt är? Ska jag alltså betala för bilen, sen betala bilskatt och sen betala en massa skatt på bensin (som gör bensinen tre gånger så dyrt som här)? Jag får ju magsår. Vad har jag gett mig in på? Vi kommer uppenbarligen få gå ner till en bil. Eller kanske cykel…eller bara apostlahästarna, haha.

Hur fan lever egna företagare i Sverige? Inte alls antar jag. 55-60% skatt…det är ju helsjukt. (30% skatt + sociala-/arbetsgivaravgifter på 30%.) Det kommer att bli falukorv på längden, bredden och tvären, det ser jag det. Och nudlar. Kanske lyxar vi till det med nudlar och falukorv på lördagar.

Stressar som sjutton över det här just nu. Kanske får jag ta ett andra jobb…översätta på kvällarna och arbeta på dagarna. Har signat upp mig på en kurs på universitet från januari i E-handel och sånt. Hemsidor, appar, programmering. Känner att det inte är hållbart att arbeta som översättare mot USA eftersom jag knappt får behålla några pengar…

Lite mitt-i-natten-tankar sådär. Borde nog sova =)

Mensa, IQ och annat

Har med avsikt låtit bli att skriva om det här på bloggen i ett år, men you know what? Fuck it. Jag vet att det finns de som kommer att tycka att jag braggar, försöker hävda mig, jadda jadda, men det skiter jag i nu. Förstår inte varför intelligens ska vara något hyscha om och skämmas över medan den som är fysiskt lagd och är duktig på tennis, eller lång och duktig på basket, där minsann får det skrytas, och de får vara med i lag och klubbar. Fuck the stigma.

Den som har hängt här ett tag vet att jag är med i Mensa. Jag har nämnt det vid ett par tillfällen. Jag har alltid känt mig lite udda/konstig/annorlunda så när jag var i 18-årsåldern eller något gick jag till Mensa och skrev deras prov. Jag fick alla rätt och resultat “135+ och uppåt”. Inget exakt besked, men 99% percentilen.

Förra våren, när Noëlle var 7 år, testades de i skolan. Jag hade inte så bra koll och det kom aldrig hem något besked, så jag tänkte att det kanske inte hade gått så bra. Jag har ju vetat länge att hon är sjukt intelligent, men det kan ju vara svårt att skriva ett IQ-prov när man är 7 år gammal tänkte jag. Sommaren kom och gick och när vi kom hem från Sverige och jag skulle skriva in Noëlle i skolan frågade jag i receptionen om de någonsin fått något resultat på det där.

De plockade fram det och ungen ligger i 99+ percentilen med ett resultat på 147. Ritade dit ett kryss ungefär där hon ligger, way utanför skalan. Klart som fan att jag blev stolt!? Men intelligens får man inte skryta om. Tabu. Fult. Fuck it.

Jag ser så mycket av mig själv i Noëlle och det här enkla lilla provet har hjälpt både mig och Greg att förstå henne lite bättre. Jag har hela mitt liv kämpat med empati till exempel, och det är uppenbart att Noëlle också kämpar med det. Sådana grejer.

Joråmensåatt, kravet för att vara med i Mensa (som är en förening för människor med hög IQ) är att man har en IQ på 132 eller högre…och med det provet de ger i skolan kvalade hon enkelt in. Jag har aldrig varit aktiv medlem, men när jag anmälde Noëlle fick jag ett mejl om att de skulle ha en träff i Orlando helgen som var, så då beslutade jag mig för att gräva fram mitt medlemskap som legat och dammat i nästan 20 år.

Jag frågade Noëlle om vi skulle åka fram och tillbaka, eftersom det bara är 40 minuter till Orlando, men hon ville så hemskt gärna bo på hotell med mig, så vi gjorde en tjejhelg av det. Helt underbart! Det var aktiviteter hela helgen. Jag fick motstånd på grejer, alltså…bara det, så härligt. Det var turneringar och det var spel och pussel och talare och mat och…

Min favorit var helt klart Lego-bygge på tid. I hela mitt liv har jag önskat någon slags tävling i Lego, antingen att man bygger i blindo, eller att man bara får se bilden och sen ska försöka bygga lika, eller bara får titta på instruktionerna i tre minuter, osv. Den här versionen var att man skulle ha en partner. Ena personen skulle läsa instruktionerna för partnern som skulle bygga skapelsen dold bakom en skokartong. Himmelriket alltså!

Sudoku i tre nivåer på tid var också en favorit. Det var intressant att tala med folk om deras liv, tala med sådana om vuxit upp på Mensa-samlingar sedan barnsben och fortfarande älskar det.

Hon som håller i Orlando-eventet har en 6-åring och en 3-åring, så Noëlle hade fullt upp. Det var också andra barn där, men Noëlle var den yngsta Mensa-medlemmen. Vi spelade spel tillsammans, hon och 6-åringen utforskade hotellet, de badade, de lekte. En underbar helg bara jag och Noëlle <3

Föreningen i Tampa har träff i maj, vi kanske åker dit då, får se.

180130h
Noëlles prov, satte dit ett rött kryss där hon typ skulle hamna, way utanför skalan.

180130a
För att hon är sjukt cool min tjej.

180130b
Vårt hotellrum.

180130c
Hon och kompisen Marley. Hon har lätt att skaffa vänner.

180130d
Barnen fick bygga ballongskapelser, fast denna hade någon vuxen gjort.

180130e
De spelade spel också.

180130f
Deras egna skapelse.

Fosterbarn?

Jag minns när jag var yngre, eller kanske var jag redan utflugen? Vet inte.
Mamma pratade om att fostra barn och egoistisk som jag var förstod jag inte alls hur hon ens kunde tänka sig tanken och jag såg framför mig 15-åriga vandaler med svartfärgat hår och piercingar överallt som skulle sno allt vi ägde och förstöra vårt hus. Dessutom var hon ju min.

Som vuxen känner jag att samma tanke pockar och drar. Vi har grannar som fostrar. Just nu har de åtta barn hemma, tror jag, varav tre är deras. En av killarna de har just nu är lika gammal som Noëlle, och de leker hela tiden. Han började precis i vår skola eftersom de inte hade någon framgång med att hemskola honom. Igår följde han med oss ner på stan för en Pokémonloop. Han har ingen egen telefon, så Noëlle och Lexi turades om att låna honom deras. Han är såå lycklig över att ha egna vänner <3

Idag frågade mamman mig om pojken kunde vara med oss ett par timmar. Förutom honom var de fosterbarnslösa och ville ta med sina egna barn ut på lunch (för att vårda familjerelationen också) och hon vet hur väl han och Noëlle trivs, så det var såklart inga problem.

Jag har alltid älskat barn och känner att det skulle vara givande att arbeta med utsatta barn.

Förstår ju att det är något som skulle påverka hela familjen och att folk i min omgivning skulle kritisera och inte förstå.

Finns det andra som känner likadant? Är jag ensam?

Det som fick mig att blogga om det här just nu var en artikel jag läste alldeles nyss, om hur ingen ser vilket behov det finns av fosterhem, eftersom staten skyddar barnen, så läser man aldrig om det i nyheterna. Det står inte “Skjutning på 7/11 inatt – tre barn måste placeras i fosterhem”, “Man arresterad för våld i hemmet – fyra barn måste placeras i fosterhem”, “Kvinna arrestera för att ha sålt droger till minderåriga – två barn måste placeras i fosterhem”… Nej, man ser aldrig det. (Artikel på engelska.)

Jag vet att de flesta tänker “akta vad du släpar hem”, ungefär, “så att det inte påverkar dina barn negativt”. Men det är ju små barn, 5-, 6-, 7-åringar. Jag förstår att många har sett mer än de borde, men de är små barn som behöver kärlek. Men är det enbart negativt? Finns det inga fördelar? Som att lära sina barn medkänsla och sådär? Tacksamhet? Ödmjukhet?

Dessutom går det inte riktigt med våra resor till Sverige hela somrarna, förstås, eftersom barn ibland kan bli kvar länge i väntan på en upplösning. Däremot kan man köra “foster respite”, något jag inte visste om. Det innebär att man tar hand om en annan fosterfamiljs fosterbarn en kortare tid. Kanske över en helg, eller en vecka och max två veckor, om de har något annat åtagande eller behöver en liten paus.

Aja, nu får jag väl skit, men lite nattliga funderingar bara 🙂

Boosterthon 2017

Som ni vet har vi sjukt dåligt med pengar till skolan här i USA. Krig och andra tråkigheter prioriteras. Då får man ta saken i egna händer. Lärar- och föräldraorganisationen (PTO – Parent/Teacher organization) står för alla insamlingar. Det är tredje året vi kör just den här.
Det funkar som så att barnen ska springa totalt 1 mile (1,6 km), och det har då räknats ut att det är 35 varv runt dessa banor. Under tio dagar är Boosterthon-teamet här, de har olika teman varje år och de går in i klassrummen och lär barnen om mobbning, att hjälpa varandra, eller vad nu temat är.

Barnen blir hjärntvättade med funrun.com och att mamma och pappa ska sätta upp ett konto och börja tigga pengar från mor- och farföräldrar och andra… För varje dollar per varv de får, finns det olika priser de får, typ en frisbee, ett armband, osv.

Jag gillar inte riktigt den här modellen då vi får mindre än 50% av de totala intäkterna. Resten tar boosterthon-gänget. Samtidigt så gör de allt och det är vår mest framgångsrika insamling som ger oss ungefär 20 000 dollar. Det borde gå att anordna själva, men när bara typ 12-15 personer dyker upp i en skola på 900 ungar…ja, då är det svårt att få nånting gjort.

Förra mötet bad skolan om pengar från PTO för två moppar och två hinkar, för att vaktmästarnas grejer är trasiga. Så sorgligt. Sånt ska ju komma från kommunen/county. Likaså datorer så att barnen kan ta de test som krävs, osv. Men det är just teknologi vi samlat in till de senaste två åren. För det finns skolor som är fattigare än vår, så de får företräde… Så eftersom våra datorer är skitkassa, men inte lika kassa som de värsta, så får vi ingenting. PTO ska egentligen samla in till det där extra åt barnen, lekplatser, tillhörande solskydd osv. Men nu är det som det är, så det är bara att gilla läget.

Målet  var 20 000 dollar, och det nådde vi, så det var ju bra 🙂

170202
Jag var där tidigt. Första loppet var särbarnen på röda och sen VPK (Milo på blå). När Milo sprang lät jag bli att “jobba”, utan hejade på honom! Efter Milo var det klass 2 och 3, och efter vad Kindergarten (Lexi, Ashlyn) och klass 1 (Noëlle), då märkte jag av varv på tröjorna.

170202a
Världens sötaste påhejare!

170202b
Milo flörtar med en av ledarna 😉

170202c
Det var svårt att klä dem idag då det bara var 13 grader när vi gick i morse, skulle vara 16 vid hans race och sen bli 24 senare. Tog av undertröjan efter halva racet, då han blev varm.

170202d
Finaste killen! <3

170202f
Milo tog det väldigt seriöst och sprang för att vinna…!

170202g
Så fokuserad.

 

170202e
Vattenpaus.

170202h
Kämpar vidare och springer om alla.

170202i
Sista strecket!! Färdig först av alla i klassen =)

170202j
En bild med pappa hann vi med. Satte Greg på att märka av varv eftersom det var dåligt med folk.

170202k
Milo chattar upp nån tjej, haha. Sån tjejtjusare den där. (Finns det något uttryck på svenska? “To chat someone up.”)

170202l
Sen kom Noëlles klass ut! Tror det är sju klasser i hennes årskurs, så det blev livat under hennes lopp =)

170202m
Dansar lite under uppvärmningen.

170202n
Min finaste tjej! <3

170202o
Alltid tokig 🙂

170202p
Färdig, och med några extra varv på ryggen! <3

Close