Tag

Beteende

“Vi mammor måste stötta varandra, bla bla”

Jag läser titt som tätt på Facebook eller i bloggar (nu senast hos Blondinbella) att vi mammor måste hålla ihop. Hon får många kommentarer om hennes val att ha äldsta barnet på dagis medan hon är hemma med den nya, eller faktiskt till och med innan hon fick den nya, medan hon bara låg på sofflocket i två veckor och väntade på förlossningen.

Vad betyder det här “vi måste hålla ihop och stötta varandra”? Varför? Är det nåt feministiskt skit? Vilka ska vi hålla ihop mot? De hemska männen?
Varför ska man inte få ha åsikter om hur man uppfostrar barn?

Och om man nu vet med sig att man gör det som är bäst för sitt barn och inte sig själv, vad spelar det för roll då vad andra tycker?
“Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan ditt medgivande”, right? Men det är nog där skon klämmer, man vet att man gör något som inte är i barnets intresse, och känner sig då skyldig när någon påpekar det.

Jag ser några försök att försvara att äldre barn går på dagis medan mamman är hemma med yngsta,  med “barnen har roligare på dagis”. Skitsnack. Barn behöver närhet, trygghet. Det är enbart egoistiskt att förvara sitt första barn på dagis medan man går hemma med en nyfödd. Kanske för att man enklare ska kunna glida runt på stan och dricka latte eftersom en nyfödd sover mycket bättre i vagnen än en 2-åring som ska pilla på allt?

Eva Rusz skrev en bra krönika på Aftonbladet i ämnet.

Och hur långt ska det här “vi måste stötta varandra” gå? Jag tror att det finns en välvilja bakom folk som har åsikter. De vill nog barnets bästa och berättar då sin synpunkt på ditten och datten, vad är problemet? Och var drar man gränsen? Jag är väldigt aktiv i antiomskärelsedebatten på Facebook, och om jag kan rädda ett barn, eller få en förälder att tänka till, då är det värt det.

Menar folk att jag egentligen borde stötta de föräldrar som väljer att barbariskt stympa sina barn? För vi måste ju hålla ihop, vi kvinnor…? Eller?

Jag får åsikter här på bloggen om hur jag uppfostrar mina barn, och om jag vet med mig att jag gör det som är bäst för mina barn, rinner det av mig som vattnet på en gås.
Men – så finns det vissa grejer, som gräver sig in under huden,  för att jag vet att jag gör fel. Att jag skulle kunna göra bättre.

Som det här med barnbilstolar. Ni har gnällt på mig för att jag har vänt barnen för tidigt, och ja, det är dumt. Det är en risk och jag känner mig skyldig för att jag har gjort fel och att det har varit av en bekvämlighetsanledning. Det är lättare att nå barnen, stoppa in napp, låta dem titta på en film, se oss så att de inte gråter/skriker i bilen, och jag har valt bekvämlighet före säkerhet. Ingen är felfri, men jag tycker ändå att man ska kunna ha en åsikt.

Jag tycker att könsstympning är fel, jag tycker inte att man ska aga barn, jag tycker att det är egoistiskt att lämna barn på dagis medan man är hemma, jag tycker att man ska amma om man kan, jag tycker att det är hemskt att lägga barn i ett eget rum från det att de föds, osv. Jag kan hålla på i all evighet och ni kommer alla att hitta något ni inte håller med om, eller något som kanske gräver sig in under huden på er, för att ni vet med er att ni inte gjort vad ni kunnat. Men för det ska jag inte fråntas min åsiktsrätt.

Varför mobbar tjejer?

Hörni, alla galna genusfanatiker, kan ni förklara något? Varför mobbar bara tjejer? Menar ni på att det är en produkt av samhället?
Noëlle kommer hem och nämner vilka som är taskiga och det är bara tjejer. Det är Charlie, Molly, Callie hittills.
När jag var liten blev jag utfryst på mellanstadiet, och det var också tjejer. Och de som mobbade folk på högstadiet var också tjejer.

Förvånad och lite irriterad

Jag blev förvånad och lite irriterad när jag efter första skoldagen fick tillbaka Noëlles väskor med hennes namn skrivet med Sharpie-penna på. Har inte sett någon annan med likadana väskor, men okej, jag skulle ha märkt dem. Skriv en lapp till mig då, så att jag kan göra det.

Jag hade gärna sett att pojkarna kunde använda de här väskorna, de kostar ju ändå slant. Jag hade hellre satt på en lapp, eller skrivit CLARKE eller något, så att vi kunde använda dem igen…
Visst, jag kan säkert sy något så att det inte syns, men det irriterar mig ändå.

Hur hade ni reagerat?

150126a

Att fotografera sina (och andras) barn

Fick följande kommentar:

Vilken spännande tid N går tillmötes nu…
Skönt att hon känner sig nöjd att gå till skolan. Det ser ut att vara m-å-n-g-a barn i matsalen samtidigt, är det en stor skola och hur många är de i hennes klass?
Var skolan nöjd med att du fotograferade i matsalen? Jag tänker på alla dessa ”lappar” och tillstånd du berättat om då det gäller hämtning o.s.v.?
Det ska bli spännande att få följa N genom skolan… Lycka till!

Det förvånar mig att det bara vara en som kommenterade mitt foto i matsalen, jag hade väntat mig en storm faktiskt. Lappar och andra säkerhetsåtgärder handlar om att värja sig från skolskjutningar och kidnappningar. Därför är skolan helt låst hela dagen. Även de individuella klassrummen. Vet ni att lärarna nu måste genomgå särskild utbildning för hur de ska hantera skolskjutningar? Galet.

Vad gäller fotografering så har vi yttrandenfrihet i det här landet, vilket ni i Sverige också har. Att inte följa skolans ordningsregler, är inte olagligt. Du kan inte få ett straff om du inte utfört ett brott. Se dem som “rekommendationer”.

En skola kan inte stoppa föräldrar från att ta foton. PUL däremot är en lag, den kan du bryta genom att exempelvis posta fotona på Facebook med namn och sådär, men för eget bruk skulle jag aldrig låta en skola säga nej. Då får de gärna ta mig till domstol, där jag kan åberopa yttrandefrihet. Jag älskar de få foton jag har från Lucia-tågen vi gick. Galenskap att man inte skulle få dokumentera sina barns uppväxt.

Men visst, först kände jag mig sådär töntigt svensk eftersom jag till viss mån också indoktrinerats med den svenska galenskapen genom nyheter, bloggar och Facebook. Men jag tog mod till mig och frågade, väntade mig ett nej men fröken slog ut med armarna och sade ”Oh yeah, of course, go ahead!” Här skulle folk aldrig acceptera att få sina rättigheter kränkta som i Sverige.

Såhär säger datainspektionen.

Taskigt?

Mamma tyckte att det var taskigt att skriva som jag skrev, men inget förhållande är väl perfekt?
Vi har det bra 99% av tiden, men just när han är sjuk är det jobbigt i vårt förhållande.
Han har noll tålamod med barnen och gör inte ett skit. Så är det och det är ju inte som att han inte är medveten om det. Vi pratar ju om det. Samtidigt är ju det ett bevis på att han uppenbarligen gör en hel del när han inte är sjuk, eftersom det verkligen märks av när han är sjuk.

Jag är snarare glad att vi inte har större problem än så. Vi är varandras bästa vänner, vi kan prata om allt och vi får vårt familjeliv att gå runt på det sätt vi vill ha det. Just nu jobbar jag – för att vi ska ha möjlighet att vara hemma. Visst är det lite jobbigt att dra det lasset ibland, men det skulle ju inte vara enklare om han gick och jobbade 8-17 och jag hade barnen själv hela dagarna och ändå arbetade på kvällen, eller om vi båda var tvungna att jobba och ha våra älskade barn på dagis. Dessutom har han nog haft 5-6 mäklarfotografering senaste månaden, trots att vi fortfarande inte har delat ut våra fina broschyrer, haha. Men ryktet börjar sprida sig lite.

Ett av dagens problem tror jag är att folk ska låtsas att deras förhållanden är så jäkla perfekta – för det är ju alla andras, så om inte vårt är det måste det vara något fel. Vi blir dagligen itutade från Hollywood hur ett lyckligt förhållande ska vara. Maken ska komma med blommor i tid och otid, frun ska klä sig sexigt, orka ha sex, alltid gå runt med ett leende, älska att laga mat och städa, man ska tillsammans göra aktiviteter, med och utan barn, alltid vara på topp.

Så ser faktiskt inte verkligheten ut, men jag har flera som jag känner i så kallade 30-årskriser där de ska gå och förälska sig i någon annan för att gräset är grönare på andra sidan, för att de är inte “lyckliga” (läs: nyförälskade), och deras liv inte ser ut som en Hollywoodfilm.

Så nej, jag står för det jag skrev att jag tycker att maken är alldeles för ynklig när han är sjuk, men så har han alltid varit (och kommer antagligen alltid att vara) så det är bara att blicka framåt och hoppas på att vi är friska i helgen.

Close