Tag

Katterna

Älskade Mag <3

Usch vad jag har grinat den här veckan.

Förra måndagen tog vi Mag till veterinären efter att han börjat tappa i vikt och tappa päls. Hoppades att någon medicin skulle kunna lösa problemen, men veterinären tyckte att det nog vore bäst för honom att somna in. Han hade bland annat fått diabetes och hans käktänder var ruttna och behövde opereras bort, bland annat.

Hon sa att vi kunde fundera på vad vi skulle göra, men återkomma inom tio dagar. Jag var helt förstörd och grät som en bebis hos veterinären.
Han fick följa med oss hem igen, för att barnen skulle få ta sina farväl, och dagen efter ringde jag snyftandes till veterinären för att boka en tid.

Han har levt som en kung den senaste veckan, och det är så svårt att förstå att han är så sjuk, för han beter sig ju som vanligt, har legat på mitt bröst eller framför mig på skrivbordet hela veckan, sovit på mitt bröst, osv.

I morse tog vi in honom och jag satt med honom tills han somnade. Han fick först sömnmedel, sedan smärtstillande. Jag grejade inte att stanna för det sista, dödliga sticket i hjärtat. Fy fan vad det var jobbigt alltihop. Tanken var att Nicolas skulle ha varit på dagis idag, men han hade ont i örat och Greg var tvungen att gå på möte på SFI efteråt, så vi fick åka till stan allihopa. Greg och Nicolas stannade i bilen, så lotten föll på mig. Greg fick ju göra det med Lucy och grät så himla mycket då också.

Lilla fina Maggie som funnits med oss under hela vår tid tillsammans… Han flyttade in en månad efter att vi blev ihop. Bodde med oss i lägenheten i Kanada, var med när vi byggde radhuset där och när Noëlle föddes. Var med oss i husvagnen och när Milo föddes. Överlevde kraschen och bodde i det där lilla, lilla hotellrummet i tre månader och flyttade till huset vi hyrde i Florida och var med när Nicolas föddes… Följde med när vi byggde huset i Florida och sen vidare till Sverige.

Här fick han möjligheten att gå ut. Han tyckte att det var spännande att gå ut, men gick aldrig långt och var inte borta länge. Han trivdes bäst hos mig vid datorn, på mitt bröst eller framför mig. Min älskade lilla katt.

Det är sjukt hur mycket man kan fästa sig vid dessa små varelser… Och nu har vi skaffat hund också, som jag ju vet bara kommer att leva 7-10 år. Vilken tortyr det är, men så mycket glädje de skänker.

Vi älskar dig Mag. Hoppas du hittar Lucy uppe i katthimmelen <3

Lilla kattungen min.
Vid datorn i lägenheten i Kanada.
När han var liten låg han i min luva när jag jobbade.
Alltid sova på mitt bröst <3
Skulle alltid vara med. Här med lilla Milo i husvagnen.
På mitt bröst i Florida.
På mitt bröst i Sverige.
Han och Bagheera tillsammans i Florida.
I morse innan vi åkte till veterinären :'(
Lilla toker som ofta glömde tungan ute.
Såhär brukade jag få arbeta <3
Eller såhär <3
Nu krymper vår trio ner till två 🙁
Barnen när de sa hejdå till Mag igår kväll.
En bild ute i vårgräset <3

Kattskrällena

Vilket slit att få med dem! Vågar inte ens räkna ihop vad det kostat oss. “Att ni inte lämnar dem?” Herregud. Mag fyller 13 år i januari. Han har gjort hela vår resa med oss. Vi saknar Lucy något otroligt, och Mag är vår gammelkatt. De andra två hulliganerna…vad ska man säga? De blev liksom aldrig tama. De ääälskar att gosa, men är ack så skygga. Tillfällena blir inte många. Bara Nicolas kan gå fram till dem och klappa dem, försöker vi vuxna springer de och gömmer sig.
Bagheera (till vänster) är lite mer tam än Baloo (till höger). Det går inte att gå fram till honom på ett öppet golv, men om han sitter i ett fönster eller så kan man få tag på honom. Han älskar att sitta i mitt knä när jag jobbar, och hoppar upp på min stol för att försöka komma till mitt knä, men samtidigt är han så jävla skiträdd att när jag sträcker mig efter honom lyckas jag bara varannan gång, typ. Baloo har också upptäckt hur mysigt mitt knä är när jag jobbar, så han kommer och strycker sig runt mina ben, men samma där, bara typ en av tre gånger lyckas jag fiska upp honom innan han springer iväg. Får jag dock upp honom kan han ligga där i evigheter och bli klappad och låter som en motor.

När jag kommer ur duschen och klär på mig i sovrummet, då är det fritt fram att klappa Baloo på sängen tydligen. Och när jag ligger i sängen, antar att jag inte är så läskig när jag är naken eller när jag ligger ner? Inget hot liksom? Haha! Sen när man sitter på toaletten, då går det också bra. Och de sover gärna på sängen på nätterna…

De är liksom familj, trots att de är små hulliganer. Vi har ju tagit oss an dem, då lämnar man inte kvar dem. Vad skulle det ge för signal till barnen? Så vi får glatta punga ut med jag vet inte hur många tusen totalt, för att få över dem. Två stora burar, en biljett till Greg som kostar typ 4 gånger så mycket som våra för att Norwegian inte låter djur flyga, besök till veterinären för rabies och chip, återbesök hos veterinären samt hälsobevis, 3 timmar i bilen upp till Gainesville för att få jordbruksverket att godkänna, sen deras flygbiljetter… Femsiffrigt. Ugh.

Det är inte helt enkelt.
1. Katterna måste vaccineras mot rabies minst 21 dagar före avfärd.
2. Katterna måste ha aktiva chip. Rabiesvaccinet får INTE ges före chippet, då måste rabiesvaccinet göras om.
3. Katterna måste sen ha ett hälsointyg från en av staten godkänd veterinär, detta får inte vara äldre än 10 dagar vid avresa (kan alltså inte skrivas när de får rabiessprutan).
4. Detta dokument måste sen godkännas av jordbruksverket. Tack och lov bor vid “bara” 1,5 timme från Floridas enhet, annars ska det alltså på tio dagar hinnas skicka dit med post, godkännas och skickas tillbaka. Surt om posten strular, då kommer man inte iväg.
5. Katterna får max resa två i samma bur. Det ska vara speciell bur med metallskruvar, osv.

På fredag åker vi alltså. Sen åker jag och Greg tillbaka till Florida följande fredag. Då ska barn och katter bo hos mamma. Mamma avskyr katter, men de ställer upp…! Så gärna vill hon ha hem oss före jul, haha 😀 Jag har aldrig varit ifrån barnen såhär. Det kommer att bli sååå påfrestande. Än värre är det liksom att kära mamma typ inte fotograferar något. Jag kommer ju att gå sönder. Mamma, kan du sätta små larm så att du fotograferar barnen? Jag kanske får utlysa ett belöningssystem till barnen, de får en krona av mig varje gång de ber dig ta en bild, hahaha! Fast barnen kommer att ha så kul med mormor! Baka lussekatter och pepparkakor.

En gång tror jag att alla tre barnen sov över hos sväronen i våras. Det är enda gången jag har varit helt utan barnen. Sen åkte jag och Noëlle på den där Mensa-grejen, då var jag ifrån pojkarna två dagar, men då var de ändå med Greg. Sen har de stora övernattningar med kompisar då och då. Men tio långa dagar utan barnen, hualigen! Bilder!!!!

Aja, de är ju så pass stora nu att de ser framemot det hela =)

Nu ska jag jobba lite. Imorgon ska vi försöka fotografera matsalen och köket. Det är ett bombnedslag där, jag måste fortfarande sålla ut vad vi ska ha med…typ allt som vi behöver de kommande 6 veckorna och som inte kommer att gå i containern måste ju med nu. Inser också att jag inte har tjocka jackor till pojkarna… De har liksom overaller? Sen har de bara skaljackor från Polarn o. Pyret tror jag? Det måste ju fungera typ med tjocktröjor under? Eller? Fattar ju ingenting. Joo, de har ju dufflar!! Haha 😀 Men det är mest findufflar, och jag tror att de är lite stora. Oj, oj, oj.

Beställde vinterstövlar också, som nu såklart är EN dag försenade och kommer på lördag. Allt är bara kaos.

Godnatt. Eller näe just det, jobb var det först.


Hoppas ni ska gilla snö och Sverige små kissemissar! Friheten att få gå ut, och gärna fånga möss åt oss 🙂

Loppor överallt!?

Våra grannar, de med fyra barn och sex pistoler flyttade för tre veckor sen. Förra veckan nån gång stod det en vit skåpbil på deras uppfart och jag råkade höra lite av deras telefonkonversation.
“Jag tittade ner och hade typ 75 stycken på benen! Så vi skyndade därifrån.”

Ehhh…75 stycken vad? Loppor? Kackerlackor? Fästingar!?

Fick veta ett par dagar senare att det var folket som var där för att göra rent mattorna, men de vägrade alltså att ens ta i skiten för att är lopp-infestation. (Kan man säga infestation?) Så nu ska de slita ut mattorna istället och bomba stället med medel. Jag beordrade snabbt ut Greg att spreja medel mellan oss och dem så att inte lopporna flyttar hit. Bläää!! Tydligen var det hur skitigt som helst därinne.

Jag kom att tänka på det här när jag fick frågan om katterna får gå ut på baksidan, där det är inhägnat. Mag brukar få gå ut, men jag är lite nojig med lopporna just nu, så vi håller honom inne. Kattungarna bor i vårt badrum tills de är helt torra och lite större och garanterat friska. Minst två veckor iallafall innan vi introducerar dem för Mag. De går på lådan så länge de är inne i badrummet, men när vi släpper ut dem kan de bli lite upphetsade och typ kissa på madrassen, vilket hände häromdagen när de rymde, så de får inte komma ut än.

Nya familjemedlemmar

Mag har varit så ensam sedan Lucy dog.  Han väcker oss klockan 6 på morgonen, klättra på mitt huvud. 

Vi lånade hem en äldre katt från djurhemmet, men han hade samma symtom som Lucy, och jag vill inte ha en till katt med diabetes. Det kändes elakt, men vi tog tillbaka honom.

Jag satt kvar i bilen medan Greg tog in honom, sen kom han ut och berättade att det fanns tre kattungar de hittat på en åker…

Vi hade pratat om att ta två kattungar istället för en äldre katt då det känns lite osäkert med barnen när man inte känner katten.

“Skulle vi ta två av dem då eller?” Undrade jag.

“Då tar vi alla tre”, sa Greg. Han behövde inte övertala mig 😉

Det är fortfarande “fostering” tills de väger 908 gram.

 image

image 

image 

image

image

image

image


 

Vila i fred älskade Lucy

Det är med tungt hjärta jag skriver att Lucy har åkt till katthimlen idag. Älskade katt. Hon har varit med oss sedan vår första månad tillsammans. Hon bodde med oss i lägenheten i Burlington och var med när vi byggde hus där. Hon var närvarande när Noëlle föddes och husvagnade med oss i två år. Hon var med i husvagnen när Milo föddes och överlevde husvagnskraschen. Hon bodde på hotellet med oss i tre månader och flyttade sedan in i huset vi hyrde, där hon var med när Nicolas föddes. Hon har liksom alltid funnits där och vi är helt förkrossade idag.

Det känns så overkligt att hon aldrig mer kommer att jama efter en köttbit när jag står och lagar mat, aldrig kommer att sitta här nedanför datorstolen och jama för att jag ska lyfta upp henne. Aldrig mer sova bredvid mig. Jag har aldrig träffat en sådan snäll katt. Hon har alltid låtit barnen lyfta, klappa, lägga på täcke (kökshanddukar)… Mag går runt här och jamar och jag sitter och storbölar.

Noëlle som är den som förstår mest har gråtit en hel del idag och även Milo när han förstod vad det handlade om. Jag misstänkte att hon hade kattdiabetes och vi tog in henne för att testa henne i veckan, men redan innan vi hann få svaren var hon så illa däran att jag fick ringa idag och boka en tid för att avliva henne. Så fruktansvärt svårt samtal att göra och stackars maken fick åka dit och klappa henne medan hon somnade in. Usch. Livet är orättvist. Lilla Lucy som bara var 10 år och världens finaste.

160402a
Älskade, älskade Lucy. Du fattas oss.

Close