Tag

Politik

Boosterthon 2017

Som ni vet har vi sjukt dåligt med pengar till skolan här i USA. Krig och andra tråkigheter prioriteras. Då får man ta saken i egna händer. Lärar- och föräldraorganisationen (PTO – Parent/Teacher organization) står för alla insamlingar. Det är tredje året vi kör just den här.
Det funkar som så att barnen ska springa totalt 1 mile (1,6 km), och det har då räknats ut att det är 35 varv runt dessa banor. Under tio dagar är Boosterthon-teamet här, de har olika teman varje år och de går in i klassrummen och lär barnen om mobbning, att hjälpa varandra, eller vad nu temat är.

Barnen blir hjärntvättade med funrun.com och att mamma och pappa ska sätta upp ett konto och börja tigga pengar från mor- och farföräldrar och andra… För varje dollar per varv de får, finns det olika priser de får, typ en frisbee, ett armband, osv.

Jag gillar inte riktigt den här modellen då vi får mindre än 50% av de totala intäkterna. Resten tar boosterthon-gänget. Samtidigt så gör de allt och det är vår mest framgångsrika insamling som ger oss ungefär 20 000 dollar. Det borde gå att anordna själva, men när bara typ 12-15 personer dyker upp i en skola på 900 ungar…ja, då är det svårt att få nånting gjort.

Förra mötet bad skolan om pengar från PTO för två moppar och två hinkar, för att vaktmästarnas grejer är trasiga. Så sorgligt. Sånt ska ju komma från kommunen/county. Likaså datorer så att barnen kan ta de test som krävs, osv. Men det är just teknologi vi samlat in till de senaste två åren. För det finns skolor som är fattigare än vår, så de får företräde… Så eftersom våra datorer är skitkassa, men inte lika kassa som de värsta, så får vi ingenting. PTO ska egentligen samla in till det där extra åt barnen, lekplatser, tillhörande solskydd osv. Men nu är det som det är, så det är bara att gilla läget.

Målet  var 20 000 dollar, och det nådde vi, så det var ju bra 🙂

170202
Jag var där tidigt. Första loppet var särbarnen på röda och sen VPK (Milo på blå). När Milo sprang lät jag bli att “jobba”, utan hejade på honom! Efter Milo var det klass 2 och 3, och efter vad Kindergarten (Lexi, Ashlyn) och klass 1 (Noëlle), då märkte jag av varv på tröjorna.

170202a
Världens sötaste påhejare!

170202b
Milo flörtar med en av ledarna 😉

170202c
Det var svårt att klä dem idag då det bara var 13 grader när vi gick i morse, skulle vara 16 vid hans race och sen bli 24 senare. Tog av undertröjan efter halva racet, då han blev varm.

170202d
Finaste killen! <3

170202f
Milo tog det väldigt seriöst och sprang för att vinna…!

170202g
Så fokuserad.

 

170202e
Vattenpaus.

170202h
Kämpar vidare och springer om alla.

170202i
Sista strecket!! Färdig först av alla i klassen =)

170202j
En bild med pappa hann vi med. Satte Greg på att märka av varv eftersom det var dåligt med folk.

170202k
Milo chattar upp nån tjej, haha. Sån tjejtjusare den där. (Finns det något uttryck på svenska? “To chat someone up.”)

170202l
Sen kom Noëlles klass ut! Tror det är sju klasser i hennes årskurs, så det blev livat under hennes lopp =)

170202m
Dansar lite under uppvärmningen.

170202n
Min finaste tjej! <3

170202o
Alltid tokig 🙂

170202p
Färdig, och med några extra varv på ryggen! <3

Ett obehagligt minne

Satt och debatterade lite på Facebook och kom precis på något.
Ni vet de här “våldtäktslekarna” muslimerna håller på med, Taharrush eller vad det kallas.

När jag var AU-pair i Belgien för sisådär 15 år sen, firade jag och några av de andra svenskarna in min 18-årsdag i Bryssel.
Då blev vi grupptrakasserade av ett stort gäng muslimer (marockaner). Vi var fyra tjejer tror jag, och hade väl ett gäng på 12-16 stycken som bara cirklade runt oss, följde efter oss, försökte ta på oss och så vidare. Tack och lov var jag nykter, och tack och lov förstod jag vad de sade (utan att de visste att jag pratade franska).

Det var sjukt obehagligt minns jag, två av tjejerna, de som var fulla, blev först smickrade av allt, men sen fick vi nästan panik, för det gick inte att bli av med dem. Jag och den andra nyktra tjejen fick typ värja oss på två fronter för att försöka skydda våra fulla kompisar. Minns att den enda försökte få stanna kvar, för hon skulle minsann ligga med nån av killarna. Väldigt glad att vi lyckades få med oss henne hem.

Usch. Bara ett sånt där minne som kom upp när någon pratade om att ryktet är att svenskar är lättillgängliga eller vad det var.

Vad hände med pressfriheten?

Ser nu att ni blir censurerade från att läsa om det “stackars pojkbarnet” som mördade 22-åringen.
Inte nog med att er egen inhemska press inte skriver om situationen i Sverige, nu blockas ni alltså från att läsa det utomlands, som på Daily Mail.

Vad håller ni på med? Varför reagerar ni inte? Hur kan ni bara sitta där?

Minns ni i Kanada, när jag drev Proxyservrar och tjänade mängder i månaden? Det var för folk i China, Saudiarabien och andra U-länder som blev censurerade. Förstår ni ens vidden? Hur skrämmande det är? Pressfrihet är en mänsklig jävla rättighet!

http://www.breitbart.com/london/2016/01/29/daily-mail-articles-blocked-in-sweden-over-migrant-stabbing-court-case/

Synd om mördaren

I mina politiska grupper för utvandrare sprids ett klipp om nån polischef som sitter i svensk morgon-TV och thcker synd om en mördare.

Hände det på riktigt? Var det på svensk TV?

Inte en chans på tusen år att det skulle få hända här. Hur reagerar ni? Är ni så vana att ni inte ens blinkar? Kanske så hjärntvättade att ni håller med?

Påprackad religion

Ni vet husvagnsfamiljen som har 11 barn och pappan har en hjärntumör? Som jag har sagt tidigare är de religiösa.

Vi har en outtalad ömsesidig respekt för varandras olika religiösa och politiska åsikter. Mamman där scrollar förbi mina inlägg som handlar om religion och politik, och jag scrollar förbi hennes. Vi vet att de är religiösa och tar seden dit vi kommer när vi är hos dem och de vet att vi inte är det. Bra så. Vi har kunnat umgås ändå.

Äldste sonen där, som är sjutton har gått och blivit väldigt religiös, börjat predika och sådär. Vi har alltid haft ett bra förhållande, jag hjälpte honom med franskan och Rosetta Stone förra året, installerade och ordnade åt honom.
På julafton skickade han ett meddelande till mig på Facebook.
“Hej Mrs Clarke, kolla in det här, jag skulle vilja veta vad du tycker.” och en länk till NeedGod.com där kan man ta ett test för att se om man behöver finna Gud.

Jag blev lite småirriterad eftersom jag är ganska säker på att han vet att jag är ateist, men tänkte att han är ung och gav honom en väg ut, så jag svarade: “Are you serious? 😛 Or was this meant for another Stephanie? eftersom han till och med titulerat mig med mitt förnamn.

Jag hörde inget mer, så jag tänkte att han förstått hur opassande det var. Men så idag, 17 dagar senare fick jag ett svar. “Yes, I am serious. 🙂 It was completely meant for you.” Jag fortsatte att försöka vara trevlig och svarade: “I was pretty sure you knew we’re atheists :)” och han svarar “Oh, yes ma’am, I know that y’all are.”

Vi det här laget var jag ganska irriterad. Så han visste att vi är ateister men har inte respekt nog att låta oss vara det. Jag tog god tid på mig att skriva ihop mitt svar, för jag vill inte vara otrevlig eftersom vi umgås med familjen och vill fortsätta med det, men han måste samtidigt lära sig var gränsen går. Det skulle aldrig accepteras att jag satt och skickade sidor om ateism eller evolution och försökte få honom att sluta tro, och jag skulle heller aldrig göra det. Vad det verkar från hans Facebook på sistone så har han verkligen funnit sitt “kall”, och det är ju jättekul, men som sagt, gränser.

Jag svarade såhär, men läste upp det både för maken och Wendy och Jason (som är religiösa) som tyckte att det var okej och inte för hårt eftersom vi har samma ömsesidiga respekt för dem, om än lite lösare och vi kan driva lite med varandra, men ändå inom vissa gränser.

“Out of an unspoken mutual respect for you, your family and your religion I would never try to convert you away from your religion and I was hoping for the same respect back. We love you guys, and when we have been at your place we have followed your customs, said Grace with you etc. I choose not to comment on your moms religious/political subjects and she chooses to scroll by mine. It’s a mutual respect between friends with different political/religious views. I’m frankly quite hurt and offended, but I know you’re young and that the line is fine, and I would like to maintain our friendship.”

Allt sånt här är så udda för mig som svensk. När man bor i amerikanska södern så vänder man taggarna utåt, för det är religion överallt. Vissa saker vänjer man sig vid, som att man blir välsigna av tanten i kassan och sådär, whatever liksom, det skadar inte mig, men för mig var det här att gå över gränsen.

Close