Tag

Föräldraskap

Ni vet karma?

Nicolas är min karma just nu. Jag har minnen av hur jag som liten sparkade av mig täcket för att kunna ropa på mamma så att hon skulle lägga på det igen. Japp. Greg tycker att det är jättelustigt att jag nu har mitt eget lilla barn som spelar samma spel mot mig.

Om Nicolas råkar stänga ögonen i 30 sekunder på väg till gymnastiken är det kört. Då tar det 2-3 timmar för honom att somna. Under de 2-3 timmarna gör han ALLT för att inte sova.
“Mamma, jag är törstig.”
“Daddy, can you get my soft blanket?”
“Mamma, kan du lägga på mig täcket?”
“Oj, jag måste kissa.”
“Mamma, jag är törstig igen.”
“Daddy, I want to tell you something…”

Osv. I all oänderlighet. Det blir lite tröttsamt efter ett tag, särskilt när jag försöker jobba 😛 Ikväll hade han använt upp alla vanliga ursäkter, så han kom ut ur sitt rum och jag frågade varför han inte låg i sängen? “Jag har en snorkråka på fingret…” Såklart.
“Inte kleta snor på väggar eller andra ytor, använd papper om ni prompt måste peta er i näsan…” lyder regeln här.
Kunde inte säga så mycket, he outsmarted me. En minut efter att han klättrat upp i sängen kom han ner igen. “En till snorkråka…”
“Nähäpp, upp i sängen igen, du ska få en papperskorg och papper av mig.”

Jag hämtade en papperskors, rev toalettpapper i små rutor och sade “varsågod”.

Nu gick Greg precis in för att titta till honom och undrade fundersamt varför han hade en papperskorg i sängen. Lol. Sånt som händer liksom. Jag rycker inte ens på axlarna åt det här dårhuset längre, hahaha. Han somnade iallafall, och det var ju det som var målet.

Tänk om jag kunde gå tillbaka i tiden och sätta mig med mitt 20-åriga jag och titta på mitt 34-åriga jag som förälder. Haha! Shit, mina barn som inte skulle få ha napp, inte glo på TV osv. De bästa föräldrarna är helt klart de som inte har några än. Själv försöker jag hanka mig fram och göra mitt bästa 😛

För smart för sitt eget bästa

Överhört (så bra ord jag hittat på!) vid köksbordet:

Greg: “Here, test your words again, on this paper.”
Noëlle: “What’s wrong with the backside of this paper?”
Greg: “You can see through it.”
Noëlle: “What is more important, me seeing the words, or you dying?”
Greg: “Dying?”
Noëlle: “If you chop down trees, there’s no oxygen, and without oxygen you die!”

Hon är för kvicktänkt för sitt eget bästa den där…går inte att vinna ett enda argument 😉

Just i detta nu…

…är mina två äldsta ute i grannskapet på egen hand! 😀

Det började med att de gick stora varvet runt för att hitta Pokémons, det tog typ 40 minuter. Sen kom de tillbaka och hämtade sina cyklar. De har fått strikta order om att gå med cykeln över vägen, samt cykla på gångvägen. Så läskigt första gången man släpper på tyglarna, men jag får små SMS och Facetime med uppdateringar och frågor om de kan få vara ute längre!

Yes, tänk att de äntligen gjort en app som gör att ungarna är ute och ränner 🙂

Det där med mobiltelefon

Joråsåatt…vi har diskuterat det där med mobiltelefon och för- och nackdelar. Jag har varit lite avigt inställd till småbarn med mobil, samtidigt som jag inser att det är ganska bakåtsträvande. “Det var bättre förr”-syndromet.

De här barnen är uppvuxna i den här eran, det är life-skills de kommer att behöva behärska.
Jag hittar inte texten nu, men jag såg en på Facebook och den löd något i stil med “kära vuxna, sluta tycka synd om oss för att vi växer upp i den här eran, bara för att den är annorlunda än er, betyder det inte att den är sämre”, typ. Så har det väl varit i alla tider. Kan bara tänka mig hur det lät när hästar blev till bilar och böcker blev till TV…

Så anyways. Jag och Greg bytte upp oss förra månaden. Våra gamla iPhone 5 har varit med oss i fyra år, så vi slog på stort och köpte varsin iPhone 7 respektive 7 Plus. Kvar hade vi dock två fungerande iPhone 5… Att lägga till en till lina skulle kosta $20, en fjärde $10 och en femte gratis.

En av bästa kompisarna, Tempe, har haft telefon nåt halvår och SMS:ar hela tiden med sin kompis och nyligen började hela familjen spela Pokémon Go tillsammans.
Barnen har varit väldigt intresserade av Pokémon, så vi pratade om det och bestämde oss för att slå till…

Vi köpte även en 20-dollarstelefon till Nicolas så att han kan “vara med” och spela Pokémon Go eftersom hans lina ändå är gratis (fria samtal och SMS + 2.5GB).

Så ja, det låter ju lite halvgalet, att min 3-åring har en telefon…men hade vi kunnat stoppa simkortet i en av iPadsen hade vi gjort det, så hade han kunnat spela Pokémon på den.
Det är dock jättekul för vi kommer ut på promenader tillsammans och samlar Pokémons. De kan ju redan namnen på alla, och Nicolas lyckas rätt bra han också! 😀

Något jag inte ens hade räknat med var alla underbara SMS jag skulle få av Noëlle.

Till vänster var jag ute med Wendy och Lexie, Greg fixade svenskt tangentbord åt henne på telefonen och jag fick det här SMS:et. Jag blev såååå glad 😀

Till höger messade jag henne ikväll, för vi ska på kryssning. Hon tycker visst att jag är tokig, haha! Så det enda de kan göra är att SMS:a med oss, varandra och Tempe, samt spela Pokémon Go i dagsläget. Vi får se vad vi tycker om en månad. De får inte ha telefonerna till och från skolan exempelvis, för då tycker jag att de ska umgås med kompisarna, och sådär. Utan det är mer här hemma, eller om vi går ut och Pokémonar tillsammans.

161119a
Söta SMS från Noëlle.

161119b
Det här var också så himla gulligt! Noëlle har skött nedräkningen, men hon hade hunnit iväg till skolan så Milo frågade om han fick. Han har aldrig övat på att skriva nummer, men kan ju peka ut dem om man frågar. Så jag sa att det skulle vara 39, en trea och en nia. Så från minnet blev det såhär =) Och när man vet att det är 39 så ser man ju det <3

161119c

Igår var jag och pojkarna iväg och klippte deras hår. Borde ha borstat Nicolas hår lite innan jag tog efterbilden, men jag är glad att hon lämnade tillräckligt med hår, haha. Jag blir alltid så ledsen när de klipper för mycket.
Milo ser så stor ut!! Han börjar skolan om 1,5 månad, fatta!? Så ledsamt, vill behålla honom hemma för alltid! <3 Stackars Nicolas kommer inte veta vad han ska göra med sig själv…

Åksjuka

Hade ingen aning om att Milo var åksjuk, förrän vi kom till Sverige. En dag i början när vi hälsade på en kompis i Nora visade det sig första gången. Vi kom fram, och han bara stövlade rakt in, hittade en säng och lade sig där, alldeles likblek i ansiktet. Vägen till Nora är ju ganska illa, tänkte jag och ändrade mitt sätt att köra.

Utan vidare tanke på det åkte vi och hämtade Greg på Arlanda förra söndagen och han började må illa redan efter en halvtimme och satt sedan redo med en påse i två timmar. Stackarn.

Läste på om Postafen, som är halvt piller från 6 år, men läste att många läkare rekommenderar ett kvarts piller från 2 eller 4 år eller vad det var, så vi körde på det. Han hade inte tillstymmelse till åksjuka under alla 30 timmar i bilen när vi var i Norge! Helt fantastiskt 😀

Igår åkte vi och träffade Elin79 i Nora och jag glömde pillret. Det är bara en halvtimme till Nora, men visst sjutton började han må illa igen. Stackars liten!

Kanontrevligt att träffa Elin igen! Hon och jag lärde känna varandra på scraptiden och har hörts av sen dess.

Close